Odlingslandskap

Vanligen brukar odlingslandskapets naturtyper indelas utifrån:

• graden av hävd (främst slåtter eller bete)
• markens pH-värde och fuktighet
• huruvida marken är trädklädd eller ej

Exempel på odlingslandskapets naturtyper är: slåtterängar, hedar, fuktängar, strandängar, trädklädda betesmarker och lövängar. Gemensamt för dem alla är att de skapats av människohand som ett resultat av långvarigt nyttjande i form av till exempel djurhållning, odling och uttag av ved och virke. För biologisk mångfald är det främst de marker som inte gödslats med konstgödsel som har höga värden. I en ogödslad naturbetesmark kan till exempel mångdubbelt fler växtarter hittas jämfört med en gödslad betesvall. Värdefulla träd och buskar finns dock även på gödslade marker.

Människan har påverkat naturen i Sverige under flera tusen år. Många lägre liggande områden (t.ex. Uppland) har varit kulturpåverkade ända sedan de steg ur havet efter den senaste istiden. När jordbruket gjorde sitt intåg under yngre stenåldern för ca 6 000 år sedan började landskapet på allvar förändras. Störst påverkan har människan haft i södra Sverige där i stort sett hela landskapet har utnyttjats mer eller mindre intensivt för bland annat bete, virkes- och veduttag, odling och ängsbruk. Denna påverkan ökade successivt i takt med en växande befolkning och kulminerade under 1800-talet. Därefter har landsbygden successivt avfolkats i takt med ett allt effektivare och mindre arbetsintensivt jord- och skogsbruk.

Skogsbete, trädklädda hagmarker och lövängar är exempel på naturtyper där träd- och buskskiktet har särskilt stor betydelse. 

Foto: Johan Samuelsson