Nytt bi hittat i Sverige

När Rasmus Elleby besökte Riddersholms naturreservat på Rådmansö i Norrtälje kommun den 9 juli i år stannade han till vid en betad strandäng som såg spännande ut. Ganska omgående såg han ett bi som flög lågt över marken och fick en glimt av en rödaktig bakkropp med vita och svarta teckningar. Efter flera försök lyckades han till slut fånga in en individ av det okända biet och kunde studera det närmare. Utseendet var säreget med ljusblå ögon, vithåriga skenben och rödsvart bakkropp med vita fläckar av tät behåring. Det stämde inte in på någon av de svenska arter som Rasmus kände till. Känslan av att det var något riktigt spännande började komma krypandes. Vid en litteratursökning samma kväll kunde han konstatera att det rörde sig om en hona av brokadbi Epeoloides coecutiens – en art som aldrig tidigare setts i Sverige.

Finns närmast på Åland

Brokadbiets utbredning omfattar Syd- och Mellaneuropa, inklusive England. Första fyndet för Finland gjordes 1970 i Hangö på Finlands sydspets och 2002 hittades arten för första gången på Åland. Ett par äldre fynd från Karelska näset kan dateras till sekelskiftet. Fyndet i Riddersholm följer alltså artens expansion västerut och sannolikt har klimatförändringarna med varmare lufttemperaturer i kombination med gynnsamma vindar underlättat flygningen hit. Cirka 50 kilometer av Östersjön skiljer Åland från Roslagskusten. I sammanhanget bör nämnas att Riddersholm ligger cirka tre kilometer från Kapellskär där Ålandsfärjorna lägger till. Det kan alltså möjligtvis också vara så att etableringen i Sverige skett med hjälp av lift via färjetransport.

I Finland (och nu även Sverige) har Epeoloides coecutiens fått namnet brokadbi efter honans vackra teckningar, som med lite fantasi kan liknas vid en praktfull, ornamenterad vävnad. Hanarna är istället täckta av tät roströd behåring vilket ger fräscha exemplar ett helt rödbrunt utseende.

En selektiv boparasit

Brokadbi är den enda representanten i släktet Epeoloides i Europa och tillhör samma underfamilj som bland annat gökbin Nomada och filtbin Epeolus. Liksom gök- och filtbin är den en så kallad kleptoparasit, vilket innebär att honorna lägger ägg i andra bins bon och att larverna äter upp det pollenförråd som värdarten samlat till sin egen avkomma.

Värd för brokadbiet är de två europeiska arterna i släktet lysingbin Macropis, dels M. europaea som på svenska heter lysingbi, men även släktingen M. fulvipes som ännu inte är påträffad i landet. Gemensamt för båda arter är att de uteslutande samlar pollen på lysingar Lysimachia och gräver sitt bo i sandig jord. Lysingbin använder också olja från lysingar för att täta väggarna till sina bohålor – något som gör bona mindre känsliga för inträngande fukt. Det innebär också att de kan anlägga sina bon i lite blötare miljöer än många andra bin. I övriga Europa påträffas dock brokadbin framför allt i torrare, mer solexponerade miljöer vilket indikerar att de generellt är mer värmekrävande än lysingbin. De flesta observationer av brokadbin har gjorts i anslutning till bon av Macropis fulvipes, vilket kan tyda på att den har störst betydelse som värdart.

Leta brokadbin och andra östliga bin

Det är inte osannolikt att brokadbiet finns på fler platser i östra Uppland än i Riddersholm. Den som vill leta brokadbin bör hålla utkik i solexponerade boområden av lysingbin eller spana efter nektarsökande individer på röda blommor som tistlar, klintar, fackelblomster eller backtimjan. Hanar kan också hittas patrullerandes kring lysingblommor i jakt på honor att para sig med.

Särskilt längs Roslagskusten finns också chans att hitta fler bin som är etablerade på Åland men som ännu inte är funna i Sverige. En sådan art är Macropis fulvipes, som även den är värd till brokadbiet och har liknande ekologi som våra lysingbin. Andra exempel är Anthidiellum strigatum och pansarbina Stelis minima, Stelis minuta och Stelis signata. Dessutom finns äldre fynd av gnagbiet Hoplitis robusta från Åland. Alla dessa fem arter tillhör familjen buksamlarbin och utnyttjar befintliga håligheter för sina bon, så missa inte att hålla koll på vasstak och timmerväggar nästa sommar!

Text: Rasmus Elleby