Rovtripsar – små och glupska

Rovtripsar, Aeolothripidae, har fått sitt svenska namn av att flera arter äter andra insekter och spindeldjur. På engelska kallas de ”banded thrips”, på grund av att deras vingar har mörka band. Alla arter i familjen är dock inte rovdjur, och alla har inte mörka band på vingarna. Många tycks äta både växtvävnad och andra små djur, beroende på vad som finns tillgängligt i de växter där de lever. De hittas i allt från gräs till träd.

En del rovtripsar har helt genomskinliga eller vitaktiga vingar, och de som har mönstrade vingar kan ha ett stort, mörkt brett band eller två mörka band. En del saknar vingar helt, och har i stället olika färger på kroppen som ger dem ett myrliknande utseende. De myrlika arterna har dessutom ett mycket aktivt beteende, vilket förstärker likheterna. Mimikry kallas det när djur genom beteende eller utseende imiterar andra arter. Det kan till exempel vara en form av försvar, där andra rovdjur drar sig för att jaga djur som kan innebära en fara. För det mesta hittas honor – hanar finns men är mycket mer sällsynta. Liksom hos steklar och bladlöss finns arter där vissa generationer kommer från obefruktade ägg.

Utbredning tidigare dåligt utredd

Utseendet och beteendet gör att rovtripsar är relativt lätta att känna igen i fält och särskilja från andra tripsar. Trots det är mycket lite känt om deras egentliga utbredning, inte bara i Sverige utan i världen generellt. Nyligen publicerad forskning finansierad av Svenska Artprojektet visar att flera arter har en betydligt nordligare utbredning än tidigare känt. Det fastslogs efter ett års insamling i områden i Sverige där kännedomen om tripsar varit dålig. Arter som tidigare hade sin nordligaste gräns kring Värmland och Uppland finns egentligen ända upp till Norrbotten.

I de norra delarna är artrikedomen i allmänhet låg. De få arter som hittas förekommer ofta i ärtväxter och några andra växter som vanligtvis finns på högre breddgrader. Arter som är beroende av sydligare flora saknas. De flesta nya fynd är från dessa nordliga provinser, vilket bevisar att området tidigare har försummats. En viss spridning på senare tid kan dock inte bortses från. Många fynd kommer från blommande växter nära vägar, mänsklig aktivitet och jordbruksområden. Eftersom många tripsarter är kopplade till sina livsmiljöer och substratarter kan spridning av växtmaterial även medföra spridning av tripsar. Övergripande klimatförändringar är också en bidragande orsak till att arter sprider sig norrut.

Arter under spridning

I södra Sverige har en ny art för Sverige upptäckts, Rhipidothrips brunneus, en art som saknar mönstrade vingar och som troligen framför allt lever av växtvävnad. Den har hittats i mänskligt påverkade miljöer, och spridning med människan är inte osannolik. En annan art på spridning är Aeolothrips manteli, som har sin naturliga utbredning i mellersta Europa. Den hittades 2005 i Norge, och eftersom den flyger dåligt och är knuten till växter som ofta hittas nära mänskligt påverkade miljöer är det troligt att arten sprids genom mänsklig aktivitet.

En art av mer tropiskt ursprung, Franklinothrips vespiformis, blev nyligen godkänd som biologiskt bekämpningsmedel i Sverige tack vare dess utpräglade livsstil som glupskt rovdjur av växtskadande tripsar, mjöllöss och kvalster. Den härstammar från Centralamerika och finns idag inte i Sverige. Däremot har den introducerats i många andra länder med varmare klimat.

Bestämningsnyckel och streckkoder

En viktig del i att ge möjligheter att fortsätta samla in data om tripsarnas utbredning och antalet arter i Sverige är att ta fram verktyg för att identifiera dem på olika sätt. En modern metod tar hjälp av så kallad miljö-DNA, där DNA-fragment i till exempel jord, vatten, växtdelar eller andra prover bestäms till art med så kallade molekylära streckkoder. För att det ska fungera krävs dock databaser med kända DNA-streckkoder som täcker in de arter som finns i Sverige.

Metoden kräver även streckkoder från olika områden och från både honor och hanar. Anledningen är att streckkoden kan variera mellan populationer och till och med kön. Forskning på tripsar har resulterat i en stor mängd av dessa streckkoder. De har gjorts tillgängliga i databasen The Barcode of Life Database (BOLD) tillsammans med bilder på alla djur samt information om var och när de har samlats in.

Det är dock inte alltid som denna metod finns tillgänglig eller är lämplig, och traditionella bestämningsnycklar där själva djuren studeras är ovärderliga för forskning, näringsverksamheter som lantbruk, miljöövervakning och inte minst för alla de som bidrar med kunskap på sin fritid. Det finns  interaktiva bestämningsnycklar till samtliga arter av rovtripsar samt de svenska rörtripsarna, som tillhör en annan familj. I nyckeln för rovtripsar återfinns både de arter som nämns ovan men även de som inte finns i Sverige, ifall de skulle dyka upp här vilket inte är helt osannolikt.

Eftersom tripsar är mycket små, ofta bara ett par millimeter stora, krävs nästan alltid ett mikroskop för artbestämning. Djuren i nyckeln är preparerade för att vara genomskinliga så att alla strukturer syns. De är bevarade på så kallade mikroskop-slides för förvaring i de entomologiska samlingarna på våra museer. Men de flesta rovtripsar går att bestämma utan denna preparering, till exempel i en droppe vatten eller sprit under mikroskop. Egenskaper som används för artbestämning är till exempel sensoriska organ på antennerna, vingarnas mönster och längden på olika borst. Det rör sig alltså om små detaljer på små djur, men här finns mycket att upptäcka för den som har ett öga för detaljer och är beredd leta efter de allra minsta djuren bland blommor och blad.

Text: Emma Wahlberg