Vemmenhögsprojektet förändrade svensk växtskyddsmedelshantering

Undersökte ett helt avrinningsområde

Våren 1990 startade SLU-forskaren Jenny Kreuger det så kallade Vemmenhögsprojektet i ett nio kvadratkilometer stort avrinningsområde i södra Skåne. Projektet inleddes med att alla de 35 lantbrukarna i området bjöds in till ett möte för att informera om projektets syfte – att i samarbete med lantbrukarna ta fram fakta och därmed undvika spekulationer.

Vattenprover började därefter regelbundet tas på fem ställen inom avrinningsområdet samt vid dess utflöde där en automatisk vattenprovtagare installerats. Förekomsten av 46 olika, vanligt använda, växtskyddsmedel analyserades i vattenproverna.  Genom intervjuer lämnade lantbrukarna detaljerade uppgifter om sin användning av växtskyddsmedel, utrustning och praktisk hantering.  Tack vare alla uppgifter och analysresultaten från de olika provtagningsplatserna kunde efter hand ett antal slutsatser dras.

Förutom att väderlek, i synnerhet regn kort efter spridningstillfällen, och medlens egenskaper påverkade halten i proverna blev det tydligt att punktkällor var en starkt bidragande orsak till läckagen. Dessa uppkom främst vid påfyllning och rengöring av sprututrustningen och vid bekämpning av ogräs på gårdsplaner, där den biologiska aktiviteten är låg. Bara bekämpningen på gårdsplaner uppskattades bidra till cirka 20 procent av läckaget till ytvattnet.

Erbjöd rådgivning på plats

När projektet pågått ett antal år utan att det syntes några förändringar i resultaten blev nästa steg att bjuda in rådgivare Eskil Nilsson. Syftet var att undersöka om man genom riktad rådgivning kunde minska halterna i Vemmenhögsån. När lantbrukarna samlades som vanligt hösten 1994 kunde Eskil då ge generella råd om säker hantering av växtskyddsmedel samt riskminimering efter devisen att ”Varje droppe räknas”.

Lantbrukarna erbjöds därefter gratis individuell rådgivning ute på gårdarna anpassad efter varje gårds förutsättningar. För att inge förtroende och möjliggöra konstruktiva diskussioner kring problem och möjliga lösningar var rådgivningen konfidentiell. Vid besöken togs praktiska frågor upp, t.ex. om säker förvaring av växtskyddsmedlen, hur man undviker punktkällor vid påfyllning och rengöring av sprutan samt anläggning av skyddszoner mot brunnar och öppna diken. Lantbrukarna uppmuntrades till ett frivilligt funktionstest av sprututrustningen för att undvika läckage orsakade av läckande slangar och munstycken, samt fick råd om säkrare dosering av växtskyddsmedel. Riskerna med kemisk ogräsbekämpning på gårdsplaner diskuterades också.

Man träffade även säljare av växtskyddsmedel i området, så att samma information också skulle finnas hos dem som ofta träffar lantbrukarna och diskuterar dessa frågor.

Redan året efter att Eskil börjat med rådgivningen (1995), minskade halterna av växtskyddsmedel i ytvattnet betydligt jämfört med tidigare år, trots att användningen låg kvar på samma nivå.

Nya initiativ från näring och myndigheter

Från 1997 kom högre krav från staten på användning och hantering av växtskyddsmedel, t.ex. krav på buffertzoner vid vatten och skyldighet att föra sprutjournal. Informationskampanjen Säkert Växtskydd startade, drivet av LRF i ett samarbete mellan branschen och flera myndigheter som ett sätt att på frivillig bas öka säkerheten i växtskyddsarbetet.

Året efter kom medel att söka inom EU:s jordbruksstöd till ”Hållbart konventionellt jordbruk”, som bl.a. innefattade åtgärder som säkra påfyllningsplatser för sprutan, kontroll av densamma och kurser för sprutförare. I Vemmenhögsområdet installerades den första biobädden för säker påfyllning av sprutan 1998.

Även industrin följde efter genom att kontrakten mellan sockerbetsodlare och industrin kom att innehålla en miljöklausul som gav extra betalt för miljöåtgärder och bl.a. innefattade säker hantering av växtskyddsmedel.

Redan 1998 hade halterna av växtskyddsmedel i Vemmenhögsån minskat med över 90 procent jämfört med de halter som rådde under projektets första år. En viktig förklaring till de goda resultaten var det intresse och förtroende som lantbrukarna visade för projektet som präglades av frivillighet och sekretess (inga resultat från de första åren publicerades). Genom förhållandevis enkla åtgärder i sin hantering, baserat på forskning och rådgivning, visade lantbrukarna att halterna i miljön kunde minska radikalt.

Mätningarna pågick i ytterligare 20 år och visar mellanårsvariationer, men nivåerna är fortsatt med god marginal under de som uppmättes i början av 1990-talet. Detta indikerar att projektet lyckades minska läckaget från punktkällor drastiskt medan det diffusa läckaget från åkrarna är mer svårfångat. Dessutom visar resultaten att lantbrukarnas förändrade rutiner kring hantering och användning av växtskyddsmedel bibehölls även efter att Vemmenhögsprojektet avslutades.

Den nationella miljöövervakningen startar

2002 startade så den Nationella miljöövervakningen av bekämpningsmedel i miljön med Naturvårdsverket som ansvarig myndighet och SLU som utförare. I programmet undersöks jordbruksåar i fyra typområden i Skåne, Halland, Västra Götaland och Östergötland, samt två större åar i Skåne. Prover av grundvatten, sediment, regnvatten och luft ingår också i programmet och analyseras med avseende på bekämpningsmedel.   

SLU Centrum för kemiska bekämpningsmedel i miljön (CKB), bildades 2006 med Jenny Kreuger som dess första föreståndare och Eskil Nilsson i dess styrgrupp.