Älgen har minskat snabbt – är den hotad?

Älgen kom in i Sverige efter att inlandsisen försvann, och har jagats av människan sedan dess. Under alla dessa år har älgstammen gått upp och ner många gånger, men i början av 1800-talet var den så liten att åtgärder behövdes för att älgarna inte skulle försvinna helt från Sverige. Svenska Jägareförbundet bildades vilket resulterade i att jakten blev reglerad. I början av 1980-talet var älgstammen tätare än någonsin, delvis på grund av att jakten begränsades, men även för att trakthyggesbruket hade skapat mycket bete för älgen.

Sedan 1980-talet har älgstammen återigen gått ned i antal. Minskningen är på grund av jakt som också har lett till att älgarna i Sverige fått en låg medelålder. Under 2012 infördes ett förvaltningssystem för älg. Här bestäms stammens storlek och lämplig avskjutning av markägare och jägare, men markägare har utslagsröst. Inom älgförvaltningen finns dock en intressekonflikt där markägare vill ha en liten älgstam för att minimera betesskador från älg på unga tallar medan jägare vill ha en starkare stam för ett större jaktligt uttag som är hållbart över tid. Konflikten har eskalerat med anledning av att fler älgar skjutits än vad som är överenskommet i förvaltningsplanen, vilken är beslutad av länsstyrelsen.  

Åtgärder som alla vinner på?

Älgens bete på tallplantor kostar pengar för skogsägaren. Därför kan foderskapande åtgärder vara en lämplig naturvårdsinsats. Älgar måste inte äta tall hela tiden; det finns mycket annat de tycker om som till exempel sly av sälg och andra lövträd.  Mer löv i landskapet gynnar även flera olika organismer, varav många är hotade och inte trivs på tallplantager. En högre diversitet av inhemska trädslag kan samtidigt leda till mindre risker för markägare, något som både stormen Gudrun och granbarkborren visat med all önskvärd tydlighet.

Älgen och rödlistan

Älgen kan bli aktuell för rödlistning eftersom älgstammen under de senaste tio åren kontinuerligt minskat i stora delar av landet. När en art blir rödlistad innebär det inte per automatik att det finns få till antalet eller att den är akut hotad; i arbetet med rödlistan beräknas en utdöenderisk över tid, förutsatt att nuvarande utveckling fortsätter. Det indikerar vilka arter som bör bevakas och ges åtgärder, vilket ofta leder till att utdöenden undviks. I älgens fall är det inte sannolikt att arten kommer att försvinna från Sverige. Däremot är det viktigt att förvaltningen av älgstammen tar hänsyn till den minskning som skett.

Om vi blickar tillbaka på historien har inget förvaltningssystem överlevt i hundra år, och redan nu, 14 år efter att den nya älgförvaltningen infördes, ser vi att diskussionen om älgens nuvarande tillstånd tilltar. Om älgen rödlistas på grund av en snabb populationsnedgång är det bra, det visar att rödlistningssystemet fungerar som det är tänkt; att ge signal till samhället om ett skeende. Men det säger inget om hur samhället ska hantera det. En rödlistebedömning blir intressant först när vi börjar fundera på de bakomliggande orsakerna till att arten rödlistas, och de effekter som det får för arten i det långa loppet.

Text: Henrik Thurfjell