Många skogslevande arter hotas av trakthyggesbruk

Sveriges yta är till 68 procent täckt av skog och åsikterna om hur denna cirka 28 miljoner hektar stora yta ska skötas går isär. Det vi vet är att trakthyggesbruk har en negativ påverkan på skogslevande arters utbredning framförallt för att de stora omvälvningarna av skogslandskapet leder till att arters livsmiljöer fragmenteras. Av alla arter som finns med i rödlistan bedöms 68 procent vara rödlistade på grund av minskande populationer. Minskningen leder på sikt till fragmentering av artens populationer (Eide m.fl. 2020). Fortgår minskningen försvinner arten slutligen från en region och till slut från landet. Att klassa en art som nationellt utdöd utgör det sista steget i en process där artens utbredningsområde har minskat under lång tid.

Hotas direkt och indirekt

Inför 2020 års rödlista bedömdes tillstånd och trender för 21 700 av Sveriges cirka 50 000 kända inhemska arter. Detta resulterade i att 4746 arter blev rödlistade varav 2 249 arter bedöms som hotade (det vill säga att de är klassade som sårbar, starkt hotad eller akut hotad). 999 av dessa hotade arter förekommer huvudsakligen i skog. Flera av dem lever även i andra typer av habitat och hotas inte direkt av trakthyggesbruk, även om de kan vara klassade som negativt påverkade av avverkning. Av de 999 hotade skogsarterna bedöms åtminstone 394 arter hotade på grund av ett trakthyggesbruk av skogen. Majoriteten av dessa, 323 arter, är rödlistade på grund av att de har minskande populationer medan 71 arter rödlistas på grund av att de har små populationer.

De arter som uppfyller kriterierna för Nära hotad (NT), Sårbar (VU), Starkt hotad (EN), Akut hotad (CR) eller Nationellt utdöd (RE) är alla rödlistade. De arter som kategoriseras som CR, EN eller VU är hotade. Illustration: Katarina Nyberg

Finns kvar men i fåtal

Av de bofasta barrskogslevande hotade arter som påverkas negativt av trakthyggesbruk har följande län flest; Jämtland (227), Dalarna (195), Norrbotten respektive Västernorrland (bägge 184) samt Västerbotten (178). Flera av de mest hotade arterna finns alltså fortfarande kvar men ofta i små, känsliga populationer. Ett generellt mönster vid artutdöende är att arter som tidigare varit vanliga men som minskar kan stabiliseras på en lägre nivå på en bråkdel av sin tidigare numerär. På denna nivå kan en art fortleva ganska länge men ofta bara i en avgränsad del av landet. Sådana små populationer löper större risk att slås ut av slumpmässiga händelser.

Raggtaggsvamp växer i barrskog med ett tjockt och slutet mosstäcke. Arten är starkt hotad då total population i landet bedöms ha minskat och fortsatt minskar på grund av kalavverkningar och minskande areal kalkpräglad äldre kontinuitetsskog. Foto: Michael Krikorev

Viktigt att prata om hotade arter och inte bara utdöda

I diskussionen om arter som är nationellt utdöda eller klassade som regionalt utgångna är det viktigt att ha svårigheterna i att göra dessa bedömningar i åtanke. Många av arternas historiska utbredning är inte känd och det tar lång tid innan ett försvinnande kan säkerställas. Samtidigt förbättras kunskapen om arterna hela tiden och det kan göra att de åter påträffas i län där det under lång tid saknats fynd. Det ligger i sakens natur att det är mycket enklare att visa på en arts existens inom ett område (län eller land) jämfört med att påvisa en arts försvinnande och säkert säga att den inte finns kvar. Det krävs också att man i åtgärdsprogram och andra inventeringar aktivt letar efter arten, vilket bara görs i en handfull fall. Än svårare är att ange den specifika orsaken till att arten dött ut. Därför är det mer relevant att försöka förstå varför en art minskar och hur minskningen kan motverkas. Här vet vi idag att minst 323 hotade arter har minskande populationer och påverkas negativt av trakthyggesbruket. Till stor del har vi även kunskapen kring vilka åtgärder som krävs för att motverka att dessa arter försvinner.

Textförfattare: Elisabet Ottosson