Kräftfest utan kräftpest?

Den svenska flodkräftan Astacus astacus är en uppskattad läckerhet som har fiskats och ätits i hela landet sedan lång tid tillbaka. Men det skulle ändras i augusti 1907 när kräftpesten, orsakad av den parasitiska äggsporsvampen Aphanomyces astaci, kom till Sverige med importerade smittade flodkräftor från Finland.

Vilka kräftor vill vi servera på framtidens kräftfest? Foto: Anders Tukler

I början var det främst bestånden av flodkräfta i Mälaren och Hjälmaren som drabbades och slogs ut helt. Sjukdomen spred sig sedan till södra Sverige och så småningom sakta norröver.

Den inhemska arten flodkräfta (Astacus astacus) har blivit en raritet eftersom den slås ut av svampsjukdomen kräftpest. Foto: Anders Asp

Var signalkräftan räddningen?

Kräftpesten medförde att flodkräftorna dog ut i många svenska insjöar och vattendrag. För att kräftfisket skulle kunna leva vidare gjordes under 1960-talet försök med att sätta ut amerikanska kräftarter med hög motståndskraft mot kräftpest. Utsättningen lyckades i några fall bra med arten signalkräfta Pacifastacus leniusculus, medan den andra arten som man provade att sätta ut, gulvårtskräfta Faxonius virilis, inte lyckades etablera sig.

Utsättningen av signalkräftor blev därefter mycket omfattande. Närmare 5 000 tillstånd till utsättning i naturvatten gavs, och idag finns arten på över 10 000 lokaler. Signalkräftor klarar sig för det mesta bra trots att de bär på kräftpest, även om de vid stress kan drabbas av akut sjukdom och dö. Kollapser av signalkräftbestånd på grund av akut kräftpest förekommer också. Det stora problemet som uppstod var att signalkräftan visade sig vara kronisk bärare av kräftpest. Arten bär med sig svampen och sprider sjukdomen vidare till flodkräftor, och så länge det finns signalkräftor i ett vatten kommer också kräftpesten att finnas kvar där.

Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) är ett bra exempel på hur illa det kan gå när man introducerar en ny art. Den sattes ut i Sverige på 1960-talet, men sedan den visade sig vara kronisk bärare av kräftpest kämpar man istället med att försöka utrota den. Foto: Anders Asp

Nästan alla flodkräftor har slagits ut

I och med att man satte ut signalkräftor har spridningen av kräftpest och utslagningen av bestånd med flodkräftor ökat mycket kraftigt i Sverige. Hela 98 % av den svenska populationen av flodkräfta har slagits ut av kräftpest på drygt hundra år. Trots att utsättning av signalkräftor till nya vatten stoppades 1994 finns idag bara cirka 600 livskraftiga bestånd av flodkräfta kvar, huvudsakligen i Norrland. I juni 2022, kom oroande rapporter om att man i Skellefte älv hittat mängder av flodkräftor som dött av kräftpest, det nordligaste utbrottet någonsin.

Flodkräftan är idag klassad som akut hotad (CR) i SLU Artdatabankens rödlista på grund av den mycket stora minskningen av bestånden. Minskningen beror enbart på spridning av kräftpest – det är alltså inte utfiskning som är boven i detta fall. Idag sker spridning av kräftpest nästan uteslutande genom illegala utsättningar av signalkräfta.

Försök att bevara flodkräftan

Sedan 1994 görs stora ansträngningar för att skydda och återutsätta flodkräftan i svenska vatten, som då måste vara fria från signalkräftor och kräftpest. Det kan teoretiskt räcka med att en enda svampspor träffar på en flodkräfta för att den ska infekteras och dö, men om sporerna inte träffar på ett värddjur inom 2–3 veckor dör de. För att ett smittat vatten ska kunna befrias från kräftpest måste det vara helt fritt från både flodkräftor och signalkräftor som svampen kan leva på.

Det kan tyvärr vara mycket svårt att bli säker på att alla kräftor i ett vattendrag eller en insjö är borta. Dessutom kan smittade kräftor vandra in igen, och svampen kan av misstag komma in med vatten, redskap eller båtar från smittade vatten. Det enda område i Sverige där man faktiskt lyckats utrota signalkräftan, och därmed kräftpesten, är på Gotland. Här har man åter satt ut flodkräftor med lyckat resultat.

Signalkräftan är upptagen i EU:s förordning om invasiva främmande arter från 2016. Det har medfört att arten har ett hanteringsprogram i Sverige som bland annat innebär att all utsättning och odling av signalkräftor är förbjuden. Man får fiska dem i ett avgränsat område i Götaland och delar av Svealand, men fångsten ska omedelbart kokas för konsumtion. Utanför detta område är allt fiske och all transport av levande signalkräftor förbjudna.

Sedan 1998 finns ett åtgärdsprogram för flodkräfta. Visionen är att även våra barnbarn ska kunna fiska flodkräftor. Hoppet om att flodkräftan ska utveckla immunitet mot kräftpest är dessvärre litet. Det finns visserligen exempel från Finland där flodkräftor har överlevt ett par år med kräftpest, men då handlar det om en annan variant av sjukdomen än den som fördes in med signalkräftan på 1960-talet.

Det är viktigt att undvika att flytta fiskeredskap och båtar mellan olika vatten. Sporer av kräftpestsvampen kan annars spridas från smittade till osmittade vatten. Foto: Per B Adolphsson

Nya arter, nya hot

All införsel, import, transport och förvaring av levande sötvattenskräftor från utlandet är sedan 2003 förbjuden enligt Artskyddsförordningen. Trots detta går många främmande arter från utlandet att köpa illegalt på Internet för att hålla i akvarium.

Marmorkräfta Procambarus virginalis fortplantar sig enbart partenogenetiskt, vilket innebär att det inte finns några hanar och att det räcker med en individ för att starta en ny population. Arten kan föröka sig snabbt och konkurrera med den inhemska faunan. I Tyskland har man funnit att den kan vandra på land kortare sträckor och därigenom sprida sig vidare till olika vattensamlingar, diken och åar. Förutom att konkurrera med flodkräftan om livsmiljön för marmorkräftan även med sig kräftpest.

I Europa finns idag ytterligare ett tiotal nordamerikanska införda kräftarter, av vilka i princip alla kan sprida kräftpest. Några exempel:

• Röd sumpkräfta Procambarus clarkii är konkurrent till andra kräftor eftersom den tål stora förändringar i miljön som perioder av torka, låg syrehalt och vattennivåändringar. Den kom till vår världsdel via utsättning i Spanien och har spridit sig norrut för att bli vanlig i stora delar av Europa.
• Taggkindskräfta Faxonius limosus finns i större delen av Mellaneuropa men även i Estland och Lettland.
• Gulvårtskräfta Faxonius virilis förekommer än så länge bara i begränsad omfattning i Europa.

Även kinesisk ullhandskrabba Eriocheir sinensis kan utgöra ett hot. Den har sedan 1932 påträffats sporadiskt i svenska vatten. Från 2003 och framåt rapporteras den allt oftare längs svenska östersjökusten upp till Bottenviken, och i mer begränsad omfattning längs västkusten upp till Göteborgs skärgård. Den har fångats i större antal i både Vänern och Mälaren. Ullhandskrabban kan smittas av och sprida kräftpest, vilket är speciellt oroande eftersom arten finns längs vår kust och vandrar upp i vattendrag för att tillväxa. I fuktig väderlek kan den dessutom vandra på land under flera veckor och därigenom sprida kräftpest till isolerade vattenområden. Ullhandskrabban påverkar också erosionsbenägna flodbankar och sjöstränder genom att gräva djupa bohålor, vilket är negativt för flodkräftan.

Även den invasiva arten kinesisk ullhandkrabba (Eriocheir sinensis) kan vara bärare av kräftpest. Foto: Matz Berggren

Alla kan hjälpa till när det gäller bevakningen av invasiva arter. Om du hittar en kräfta som verkar avvikande kan du meddela kommunen eller länsstyrelsen. Du kan också rapportera i Invasivaarter.nu eller Nationella kräftdatabasen. Det är bråttom – bara i introduktionsfasen går det att stoppa eller utrota en begynnande etablering.

Importerade frysta kräftor på bordet

För att kunna fortsätta äta kräftor när flodkräftan började slås ut blev det under 1970-talet vanligt köpa frysta och vakuumförpackade kräftor till kräftpremiären. Till att börja med importerades mest turkisk smalklokräfta Pontastacus leptodactylus. Senare har det blivit allt vanligare med röd sumpkräfta Procambarus clarkii, först från södra USA men numera även från Kina, Egypten och Spanien. Den säljs under flera olika, ibland fantasifulla, namn.

Inom överskådlig framtid får vi troligen hålla till godo med dessa två till fyra miljoner kilo importerade kräftor, tillsammans med lagligt hanterade signalkräftor. För att flodkräftan ska kunna finnas kvar som inhemsk art och för att vi åter ska kunna njuta av flodkräftor på våra kräftfester krävs övervakning, stopp för illegala utsättningar av signalkräftor, återutsättningar av flodkräftor och, vid behov, biotopvårdsåtgärder.

Röd sumpkräfta (Procambarus clarkii) är en av de arter som importeras frysta under olika namn. Om levande individer sprider sig till Sverige kan denna art utgöra ytterligare ett hot mot flodkräftan. Foto: Matz Berggren

Text: Lennart Edsman och Matz Berggren