Vargspindlar jagar inte i flock

När våren är i antågande börjar vargspindlarna springa runt bland blottlagt torrt gräs och fjolårslöv. Ofta rör det sig om olika arter i det större släktet Pardosa, inte sällan den vårtidiga arten sotvargspindel, Pardosa paludicola. En mörk och relativt stor spindel där kroppsfärg och extra hårighet förmodligen gör det lättare att behålla värmen. Håren har dessutom en svag guldgul ton.

Vargspindlar är relativt lätta att känna igen som grupp. De har en avlång kroppsform och långa ben som i vila hålls utsträckta. De åtta ögonen på framkroppen är ordnade i tre rader. Fyra små ögon är placerade på rad strax ovanför käkarna. Ovanför dessa finns två större framåtriktade ögon. De återstående två medelstora ögonen är placerade längre bak på framkroppen och pekar snett uppåt. Ögonens konstellation är typisk för vargspindlarna och skiljer ut dem från andra spindlar.

Ljungvargspindel, Pardosa nigriceps, hane. Lätt att känna igen på palperna yttre svarta led och gulaktiga ben. Foto: Jonas Sandström

Flertalet vargspindlar har en teckning som ofta går i olika nyanser av brunt, beige och grått med inslag av svart. Däremot kan mönstret variera mellan olika arter även om framkroppen ofta har längsgående ljusa band av olika form eller bredd och bakkroppen ofta har ljusa prickar eller en lansettformig fläck. Inom vissa grupper av närstående arter finns få tydliga skillnader i kroppsmönstret och för säker artbestämning är man då hänvisad till skillnader i parningsorganens strukturer. Kroppsteckningen är uppbyggd av hår. Hos äldre individer kan håren skavas av så att teckningen blir mindre arttypisk, detta gäller särskilt framkroppen.

Solitära jägare

Nästan alla vargspindlar är frilevande jägare som oftast lever nära marken, på blottad mark, i låg vegetation, på liggande trädstammar eller i vattenbrynet. I Sverige finns endast en art som bygger ett mindre trattlikt nät för bytesfångst vitpalpsspindel, Aulonia albimana. För övriga arter används spindelsilket främst för att fodra bohålan och för att konstruera äggkokongen.

Många vargspindlar är dagaktiva och orienterar sig främst visuellt, då deras syn är mycket välutvecklad. Bytet observeras och förföljs på några centimeters avstånd innan det attackeras. Några släkten har nattaktiva arter, främst släktena Trochosa och Arctosa. De gömmer sig i bohålor eller under mossa och stenar under dagen och går på jakt i skymningen. Det svenska namnet är hämtat från det vetenskapliga namnet – Lycosidae – som i sin tur kommer av grekiska för varg – lýkos. Namnet vargspindlar ger ofta associationen att de jagar i flock, men så är inte fallet då de lever solitärt.

Honan bär runt på äggen

Inför parning utför hanarna en artspecifik uppvaktningsritual, där palper* och framben rör sig rytmiskt upp och ner, darrar eller viftar. Även ljud och vibrationer kan ingå i parningsspelet hos vissa arter. Efter parningen konstruerar honorna en rund eller linsformad kokong i vilken hon placerar sina ägg. Äggkokongen fästs längst bak på bakkroppen och bärs runt av honan, vilket är utmärkande för vargspindlarna. Hon kan på detta sätt flytta runt äggkokongen och ge äggen ett optimalt mikroklimat för deras utveckling. 

Lappvargspindel, Pardosa lapponica, hona med äggkokong som öppnats och ungar som krupit upp på hennes bakkropp. Foto: Jonas Sandström

Efter kläckningen klättrar de unga spindlarna ofta upp på honans rygg och bärs runt av henne. Honan har för detta ändamål knoppiga hår som gör det lättare för ungarna att hålla sig fast. Ungarna matas dock inte av honan. Först efter några dagar lämnar de unga spindlarna sin mamma och skingras.

* Palper är korta extremiteter som sitter längst fram på spindeln.

Text: Jonas Sandström