Kontaktinformation
Mora Aronsson, kontaktperson främmande arter
SLU Artdatabanken,
mora.aronsson@slu.se, 018-673414, 070-6682682
Ulf Bjelke, akvatiska arter
SLU Artdatabanken
ulf.bjelke@slu.se, 018-672614
Främmande arter är utan tvekan en viktig och helt integrerad del av svenskt jord- och skogsbruk, och främmande arter trivs och frodas i våra trädgårdar. Men vissa nykomlingar – de s.k. invasiva arterna - kan ställa till stora problem.
Sveriges fauna och flora förändras ständigt. Alltsedan inlandsisen började dra sig tillbaka från sydligaste Sverige för ca 15 000 år sedan har olika arter dominerat landskapet. Inledningsvis var det klimatet och arternas spridningsförmåga som bestämde var de olika arterna fanns. Redan i samband med att bondestenåldern inleddes för drygt 6000 år sedan började människan få stort inflytande på vilka arter som förekommer i landskapet. Inom ramen för trädgårdsodling, jordbruk och skogsbruk har människan gynnat, och i vissa fall introducerat, arter av stort värde. Många av våra jordbruksgrödor har sitt ursprung i Sydeuropa eller Mellersta Östern och under de senaste trehundra åren har inslaget av arter från Nord- och Sydamerika ökat betydligt. Sedan mitten av 1900-talet importeras barrträd från andra geografiska områden och i dagsläget är det få trädplantor som har ett svenskt ursprung.
Utöver de arter som varje år på egen hand etablerar sig som nya för Sverige dyker det också upp nya främmande arter, dvs. arter som direkt eller indirekt fått hjälp av människan för att ta sig till Sverige. Arter som rotkörvel och signalkräfta har aktivt förts in till landet för att odlas – medan t.ex. spansk skogssnigel och svartmunnad smörbult förts in som passiva fripassagerare i importerat växtmaterial respektive via stora båtars ballastvatten.
Främmande arter kan ibland utgöra ett bekymmer och i värsta fall ställa till stora problem. Vissa arter trivs helt enkelt för bra i sin nya miljö och kan expandera kraftigt och i samband med detta påverka inhemsk biologisk mångfald eller orsaka stora socioekonomiska skador. Sådana arter brukar kallas invasiva arter. De kan t.ex. skada ekosystemet som de introducerats till, ha negativa effekter på jord- och skogsbruk, åstadkomma ekonomisk skada eller påverka hälsan negativt hos djur och människor.
För att ta sig till ett nytt område behöver arten en vektor (att människor avsiktligt eller oavsiktligt förflyttar den). Vid ankomsten måste arten kunna anpassa sig till den nya miljön så att den kan reproducera sig. För att få en permanent etablering måste arten därefter kunna tillväxa i populationsstorlek och för att bli invasiv måste den sprida sig vidare till nya områden.
Generellt sett är problemen med främmande arter störst i tropiska och varmtempererade områden. Sverige är genom sitt nordliga läge relativt förskonat från invasiva främmande arter. När temperaturerna stiger ökar riskerna betydligt. Många av de arter som betraktas som problematiska i Centraleuropa förekommer i dagsläget i små och ofarliga antal i Sverige. I takt med att klimatet blir mera gynnsamt ökar dock risken för att de sprider sig och övergår från att vara spännande, lite exotiska arter till att bli reella problem. Risken finns dessutom att arter som ännu inte lyckats etablera sig på våra breddgrader ges utrymme att expandera.
Naturvårdsverkets filmer om invasiva arter:
Mora Aronsson, kontaktperson främmande arter
SLU Artdatabanken,
mora.aronsson@slu.se, 018-673414, 070-6682682
Ulf Bjelke, akvatiska arter
SLU Artdatabanken
ulf.bjelke@slu.se, 018-672614