Steklar i naturvården

  
Detta innebär alltså att drygt 85 % av de svenska arterna inte bedömts för rödlistan vilket, trots den relativt stora ökningen av behandlade arter, gör gruppen till den insektsgrupp som har lägst procentuell andel bedömda arter. Riktade projekt inom Svenska artprojektet har dock medfört att studier kring dåligt kända stekelgrupper premierats vilket i sin tur avsevärt ökar möjligheten att få en betydligt högre täckningsgrad vid framtida bedömningar vilket kommer märkas redan på nästa rödlista i och med det att flera tidigare ej bedömda stekelgrupper kommer att inkluderas på listan.

Halsstekeln Xiphydria picta. Foto: Niklas Johansson

Generella hot mot svenska steklar består framför allt i habitatförsämring och omfattande minskningar av habitatarealen för många öppenmarksarter. Minskningen av blomrika miljöer som torrängar och alvarmarker har drabbat många arter, däribland vilda bin och humlor, hårt. Ett annat hot står igenväxningen av öppna sandmarker som sanddyner och sandhedar för. Dessa miljöer som tidigare ofta betades av tamdjur betraktas idag som ekonomiskt olönsamma och planteras med tall eller gödslas upp. Alla former av ökande näringshalt, även den som sker indirekt genom kvävenedfall, ökar gräsväxten på bekostnad av ört- och blomrikedomen. Eftersom många stekelarter är beroende av blottad sand för sin bobyggnad innebär den succesiva igenväxningen och förtätningen av grässvålen att arterna minskar i landskapet.

Skogsbrukets negativa påverkan

Många stekelarter knutna till skogsmiljöer påverkas också negativt av skogsbruket. Innan det moderna trakthyggesbrukets intåg var skogarna glesare och rikare på död solbelyst ved genom återkommande mer eller mindre naturliga störningsfaktorer som skogsbränder och skogsbeten. Detta medförde att det både fanns örtrika ytor i skogarna och solbelyst död ved i olika stadier av nedbrytning där steklarna och deras värddjur kunde anlägga sina bon.  I de täta, mörka och kalla planteringar som idag täcker de tidigare skogsklädda ytorna trivs steklarna och deras värddjur dåligt.

När det gäller skogslandskapets förändring märks också en tydlig trend att flera arter knutna till extensivt brukade skogar eller naturskogar minskar i södra Sverige medan de fortfarande håller ställningarna relativt väl i den norra delen av landet, företrädesvis inom områden som undsluppit stora landskapsmässiga rationaliseringar i form av trakthyggesbruk. Aktiva naturvårdsåtgärder som lämnande av högstubbar på hyggen tycks ha en viss positiv påverkan på dessa arter, men den rekommenderade hänsynen i skogsbruket är fortfarande för liten och andelen kvarlämnade träd för få för att vända den negativa trenden.

Minskning av solöppna hedmarker påverkar

En annan tydlig trend är också att arter knutna till solöppna hedmarker och som tidigare var utbredda över stora delar av de centrala och södra delarna av landet, idag endast har livskraftiga populationer i områden med naturligt låg årsmedelnederbörd som Öland, Gotland, Östra Småland och Östra Skåne. Detta eftersom igenväxningstakten vid upphörande hävd är långsammare i dessa regioner samtidigt som den något högre årsmedeltemperaturen och det soliga vädret kan dämpa de negativa effekterna av habitatdegenerationen. Denna betydande minskning i utbredningsområdets omfattning påverkar givetvis arternas potentiella hotstatus samtidigt som populationerna på Öland och Gotland har en positiv effekt, eftersom de förhindrar att de drabbas av ett nationellt utdöende.

Vedgeting Symmorphus sp. på bihotell. Foto: Niklas Johansson

En intressant, men idag hotad, ekologisk nisch fylls också av arter knutna till äldre kulturbyggnader. Äldre timmerväggar och kalkbruksfasader har under det senaste seklet varit en sista tillflyktsort för arter knutna till mycket grov solbelyst död ved och solbelysta erosionsbranter i silt eller lera. Medan deras naturliga miljöer nästan helt förintats eller förlorat sin ekologiska betydelse i samband med regleringen av större vattendrag, minskat bete på sandiga marker och avverkning av äldre ljusöppna skogar har detta lilla ekosystem överlevt i ett parallellt universum. De äldre kulturmiljöernas minskning och moderniseringen av gamla fasader innebär att dessa arter nu riskerar att ytterligare puttas närmare det nationella utdöendets rand.

För de parasitära arterna, där steklarna håller en särställning, är hotet flerdimensionellt. De arter som analyserats är i många fall helt knutna till en eller flera värdarter som i sin tur är rödlistade. Det kan t.ex. röra sig om en parasitstekel som är beroende av en hotad fjäril som i sin tur är beroende av en hotad växt som i sin tur bara växter i en hotad naturtyp. Parasitsteklarna befinner sig alltså på en hög trofisk nivå och är därigenom en av de grupper som tydligast indikerar tillståndet i ekosystemet. Då många parasitsteklar dessutom tycks vara mer eller mindre obligat knutna till en specifik värdart kan man förvänta sig att antalet hotade arter inom denna grupp är högre än genomsnittet.