I de flesta europeiska länder finns nu permanenta, reproducerande populationer av antingen varg, lodjur eller brunbjörn. I vissa länder finns alla tre. Men det är inte jungfruliga marker som återkoloniseras av dessa djur utan snarare marker präglade av hög mänsklig aktivitet.
I en artikel i Proceedings of the Royal Society B visar en europeisk forskargrupp på luckor i kunskapsläget kring återkoloniserande rovdjur.
– Det finns en vitt spridd uppfattning av återkomsten av stora rovdjur är räddningen för biologisk mångfald, säger Joris Cromsigt, SLU, som är en av artikelförfattarna.
Den uppfattningen bygger bland annat på erfarenheter från Yellowstones nationalpark. När vargar återetablerade sig i nationalparken minskade betestrycket på vegetationen längs vattendragen vilket i sin tur ledde till en rikare flora och fauna.
– I stora delar av Europa är det ett landskap starkt präglat av människan som rovdjuren nu återvänder till. Människan ingår i ekosystemen. Även om vi inte alltid är fysiskt närvarande, som i vissa delar av Sverige, så är landskapet starkt format av oss, t.ex. genom skogsbruk och jakt.
De ekologiska effekterna av stora rovdjur kommer med största sannolikhet att bli helt andra i detta av människan starkt påverkade landskap. I artikeln framhåller författarna att flertalet av dessa mänskliga aktiviteter sannolikt kommer att dämpa effekterna av rovdjur på andra nivåer i ekosystemet. Med andra ord, människan reducerar effekterna av rovdjurens klor
Artikelförfattarna pekar på att den mesta forskningen som hittills gjorts på återkoloniserande rovdjur har utförts i landskap med mycket svag mänsklig påverkan.
– Mänsklig aktivitet är en mycket viktig faktor som måste beaktas i forskningen. Den här artikeln betonar att det finns många oväntade sätt som människan kan påverka rovdjurens roll i olika ekosystem, säger Cromsigt.
I artikeln, Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2016.1625) medverkar SLU-forskarna Joris Cromsigt samt Ellinor Sahlén, doktorand, båda vid institutionen för vilt, fisk och miljö, och Håkan Sand vid institutionen för ekologi (Grimsö forskningsstation).