Sex kräldjur att övervaka

Senast ändrad: 29 april 2025
Närbild av huvud på hoprullad snok. Foto

Vi behöver veta mer om tillståndet för våra svenska kräldjur. Hur mår de? Var finns de? Ökar eller minskar de i antal? För att kunna besvara dessa frågor krävs mer data. SLU Artdatabanken startar därför ett faunaväkteri för kräldjur under våren 2025.

Kräldjuren hör till jordens äldsta djurgrupper och har bemästrat konsten att leva i alla typer av miljöer, från havet till öknar, från fuktiga skogar till torra ängar. I världen finns drygt 12 000 arter av kräldjur – ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler och bryggödlor.  I Sverige finns sex naturligt förekommande arter: sandödla, skogsödla, kopparödla, huggorm, hasselsnok och vanlig snok.

 

SLU Artdatabanken är ett kunskapscentrum för arter och naturtyper.

 

Under början av den postglaciala värmeperioden (8000−4000 år sedan) fanns även europeisk kärrsköldpadda i Sverige. Den försvann i samband med en kallare period för cirka 5500 år sedan, varefter den inte har lyckats återinvandra. Under senare tid har det kommit allt fler rapporter om sköldpaddor, det handlar då så gott som alltid om illegalt utsläppta husdjur.

Omgivningen styr

Kräldjur kännetecknas av en tjock hud täckt av fjäll eller plåtar av hornämnet keratin, vilket gör dem väl anpassade till torra miljöer. De är ektoterma (växelvarma) och kan inte kan producera sin egen kroppsvärme, det medför att de­ras kroppstemperatur stiger när det är varmt och sjunker när det är kallt. Kräldjuren reglerar istället sin kroppstemperatur genom att förflytta sig mellan soliga och skuggiga platser. Under morgon och förmiddag söker de upp varma platser där de värmer sig i solen. Mitt på dagen söker de skugga för att undvika överhettning, och på nätterna är de inaktiva. Under vintern går de i dvala, de söker sig till frostfria miljöer i håligheter, blockbranter, stenrösen, eller flera meter under jord. Under dvalan kan kroppstemperaturen hos till exempel huggorm sjunka till bara ett par plusgrader.

Kräldjur är mer än bara fascinerande, de är viktiga indikatorarter som speglar tillståndet i naturen. De kontrollerar populationsstorlekar hos sina byten, fungerar som föda åt andra djur och är känsliga för förändringar i miljön. När kräldjuren försvinner är det en signal om att något är fel, och också ett tecken på att andra arter och livsmiljöer kan vara hotade. Det största hotet mot våra kräldjur är förlust av livsmiljöer genom exploatering, ett allt intensivare jord- och skogsbruk, samt igenväxning av öppna marker och bryn. Många viktiga småbiotoper försvinner samtidigt som de kvarvarande blir allt mera isolerade.

Hjälp till att övervaka våra kräldjur

Eftersom kräldjur är fridlysta i Sverige är det förbjudet att fånga, skada eller störa dem – men detta hindrar inte att det sker stor påverkan på deras livsmiljöer. Genom att kartlägga kräldjurens förekomst och följa hur bestånden utvecklas kan vi sätta in rätt åtgärder i tid och rädda både arterna och deras livsmiljöer.

Det krävs inga särskilda förkunskaper för att börja faunaväkta kräldjur. De inventeras enklast genom att räkna antalet individer. Om möjligt är det bra att köns- och åldersbestämma de individer som observeras. SLU Artdatabanken har tagit fram en folder om Sveriges kräldjur som beskriver hur de olika arterna ser ut, hur man skiljer dem åt, var de finns och hur de lättast inventeras.

Kräldjuren i Sverige

Sandödla (Lacerta agilis)

Sandödlan trivs bäst i soliga, öppna och sandiga marker där honorna kan gräva ner sina ägg. Typiska miljöer är sandhedar, öppna skogsbryn, hedmarker och kraftledningsgator. Den är kraftigare än skogsödlan och hanarna får en grön praktdräkt under parningstiden. Arten är hotad på grund av igenväxning och exploatering.

Skogsödla (Zootoca vivipara)

Skogsödlan är Sveriges vanligaste ödla och förekommer från Skåne till Lappland. Den är mycket anpassningsbar och lever i allt från barrskogar och fjällhedar till betesmarker och öppna mossar. Skogsödlan är mindre än sandödlan, färgen är brun eller gråaktig och den saknar sandödlans ljusa, längsgående band på ryggen.

Kopparödla (Anguis fragilis)

Kopparödlan är en benlös ödla, inte en orm. Den har blanka, kopparfärgade fjäll och lever ofta i fuktiga miljöer som ängar, hagmarker, skogar och trädgårdar. Kopparödlan är känd för sin förmåga att tappa svansen som försvar mot rovdjur.

Huggorm (Vipera berus)

Huggormen är Sveriges enda giftiga orm och den förekommer över nästan hela landet. Färgen varierar från grått och svart till brunaktig och arten har nästan alltid ett karaktäristiskt mörkt sicksackband längs ryggen. Huggormen lever i allt från strandängar till myrar och skogar och kan hittas ända upp i fjällen.

Hasselsnok (Coronella austriaca)

Hasselsnoken är en skygg och sällsynt orm som föredrar torra skogsmarker, hedar och gläntor. Den är grå- till brunaktig och kan ibland misstas för huggorm, men saknar sicksackband. Hasselsnoken är helt ofarlig och specialiserad på att jaga andra kräldjur, särskilt kopparödlor.

Vanlig snok (Natrix natrix)

Vanlig snok är Sveriges största orm och känns igen på sina ljusa nackfläckar. Den trivs nära vatten där den jagar groddjur och fisk. Snoken är utbredd i södra och mellersta Sverige men finns också i lägre täthet längre norrut.

 

Text: Sofia Blank och Mikael Svensson

 

Läs mer om att faunaväkta kräldjur