Utan långsiktiga mätningar är vi svarslösa när klimatet förändras

Idag ser vi snabba och ofta dramatiska förändringar i sötvattensmiljöer orsakade av det förändrade klimatet. För att förstå och förutsäga dessa förändringar i Arktis och de nordliga delarna av barrskogsområdet är forskarna beroende av långa mätserier av hydrologiska och vattenkemiska forskningsdata. I norra Europa återstår idag endast en mätstation med fullständigt kompletta tidsserier – Svartberget/Krycklan utanför Vindeln.

Hjalmar Laudon, professor på SLU, är oroad över situationen:

– Samtidigt som vi börjar se allt snabbare förändringar i den hydrologiska cykeln i norr så upptäckte vi att ett stort antal mätstationer har lagts ner de senaste årtiondena. Eftersom ett mätvärde som inte samlats in är förlorat för alltid, så försitter vi chansen att upptäcka förändringar i tid, säger Hjalmar Laudon.

Tack vare de mätstationer som finns i norr har forskarna kunnat göra observationer av de rekordhöga temperaturerna och deras effekter. Höjda temperaturer har påverkat hela den hydrologiska cykeln med kortare och mildare vintrar. Detta har lett till att snötäcket och permafrostens utbredning och varaktighet drastiskt håller på att förändras, något som i sin tur har medfört ökade vattenflöden vintertid och ökade läckage av näringsämnen.

Mest allvarligt är de observerade förändringarna i transporten av organiskt kol i sjöar och vattendrag. Jordlagren i norr har byggts upp under tusentals år och innehåller idag stora mängder organiskt kol i form av myrmark. Det kalla klimatet har gjort att nedbrytningen har gått långsamt och att kollagren därmed har varit förhållandevis stabila, men med varmare temperaturer tinar marken och kolet börjar brytas ner och transporteras ut i vattendragen i allt större utsträckning. Av ännu oförklarad anledning verkar dessa nordliga marker dessutom vara mer känsliga för uppvärmning än motsvarande på mer sydligare breddgrader.

De av människan skapade förändringarna lägger sig ofta ovanpå en naturlig variation, vilket kan göra dem svåra att upptäcka. Därför är det viktigt att fortsätta samla in data till de långa tidserierna, som i vissa fall sträcker sig flera årtionden bakåt i tiden. När uppvärmningen fortgår kan vi förvänta oss resultat som ligger utanför det som kan anses vara naturlig variation, vilket på sikt kan få katastrofala följder.

– Att mätstationer läggs ner är väldigt olyckligt och leder till att vi forskare inte kan bidra med vetenskapligt underbyggda underlag när klimatpolitiska beslut ska fattas. Som tur är finns det fortfarande några delar att rädda, men det kräver att finansieringen av de mätstationer som fortfarande är aktiva faktiskt fortsätter, säger Hjalmar Laudon. Det är också glädjande att det startar nya mätserier på vissa platser, bland annat i Abisko och Tarfala, men det tar lång tid innan de blir riktigt värdefulla.

FAKTA
Sammantaget har mer än hälften av de hydrologiska mätstationer som funnits i eller i närheten av arktiska områden lagts ned, och 40 procent av nedläggningarna har skett sedan år 2000.

Kontaktperson

Hjalmar Laudon, professor i skogsmarkens biogeokemi, institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU. Hjalmar.laudon@slu.se, 070-560 66 25
https://www.slu.se/cv/hjalmar-laudon/

Artikeln

Hjalmar Laudon, Christopher Spence, Jim Buttle, Sean K. Carey, Jeffrey J. McDonnell, James P. McNamara, Chris Soulsby & Doerthe Tetzlaff. Save northern high-latitude catchments. Nature Geoscience 10, 324–325. (May 2017). DOI:doi:10.1038/ngeo2947
www.nature.com/naturegeoscience
http://www.nature.com/ngeo/journal/v10/n5/full/ngeo2947.html

Pressbilder

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

• Hjalmar Laudon mäter grundvattennivån på Kallkälsmyren i Krycklan. Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU