[Publicerad 2022-04-12]. Fladdermöss ser kanske vid första anblicken ut som små, mörka skuggor med vingar. Men vid en närmare titt ser man varje arts unika utseende. Det finns vissa karaktärer som är viktigare än andra vid artbestämning av fladdermöss. Egenskaper som varierar mellan olika släkten och arter är öronens längd, form samt utseendet på tragus (öronfliken).
Fladdermössen utgör cirka en fjärdedel av Sveriges däggdjursfauna och för närvarande har 19 arter fladdermöss påträffats i landet. Samtliga arter är insektsätare och beroende av en hög insektsproduktion i landskapet. I ett varierat landskap med en hög andel äldre lövträd, småvatten, sumpskogar, öppna våtmarker, ängar och betesmarker avlöser olika insektsgrupper varandra vilket gör att det hela tiden finns tillräckligt med föda för fladdermössen.
För att artbestämma fladdermöss tittar man på flera olika karaktörer. En av de viktigaste karaktärerna är öronens längd och form samt utseendet på tragus (fliken inne i örat). Foto: Jens Rydell
Förutom föda behövs koloni- och övervintringsplatser. Gamla träd med grov bark, skador eller håligheter, hus, lador och kyrkor är typiska koloniplatser medan en övervintringsplats kan utgöras av en gruva, grotta eller bland stenblocken i marken. Hus med de rätta förutsättningarna kan också fungera som övervintringsplats.
Övervintrande brunlångöra viker ofta in de mer än 3 cm långa öronen under vingarna så att bara tragus (öronfliken) syns. Foto: Johnny de Jong och Jens Rydell.
Att fladdermössens koloni- och övervintringsplatser ofta påträffas i bebyggda områden gör att människor och fladdermöss stöter på varandra relativt ofta. Den som förvarar mat i en jordkällare, kan fram på hösten gästas av brunlångöra som valt jordkällaren som sin övervintringsplats på grund av det fuktiga, frostfria och inte allt för dragiga klimatet. I ett gammalt ihåligt träd vid badplatsen finns kanske en koloni med vattenfladdermöss, och vid sommarstugan kan man med lite tur få uppleva hur nordfladdermusen jagar i lampans sken.
Fladdermöss finns i de allra flesta miljöer, men det innebär inte att alla arter finns i alla miljöer. Vattenfladdermus, Myotis daubentonii, och dammfladdermus, Myotis dasycneme, är två arter som båda jagar tätt ovanför vattenytan. De skiljer sig från övriga fladdermusarter på att de har stora och ”fria” fötter. De stora fötterna är en anpassning till att kunna plocka insekter direkt från vattenytan.
Vattenfladdermusen (vänster bild) har stora ”fria fötter” där flyghuden fäster tydligt nedanför basen av första tån (stortån). Tajgafladdermusen (höger bild) har en relativt liten fot där flyghuden istället fäster vid basen av första tån (stortån). Foto: Jeroen van der Kooij och Arvid de Jong.
De olika fladdermusarterna ser vid en första blick mycket lika ut, men varje släkte och art har sina typiska karaktärer som skiljer dem åt. En av de viktigaste karaktärerna vid artbestämning är öronens längd och form samt utseendet på tragus (öronfliken som sitter inne i örat).
Form och storlek på tragus varierar mellan olika arter, arter inom släktet Myotis har ett smalt och spetsigt tragus (höger bild) medan arter inom släktet Nyctalus har ett kort och svampformigt tragus (vänster bild). Foto: Jens Rydell och Jiří Bohdal/naturephoto-cz.com
Öronen kan antingen stöta samman i pannan som de gör hos barbastell, Barbastella barbastellus, brunlångöra, Plecotus auritus, eller grålångöra, Plecotus austriacus, eller sitta väl åtskilda som de gör hos övriga arter. På gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus, når örats nedre kant ända ner till mungipan, medan det hos nordfladdermus, Eptesicus nilssonii, finns ett mellanrum mellan mun och öra.
Även pälsfärgen skiljer arter åt. Gråskimlig fladdermus (höger bild) har kort och tät mörkbrun ryggpäls med vita hårtoppar som gör att ryggen ser ”frostig” ut, vilket skiljer den från nordfladdermus (vänster bild) som har betydligt längre päls med gulaktiga hårslingor. En annan skillnad är att på gråskimlig fladdermus når örats nedre kant fram till mungipan, vilket den inte riktigt gör på nordfladdermus. Även tragus form skiljer sig mellan arterna. Foto: Sofia Gylje Blank och Jeroen van der Kooij.
Det finns också några riktigt kluriga arter där man måste studera små detaljer för att kunna avgör vilken art det är. Exempel på sådana arter är mustaschfladdermus; Myotis mystacinus, tajgafladdermus; Myotis brandtii och nymffladdermus; Myotis alcathoe, där det krävs att man tittar på tänderna för säker artbestämning.
Text: Sofia Blank och Johnny de Jong
Viktigt!
Tänk på att alla fladdermöss är fridlysta och de får ej fångas eller störas. Hittar du en död fladdermus på marken, tänk då på att alltid ha handskar på dig när du hanterar djuret vid artbestämning.
För den som vill artbestämma fladdermöss finns nu en digital artbestämningsnyckel som omfattar Sveriges samtliga 19 fladdermusarter.
På artfakta.se hittar du fakta om främst svenska arter, men även arter som skulle kunna påträffas i Sverige. Här finns även interaktiva bestämningsnycklar som hjälper dig att identifiera en organism till rätt art eller artgrupp genom att välja bland olika beskrivningar.
Ulrika Sehlberg Samuelsson, redaktör
SLU Artdatabanken
ulrika.sehlberg.samuelsson@slu.se