Kärlväxter i naturvården

Igenväxningen orsakas av upphörd betes- eller slåtterhävd, ökad näring genom gödsling eller kvävenedfall, dränering och vattenreglering, aktiv igenplantering av tidigare öppna miljöer, samt av förlängd växtsäsong till följd av ett varmare klimat.

Kärlväxter är rödlistade främst på grund av att de bedöms ha fragmenterade och/eller små populationer som minskar. Fragmenteringen orsakas av att de fröspridda arternas växtmiljöer minskar i kombination med att de har dålig spridningsförmåga och därmed liten möjlighet att kolonisera lämpliga områden. Bland de kärlväxter som minskar snabbast märks våra tre almarter (till följd av den invasiva främmande svampsjukdomen almsjuka), fältgentiana, mosippa och brunkulla.

Närmare 80 kärlväxter ingår eller har ingått i åtgärdsprogram för hotade arter. Fyrtiofyra svenska kärlväxter är särskilt utpekade i EU:s art- och habitatdirektiv. Nästan alla dessa är fridlysta och många växtplatser är skyddade i naturreservat och Natura 2000-områden. Flera av de utpekade svenska arterna är endemiska eller har en hög andel av sina europeiska populationer i Sverige.

Invasiva främmande arter påverkar inhemska naturtyper och arter negativt, exempelvis strandkotula, spärroxbär, blomsterlupin och vresros. Tyvärr så utgör främmande kärlväxter, som har ”rymt” från trädgårdar och planteringar eller som har såtts och planterats ut avsiktligt, en hög andel av de invasiva arterna i Sverige. En del av dem är numera förbjudna att odla och deras förekomster ska bekämpas, däribland jättebalsamin, jätteloka och gul skunkkalla.

Kunskapen om kärlväxtarternas utbredning och hur mycket det finns av olika arter är generellt god, genom att moderna, provinsvisa florainventeringar snart har genomförts i hela landet samt att Floraväktarna övervakar många av de hotade arternas lokaler regelbundet. Om du vill delta i provinsinventeringar så pågår de i Östergötland, Västmanlands län, Dalarna, Jämtland, Medelpad samt i Lule och Torne lappmarker.

De vanligare arterna övervakas också genom de nationella övervakningsprogrammen Riksskogstaxeringen, Nationell inventering av landskapet i Sverige (NILS), Regional miljöövervakning i landskapsrutor (Remiil) samt Ängs- och betesmarksinventeringen.

Myrbräcka Saxifraga hirculus är i Sverige främst en nordlig källkärrsväxt, som är utpekad i EU:s art- och habitatdirektiv. Arten går idag en ganska ljus framtid till mötes i landet eftersom markavvattningen i stort sett har upphört, men ett varmare klimat med tilltagande igenväxning av öppna myrar är ett möjligt framtida hot. Foto: Sebastian Sundberg