Referenstillstånd handlar om kvalitet inte tidsepok

Förlusten av biologisk mångfald är ett allvarligt samhällsproblem. Begreppet “planetära gränser” identifierar avgörande miljöprocesser som skapar stabilitet för livet på jorden. Av nio planetära gränser är den för biologisk mångfald mest överskriden. Som en åtgärd för att vända förlusten av biologisk mångfald antog EU:s medlemsländer för över 30 år sedan direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, ofta kallat art- och habitatdirektivet.

Direktivet ställer krav på skydd och åtgärder för att förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald samt en skyldighet att vart sjätte år bedöma tillståndet för arter och naturtyper som är listade i direktivet – för Sveriges del handlar det om 166 arter och 89 naturtyper. Den bedömda bevarandestatusen rapporterar Sverige till EU och det är denna rapportering som har kritiserats för att ge en alltför negativ bild av skogen som livsmiljö.

Referenstillstånd

För att bedöma tillståndet för arter och deras livsmiljöer tittar man först och främst på läget i dag och om trenden är positiv eller åtminstone stabil. Enligt direktivet behöver man också jämföra med ett referenstillstånd som speglar naturtypen med naturlig störningsregim samt tillgång på strukturer och substrat. Detta referenstillstånd för skogsnaturtyper återfinns bland annat i dagens naturskogslandskap. Missuppfattningen som cirkulerar, i bland annat media, bygger på påståendet att Sverige utvärderar skogsmiljöer genom att jämföra med hur naturen såg ut under förindustriell tid till skillnad från andra medlemsländer och att utfallet av Sveriges rapportering därmed blir negativ i jämförelse med andra länder.

Bränder har varit en naturlig störning i Sveriges skogar. Efter en brand förändras landskapet och blir öppnare, ljusare och varmare vilket påverkar vilka växter, djur och insekter som finns i området. Olika arter har anpassat sig för att dra nytta av skogsbränderna. Foto: Urban Emanuelsson

I både Sverige och EU bedöms drygt 20 procent av naturtyperna ha gynnsam bevarandestatus. För arterna är detta över 45 procent i Sverige mot knappt 30 % i övriga EU. Det är svårt att i detta kunna se farhågan besannas avseende Sveriges extrema resultat jämfört med andra länder.

Resultat för rapportering av bevarandestatus Sverige och EU 2013-2018.

Tydlighet och transparens

Att Sveriges, liksom Storbritanniens och Irlands, rapportering sticker ut beror inte på att vi har en extrem tolkning av art- och habitatdirektivet utan på att vi har satt siffror på referensvärdena enligt de metoder som gäller för rapporteringen när tillräcklig ekologisk kunskap finns. Detta innebär att vi satt en siffra på vilken utbredning, population och förekomstareal arter och naturtyper minst bör ha för att kunna överleva på lång sikt. Andra länder har angett att referensvärdena är ungefär lika med, större än eller mycket större än den aktuella förekomsten, utan att sätta en specificerad siffra.

Sverige följer EU:s riktlinjer och vetenskaplig evidens

Det handlar om att på vetenskaplig grund beräkna vad som behövs för att på lång sikt bevara naturligt förekommande arter och naturtyper, det vill säga uppnå gynnsam bevarandestatus.

Att referera till förindustriell tid innebär inte att man eftersträvar att gå tillbaka till ett förindustriellt tillstånd. Däremot framgår det tydligt i kommissionens vägledning att historiska data ska användas som underlag vid bedömningen av vilka arealer som behövs. En metod för att ta fram ett kvantitativt värde, en referensareal för vad som behövs om naturtypen och dess arter ska kunna fortleva, är att utgå från 20 procent av ursprunglig förekomst. Vetenskapliga studier ligger till grund för tillvägagångssättet att räkna ut behoven och ligger även bakom målet om att skydda 20 procent av landytan, numera ersatt av målet att skydda 30 procent. Om bedömningen är att dagens utbredning och förekomst räcker, kan dessa siffror anges, något som Sverige har rapporterat för exempelvis fjällbjörkskog. Dock får referensvärdet aldrig vara lägre än när direktivet trädde i kraft, i Sveriges fall den 1/1 1995.

Gemensamt mål

I vägledningen till rapporteringen framgår att referensvärdena inte ska tolkas som konkreta operativa mål. De ska utgöra en grund för bedömningen om en art eller naturtyp har gynnsam bevarandestatus. EU:s riktlinjer är dock generella och länder använder lite olika metoder utifrån sina förutsättningar. Här finns utrymme för samordning och tydligare riktlinjer för en mer jämförbar rapportering enligt direktivet. I utkastet till riktlinjerna för nästa rapportering lyfts den svenska metoden som ett gott exempel. Men naturligtvis kan även vi utveckla rapporteringen ytterligare. Exempelvis pågår nu ett projekt där vi även tittar på hur och under vilka förutsättningar den brukade skogen kan bidra till att uppnå gynnsam bevarandestatus. Målet är dock detsamma för hela EU: att skydda och bevara livsmiljöer som hotade arter är beroende av, för att vända förlusten av biologisk mångfald.

Text: Mark Marissink, Johan Samuelsson och Ulrika Sehlberg Samuelsson

För dig som vill fördjupa dig i ämnet kommer årets Flora- och faunavårdskonferens att handla om just EU-direktiven och hur de påverkar svensk naturvård.

Mer information om konferensen "Den gröna ryggraden - en dag om EU och svensk naturvård" 26-27 april i Uppsala