Linnés växter hotas av nyplantering och sådd

Linnés vetenskapliga arbete med att beskriva arter lade grunden för den moderna taxonomin. Genom att pressa, torka och fästa växter på så kallade herbarieark och sedan namnge och beskriva arterna skapade han ett referensverk som idag hjälper oss i arbetet med att verifiera växtarter och fastställa deras namn. Men vad många inte känner till är att de svenska växterna saknas i det herbarium Linné lämnade efter sig. Det är problematiskt eftersom arter därmed inte kan typifieras. Att typifiera en art innebär att namnet kopplas till ett herbarieark av ett exemplar som vi vet att namngivaren har studerat.

"Herbationes Upsalienses"

Lyckligtvis finns en lösning på problemet i Uppsala. Vi vet nämligen att Linné tog med sina studenter på exkursioner i trakterna runt staden, och att studenterna skrev upp alla arter som de studerade. Linné kallade exkursionssystemet för "Herbationes Upsalienses". Uppsala omges därmed av vilda växter som vi vet att Linné studerade – eftersom de finns i studentprotokollen. Minst 530 arter har återfunnits vid inventeringar. Forskare har därmed kunnat åka till Uppsala, pressa en vild växt och typifiera de linneanska namnen med en växt som man vet att Linné sett. Tyvärr är det inte fullt så enkelt längre…

Samma art men annat ursprung

Under de senaste tjugo åren har en stor mängd insådd och plantering av vilda växter med annat ursprung skett i Uppsala kommun. Vid till exempel husbyggen, vägrenoveringar, dammbyggen och i rondeller vill man ofta lämna en vacker grönyta efter sig när marken återställs. Även om växterna som används är vilda och av samma arter som förekommer vilt runt Uppsala har de inte alltid lokalt ursprung, utan kan komma från andra platser i Sverige. Därmed skiljer de sig genetiskt från de lokala linneanska populationerna.

En förorenad linneansk flora

Det finns inget samlat register över vilka arter som är insådda och inplanterade kring Uppsala, varken hos kommunen eller de olika företag som utfört markarbete. Inte heller finns något regelverk som hindrar inplantering av svenska växter med främmande ursprung. Konsekvensen blir att Linnés växter försvinner. Den bevarade linneanska floran är inte bara vetenskapligt viktig; den är internationellt unik och utgör del av grunden till en kommande världsarvsnominering – The Rise of Systematic Biology. Det har även rapporterats om hur inplantering och insådd med införda växter stör pollinationsbiologin eftersom växternas blomning inte är synkroniserad med den lokala insektsfaunan.

Skydda den linneanska floran

Det går att visa hänsyn vid markarbete. Ett gott exempel är restaureringen av den historiskt värdefulla Tingshögen i Gamla Uppsala. Här konsulterades en botaniker som valde ut markbitar med lämplig vegetation från gräsmark i närområdet. Markbitarna transplanterades till trampskadade ytor på högen och kompletterades med frösådd av torrbackväxter från närområdet. På detta sätt kunde genetisk förorening undvikas.

För att skydda den linneanska floran behövs ett regelverk som säkerställer att insådd och inplantering av växter sker med lokalt material. Vi kan i Uppsala föra register över vilka linneanska arter med annat ursprung som införs. Linnés växter är unika och värda att bevara, men det börjar bli bråttom.

Text: Mariette Manktelow och Anja Rautenberg