[Publicerad 2024-05-15]. De kryper fram men kan inte gå, de älskar havregryn och gamla murkna växter och kan sova i hundra år. Slemsvampar är fascinerande organismer. I Skandinavien finns drygt 400 kända arter fördelade på 57 släkten.
Slemsvampar brukar kallas för både mystiska och smarta. Mystiska för att de plötsligt kan dyka upp och sedan lika snabbt försvinna, smarta för att de har effektiva system för att lokalisera och ta upp näring. Flera av arterna är mytomspunna och har betraktats som övernaturliga i stora delar av världen. Förmodligen har det att göra med att de till synes dyker upp från ingenstans. Plötsligt sitter trollsmör Fuligo septica som en klargul smörklick på en stubbe där det var helt tomt dagen innan, och på flera språk finns namnet vargmjölk för slemsvampen Lycogala epidendrum. Trycker man på de små rosaröda plupparna som sitter på murken ved utsöndrar de en rosa gegga när de spricker. Varför just vargar skulle tycka om den här mjölken är det ingen som vet.
Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.
Förflyttar sig för att samla näring
Slemsvampar kallas även för myxomyceter från det vetenskapliga namnet Myxomycetes som bokstavligen betyder ”slemmig svamp”, men de är faktiskt inte svampar. De är egentligen inte närmare släkt med svampar än de är med djur. Förr fördes de till djurriket och kallades då för mycetozoa, svampdjur. Man trodde att de var djur eftersom att de rör sig när de är i det livsstadium som kallas plasmodium. Då är slemsvampen en enda stor cell med miljoner eller miljarder cellkärnor som delar sig samtidigt. Genom sin förmåga att förflytta sig och enkelt transportera näring mellan olika delar av plasmodiet kan slemsvampen effektivt samla föda. Plasmodiet kan också förgrena sig som ett nätverk. Ett plasmodium kan röra sig över ett par centimeter per dygn genom att omsluta och äta bakterier, svampar och annat dött organiskt material som kommer i dess väg. När det är brist på näring programmerar plasmodiet om sig och bygger upp små runda kapslar, så kallade sporokarper, som i sin tur bildar sporer. Det är oftast i det här stadiet som slemsvampar studeras, även om en del arter är relativt välkända i plasmodieformen, som exempelvis trollsmör. Vid mycket dåliga förhållanden kan plasmodiet gå i dvala och kapsla in sig. På så sätt kan slemsvampar överleva i över hundra år för att sedan väckas igen.
Skimmergryner – lika vackra som namnet antyder
Det finns ungefär 1000 kända arter slemsvampar i världen, och drygt 400 av dem har påträffats i Skandinavien. Framförallt hittas slemsvampar i fuktiga miljöer. Skimmergryner, släktet Lamproderma, har flera arter med en särskild ekologi som kallas för nivicol. En nivicol slemsvamp bildar sporokarper som utvecklas under snötäcket. De kan vanligtvis observeras precis när snön smälter om våren. Andra slemsvampar bildar sporokarper på sensommaren och hösten. Skimmergryner känns igen på sina vackert metallglänsande klotrunda sporokarper som kan skifta i guld, brons eller metalliskt blått. Sporokarperna sitter ibland direkt på underlaget, men ofta sitter kulan på ett skaft. Skimmergryner är nedbrytare och växer främst på döda växtdelar, kvistar och ris. Vissa arter kan växa på död ved.
Samarbete med Norge
Intresset för slemsvampar har ökat dramatiskt de senaste åren. Det är tack vare uppdaterad litteratur, tillgång till bra bilder och möjlighet att få hjälp med artbestämning, framförallt i sociala medier. För att sprida och öka kunskapen om slemsvampar i Skandinavien har SLU Artdatabanken ett samarbete med Naturhistorisk museum i Oslo och norska Artsdatabanken. Samarbetet syftar till att ta fram information, digitala bestämningsnycklar och bilder till nordens slemsvampar. Edvin Johannesen, en av nordens främsta slemsvampsexperter, är författare och uppgiftslämnare till materialet. Först ut med nycklar och text är släktet Lamproderma, skimmergryner. Du hittar informationen i Artfakta.
Text: Elisabet Ottosson