Lokal och traditionell kunskap

Förvaltning och bevarande av biologisk mångfald inkluderar traditionell och lokal kunskap. Insikten om att det förut fanns, och hos vissa brukargrupper fortfarande idag finns, sätt att använda och sköta marken så att biologisk mångfald gynnas och inte utarmas, har lett till ett internationellt erkännande och intresse av så kallad lokal och traditionell kunskap av betydelse för biologisk mångfald.

Regeringen har uttryckt att ”bevarande och användning av lokal och traditionell kunskap relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald har betydelse för möjligheten att uppnå [miljömålet] Ett rikt växt- och djurliv och även övriga miljökvalitetsmål som behandlar biologiska resurser.”  

Lokal delaktighet och förvaltning där hänsyn tas till lokal och traditionell kunskap kan gynna både biologisk mångfald och ge möjlighet till långsiktig ekonomisk utveckling. Den lokala och traditionella kunskapen är en del av en kulturell och lokal identitet som kan bidra till nygamla innovationer för att skapa ett hållbart samhälle, främja lokala produkter viktiga för landsbygdsutveckling och bevara traditionell markanvändning.

Sverige har varit drivande i de internationella förhandlingarna rörande dessa frågor, och på CBD:s partsmöte i Nagoya 2010 ställdes ett särskilt mål för dessa frågor (Aichimål 18), som skulle vara uppfyllt till 2020. Vi är idag inte ens i närheten av att uppfylla dessa åtaganden nationellt. Inga av de redskap och manualer som har utvecklats i arbetet inom CBD har heller kommit att användas i Sverige.

Vad är lokal och traditionell kunskap?

Traditionell kunskap, eller tyst kunskap (på engelska används ibland termen Indiginous and Local Knowledge, IKL), är den folkliga erfarenhetsbaserade kunskap som förs vidare från generation till generation genom praktiskt brukande av naturen och de biologiska naturresurserna.

Den traditionella kunskapen och kulturarvet har historiskt förts från generation till generation, men i det moderna samhället bryts ofta denna kun­skapsöverföring. Musiken är ett av de få områden där unga har intresse att föra traditionerna vidare.

Forskning om ILK

Sveriges regering har under en längre tid uppdragit åt CBM att, genom ett särskilt forskningsprogram kallat Naptek, underlätta Sveriges uppfyllande av dessa åtaganden.

Hur ska Sverige arbeta framgent med traditionell kunskap kopplat till hållbar utveckling och bevarande av biologisk mångfald? Vi har nu ett skifte i ansvar och förvaltning av frågorna, där myndigheternas slutsatser går tvärtemot rekommendationerna från IPBES (FN:s panel för biologisk mångfald) och CBD.

Exempel på publikationer:

Fäboden. Naturen, kulturen och kulturlandskapet. (2018) Av Håkan Tunón och Bolette Bele. Finns även på norska och engelska. 

Affärsutvecklingsmanual för fäbodbrukare och mathantverkare. (2019). Av Paulina Rytkönen, Håkan Tunón & Bolette Bele. 

Kopplingen mellan ILK och biologisk mångfald

Samernas renskötsel, slöjd, jakt och fiske, kustnära fiskares vana vid sjöliv och fäbodsbrukarnas kunskaper om djuren och om skogsbete är exempel på traditionell kunskap som riskerar att glömmas bort. I Konventionen om biologisk mångfald framhålls sådan kunskap som en nationell resurs för framtiden.

Fäbodbruk

Husdjurens bete i skogsmarker har genom de senaste århundradena bidragit till en mångfald av arter i Skandinavien. Än idag kan skogar där det förut bedrivits fäbodbruk fortfarande bära på spår av detta: /exempel/ . Vi kallar det biologiskt kulturarv – det arv från forna tiders kultur som vi kan spåra i biologin på en plats.

Betandet gör att biomassa och näringsämnen förs bort, och trampet av djurfötter stör mar­ken mekaniskt. Det leder till låg vegetation, att konkurrensstarka arter hålls tillbaka, och förnatjockleken be­gränsas. På så sätt blir småväxta och kortlivade kärlväxter vanligare, och därmed blir den totala artrikedomen bland växterna högre. Som en följd ger det också fler resurser till insekter som lever av pollen och nektar, och andra djur som i sin tur lever av insekterna.

Under flera hundra år var fäboddrift en viktig del av jordbruket i Skandinavien, och hade sin storhetstid under 1800-talet. I mellersta och norra Sverige samt i en stor del av Norge var bete och fodertäkt på utmarken (markerna utanför byn och de åkrar där man sådde och skördade säd etc) en nödvändighet, men samtidigt också ett sätt att skapa förutsättningar för en långsiktig och god försörjning. Genom att både utnyttja bete i närheten av hemgården och det som växer längre bort, ofta på högre höjd, så skapas ett effektivare nyttjande av växtligheten.

Ett minskat fäbodbruk är ett hot mot dessa arter, och det är bara genom ett bibehållet fäbod- och utmarksbruk som det är möjligt att bevara den biologiska mångfalden och de hävdgynnade naturtyperna i skogen och på fjället. I Sverige fanns för 200 år sedan gissningsvis mellan 10 000­ -  20 000 fäbodar. Idag finns idag högt räknat 250 fäbodar i drift.

Mer läsning:

Utmarksbete – ett biologiskt kulturarv som resurs för en hållbar framtid, (2014) av Håkan Tunón, Bolette Bele, Marie Kvarnström & Weronika Axelsson Linkowski)

Renskötsel

De skandinaviska fjällen utgör ett kulturlandskap där ett bevarat renbete står för ett bevarande av både natur- och kulturvärden. Renbetet har under en lång tid påverkat landskapet och den biologiska mångfalden. Bland annat kan det i arkeologiska studier beläggas att det fjällandskap som i många ögon betraktats som öde och orört, tvärtom är ett naturligt men samtidigt människopåverkat kulturlandskap.

Under 1990-talet uppstod en debatt om vegetationsförstörelse och erosion i fjällen och renbetet lyftes fram som en företeelse som påverkar fjällvärlden negativt. Det visade sig sedan att forskningen tvärt om kunnat visa på att renbete snarare har positiva effekter på fjällvegetationen.

Genom att begränsa renbetets omfattning riskerar det uppstå förluster inte bara i biologisk mångfald utan även i fjällens biologiska kulturarv. För några av de mer exklusiva biotoperna såsom grässtäpp och rikkärr så är ett bibehållet, och i vissa fall ökat, renbetestryck en förutsättning för att bevara, utveckla och hållbart nyttja fjällens biologiska mångfald.

Trots att renskötarna många gånger är de som bäst känner till och kan sina betesområden bemöts de sällan som experter av myndigheter och andra offentliga aktörer i samhället. Under senare år har det därför startats processer i samhället för att höja statusen på den kunskap renskötarna själva har om renen och landskapet.

Mer läsning:

Ájddo – reflektioner kring biologisk mångfald i renarnas spår. En kunskapssammanställning om renar och renbete. (2012) Av Håkan Tunón &  Brita Stina Sjaggo (red.) https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/cbm/dokument/publikationer-cbm/cbm-skriftserie/cbmskrift68ajddo.pdf