- Om etablerade namn finns, bör dessa behållas så långt som möjligt.
Ju vanligare och mera välkänd arten/gruppen är, desto starkare bör denna princip gälla. För arter/grupper som är dåligt kända, eller där namnet är missvisande, kan principen lättare frångås. Likaså kan smärre språkliga justeringar eller förkortningar lättare accepteras om det är uppenbart att namnet avser samma art/grupp som tidigare. - Namnet bör säga något om arten eller gruppen, till exempel hur den ser ut, var eller hur den lever, speciella beteenden eller läten. Namnet bör helst inte syfta på karaktärer som kräver avancerad teknik för att kunna observeras.
- Namnet bör inte vara direkt missvisande. Om namnet till exempel bygger på felaktig uppgift om värdväxt bör det bytas. Däremot kan missvisande namn accepteras, om de är väl etablerade (punkt 1).
- Namnet ska vara språkligt korrekt och ta hänsyn till svenska ordbildningsregler. Exempelvis är placeringen av ”s” viktig så att inte felsyftningar uppstår. Jämför punkt 17.
- Namnet bör vara så kort som möjligt.
- Namnet bör vara lätt att uttala.
- Flerordiga namn bör undvikas. Det görs helst genom att finna alternativa benämningar i stället för att dra samman ett adjektiv med huvudnamnet.
- Namn som kan leda till inbördes förväxlingsrisk bör undvikas. Exempelvis kan "rökfärgad säckspinnare" lätt förväxlas med "röksäckspinnare".
- Självmotsägande namn bör undvikas. Exempel på mindre lämpliga namn är "dvärgjättemal" eller "röd grönvinge".
- Personnamn bör helst undvikas.
- Det vetenskapliga namnet kan vara en inspirationskälla men bör normalt inte användas rakt av. Om det vetenskapliga namnet skulle ändras hade det svenska namnet då saknat berättigande. Dessutom säger ofta ett vetenskapligt namn inget för den oinsatte, även om ett latiniserat svenskt namn kan vara stöd för att minnas det vetenskapliga namnet.
- Humoristiska och fantasifulla namn är tillåtna, men får inte vara löjeväckande eller anstötande.
- Hellre vackra och intresseväckande namn än sådana som ger negativa associationer.
- Namnet bör vara tidlöst. Ord som ”allmän”, ”vanlig” eller "dansk" bör undvikas, eftersom en arts vanlighet och utbredning kan ändras relativt snabbt.
- ”Större” och ”mindre” föredras framför ”stor” och ”liten”. Helst bör dessa epitet undvikas. Det är svårt att tala om flera ”liten ekbock”, och namnet går inte att ha i bestämd form utan att böja (den ”lilla ekbocken”). Om "stor" och "liten" används ökar risken för missförstånd beträffande om adjektivet tillhör artnamnet eller inte. Exempelvis är det oklart om "stor ekbock" syftar på en art med det namnet eller på en ekbock som är stor.
- Om norska, danska eller finlandssvenska namn finns för en viss art bör dessa värderas för att i görligaste mån nå ett enhetligt namnskick inom Norden.
- Vid sammansatta namn bör de enskilda ordleden vara lätt identifierbara för att undvika missförstånd. För namnet ”kvicksandbagge” är det oklart om det rör sig om en kvick sandbagge eller en bagge som lever på kvicksand. Jämför punkt 4.
- Namnet får gärna spegla en grupptillhörighet, men hela systematiken bör inte avspeglas i artnamnet. Exempelvis kan familjen Julidae heta "kejsardubbelfotingar", medan arten Julus terrestris kan benämnas "dolkkejsarfoting" eller ha ett namn där systematiken inte alls speglas.
- Gruppnamn behöver inte motsvara taxonomiska grupper. Omvänt måste inte medlemmarna i en viss taxonomisk grupp ha samma svenska gruppnamn. Namnen bör emellertid kunna överleva förändringar i klassificeringen av gruppen. Exempelvis kan arter i olika släkten kallas "blombockar", och "lärkbock" och "skulderfläcksbock" kan användas trots att de placeras i samma släkte.
- En av flera arter i en grupp bör inte ha enbart det namn som används som gruppnamn. Alltså bör en art inte heta "guldbagge" om en annan heter "nordguldbagge".
- Om flera olika högre taxonomiska nivåer (till exempel klass, ordning och familj) ska ha svenska namn, bör de helst ha olika namn.
Kontaktinformation
Maria Backlund
SLU Artdatabanken
maria.backlund@slu.se, 018-672341