Steklar är en av de mest diversa insektsordningarna, både vad det gäller antalet arter och olika livsstrategier. Mer välkända grupper som getingar, myror och humlor samsas med en nästan ofattbar mångfald av parasitsteklar. Många steklar håller nyckelroller i ekosystemet och här hittar vi alltifrån våra viktigaste pollinatörer till populationsbegränsare och renhållare.
Man har uppskattat att det potentiellt finns cirka 1,5 miljoner stekelarter i världen varav endast runt 150 000 är beskrivna av vetenskapen. Bara i Sverige räknar man för närvarande med cirka 9 000 arter, varav drygt fyra femtedelar är parasitsteklar. Parasitsteklar och gaddsteklar tillhör båda underordningen midjesteklar (Apocrita), vilken bland annat omfattar bin (Apiformes), rovsteklar (Spheciformes) samt familjer som getingar (Vespidae), myror (Formicidae) och guldsteklar (Chrysididae). Den andra stora gruppen är underordningen växtsteklar (Symphyta) som har fått sitt namn av att merparten av larverna lever på växter.
Begränsar populationer
Steklar bidrar med många viktiga ekosystemtjänster, det vill säga produkter och tjänster som bidrar till vår välfärd och livskvalitet. En av de mest välkända är pollinering där bland annat bin är viktiga. Men steklar har också en mycket viktig roll när det gäller att hålla andra insektspopulationer i schack. Som nämnts ovan är en betydande majoritet av steklarna parasiter som angriper insekter och andra ryggradslösa djur. Alltifrån ägg och larver till puppor och fullbildade djur angrips och dödas, vilket är nödvändigt för att begränsa den stora mängden avkomma hos arter som annars skulle frodas på andras bekostnad och orsaka oreda i naturen. Medan andra stora organismgrupper som fjärilar och skalbaggar främst består av fredliga vegetarianer finns bland steklarna, förutom parasiter, också ett flertal familjer som är rovlevande och aktivt jagar andra småkryp. Dessa håller ytterligare ordning bland naturens myllrande massor.
Hur känner man igen en stekel?
Steklar är mycket små till stora insekter med en kroppslängd på bara några tiondels millimeter till över fem centimeter. De har mestadels två par tunna, genomskinliga vingar. Huvudet är stort och rörligt med bitande mundelar och har ett par fasettögon samt tre punktögon placerade i en triangel uppe på hjässan. Antennernas utseende varierar från den ursprungliga trådformiga antennen till att vara klubb-, såg-, fjäder- eller spektakulärt kamformiga. Vingarna, som ibland saknas eller är reducerade, har ett varierande antal längs- och tvärribbor så att det bildas ett ribbnät med stora, ofta mer eller mindre fyrkantiga vingceller, vilket ofta är användbart vid artbestämning.
Mellankroppen har ett segment mer än hos andra insekter, eftersom bakkroppens första segment (kallat propodeum hos steklar) har förenats med mellankroppens tredje segment och ser ut som en del av mellankroppen. Hos midjesteklar är ”bakkroppens” första segment (kallat petiolus) smalare än både mellan- och bakkropp och utgör den så kallade midjan. Växtsteklar saknar tydlig avsatt midja. Många andra insekter härmar steklar för att dra nytta av deras avskräckande effekt genom så kallad mimikry. Till exempel är många blomflugor färgade likt getingar eller bin. Flugor har dock alltid endast två vingar och saknar oftast, men inte alltid, den distinkt avsatta midja som kännetecknar de flesta midjesteklar.
Hos en del steklar finns utpräglad könsdimorfism, det vill säga att honan och hanen ser olika ut. Ett exempel är silversammetsstekel Smicromyrme rufipes där honan är vinglös och den ofta betydligt större hanen har vingar. Stekelhonornas äggläggare (ovipositor) är utformad på olika sätt. Växtsteklar har en ofta kort äggläggare som ser ut som en såg eller en borr (hos vedlevande arter) och används för att kunna lägga ägg inne i växter. Parasitsteklarnas äggläggare, som hos vissa arter är mycket lång för att kunna nå värdar långt inne i död ved eller frökapslar, är förbunden med giftkörtlar som avsöndrar ett gift med vilket parasitstekelhonan ofta delvis förlamar värddjuret innan hon lägger ett eller flera ägg på eller i det. Hos gaddsteklar är äggläggaren helt omvandlad till en gadd, som används för att bedöva eller döda byten men också till försvar.
Inte längre fullt så okända
Steklar betraktas sällan som en nybörjargrupp, och till och med bland insektskännare (entomologer) har den stora mångfalden bland steklarna ofta verkat avskräckande, vilket har förstärkts av den begränsade tillgången på bestämningslitteratur. Dessutom har andelen obeskrivna arter skapat en känsla av ofullständighet, något som dämpat entusiasmen hos den som sökt sig utanför de mer välkända stekelfamiljerna. Faktum är dock att det under senare år släppts ett stort antal nya och pedagogiska nycklar i form av artiklar och böcker som öppnar upp dörren till en tidigare okänd värld.
SLU Artdatabanken har i samarbete med ett flertal experter under flera år släppt digitala bestämningsnycklar med tillhörande taxabeskrivningar till olika stekelgrupper. Nu finns också en rikt illustrerad nyckel som gör det möjligt att nyckla sig fram till familj för alla landets tusentals stekelarter och bekanta sig med allt ifrån törnrosasteklar till bandsteklar. Vissa familjer är relativt artfattiga och några hyser faktiskt bara en enda art, medan andra som till exempel bracksteklar omfattar mer än 1000 arter bara i Sverige. I Artfakta finns också förslag på bestämningslitteratur för vidare nyckling till släktes- eller artnivå. Här kan du välja att fördjupa dig i raggsteklar, hårstrimsteklar eller helt förlora dig i brokparasitsteklarnas bottenlösa diversitet.
Text: Niklas Johansson, Ragnar Hall och Liselott Sjödin Skarp
Illustrationerna i nycklarna ovan har gjorts av Ika Österblad. Upphovsman till fotografier anges i anslutning till respektive bild. Familjenyckeln till steklar har konstruerats av Ragnar Hall, Christer Hansson och Mattias Forshage.
