Naturvårdens verktyg

Naturvård innebär att skydda och vårda olika typer av natur och arter. Naturvår­den värnar specifika livsmiljöer för djur och växter i syfte att bevara, gynna och upprätthålla den biologiska mångfalden.

Naturvården regleras genom lagar, främst miljöbalken, samt bland annat Skogsvårdslagen. Skydd av naturområ­den för friluftsliv ingår i naturvården. Naturvårdsverket är tillsynsmyndighet för naturvården i Sverige. Myndighe­ten ska verka för att generationsmålet och miljökvalitetsmålen uppnås, och också främja hållbar utveckling med utgångspunkt i dessa mål. Det är alltså Naturvårdsverket som är en drivande och samordnande kraft i miljöarbetet. Målet för naturvårdsarbetet är biologisk mångfald i bred betydelse. Särskilt två aspekter står i centrum för Naturvårds­verkets arbete med naturvård: skydd och skötsel av natur, och artbevarande. En tredje aspekt är hållbart nyttjande, som inte i strikt mening enbart handlar om naturvård, utan ses som ett gemensamt ansvar för alla samhällssektorer.

Skydd av arter och habitat - och att skydda genom att bruka

Naturvård alltså kan handla om att skydda arter, men också av områden. Det finns en rad olika slags områdesskydd och sätt att göra avsättningar, och flera olika aktörer kan använda detta redskap – Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket genom länsstyrelserna, eller kommunerna. Frivilliga avsättningar kan också räknas till naturvård.

Det finns också arter av växter, svampar och djur som har identifierats på något sätt vara i behov av skyddsåtgärder. Vi återfinner dem ofta på rödlistorna, och de får skydd där de påträffas. EU:s Natura2000-områden, som är knutna till EU:s art- och habitatdirektiv, och som tillsammans är tänkt att bilda ett ekologiskt sammanhängande nätverk i hela Europa, är lite speciellt som skyddsform: det skyddar både arter och deras habitat. Där har man listat arter som är skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv, och skyddar även områdena där dessa arter finns.

En distinktion man kan göra är att försöka skilja mellan naturvård och hållbart nyttjande. Ofta går de hand i hand, och viss verksamhet kan befinna sig i gränslandet. Hur naturvård utformas har också till stor del att göra med målbilden – vad vill man uppnå med att vårda just detta stycke natur? Att avsätta ett område för skydd behöver inte vara detsamma som att avlysa all verksamhet. Ibland behöver man bruka för att bevara biologisk mångfald. 

De kulturlandskap (det vill säga av människan påverkade landskap) som fanns före den industriella revolutionen (och som till viss del finns idag) har i många fall utvecklat en rik biologisk mångfald. Det handlar om fjällen, där renbetet påverkar mångfalden positivit, de skogar som förr betades av boskap, eller jordbrukslandskapet där åkrar och ängar hävdats och betats. Men på grund av att mycket av brukandet blivit allt mer intensivt och ensidigt, har dessa rika marker krympt och utarmats. På det sättet kan bevarande av biologisk mångfald handla om att börja, eller fortsätta, bruka - på ett sätt som liknar det som användes när artrikedomen uppstod. Här kan forskning inom flera olika discipliner, erfarenhetsbaserad kunskap och innovation tillsammans leda framåt mot artrikare landskap. 

Läs mer om detta på sidan "Lokal och traditionell kunskap". (länk)

Natura 2000

EU:s Natura2000-områden, som är knutna till EU:s art- och habitatdirektiv, och som tillsammans är tänkt att bilda ett ekologiskt sammanhängande nätverk i hela Europa, är lite speciellt som skyddsform: det skyddar både arter och deras habitat. Där har man listat arter som är skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv, och skyddar även områdena där dessa arter finns.

Ekologisk kompensation

Ett sätt att skydda biodiversitet eller värdefull natur som används vid till exempel exploatering, är att kompensera för förlusten genom avsättning eller restaurering av natur på en annan plats. Målet är att undvika nettoförluster av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Det finns dock många frågor förbundna med ekologisk kompensation som behöver diskuteras, till exempel kring rutiner, principer och utvärdering. Läs mer om ekologisk kompensation i temanumret av CBM:s forskningsmagasin Biodiverse (nr 2, 2020) på www.biodiverse.se.

Olika forskningsområden behöver samverka

Hur kan vi hitta goda och verksamma verktyg för att främja naturvården i Sverige, om vi ser till forskningen? Man inser i allt högre grad i samhället att det inte räcker med naturvetenskaplig forskning. Många frågor handlar istället om samhällets organisering, policyfrågor, beteendeförändringar, och hur olika sektorer (forskare, tjänstepersoner vid myndigheter, bönder, skogsägare, företag) kan kommunicera och samarbeta. För att förändra och förbättra dessa processer krävs kunskap och insikter som kommer från samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskapsgrenarna. Just så arbetar CBM – tvärvetenskapligt och interdisciplinärt, och med samverkan i fokus.

Forskningsprogram om länkarna i naturvårdsarbetet

Forskningsprogrammet Naturvårdskedjan, som koordinerades av CBM åren 2001-2007 med 30 miljoner kronor i omsättning, är ett konkret exempel på mångvetenskap för att främja naturvårdsarbetet i Sverige. Syftet med forskningen var att identifiera svaga länkar i naturvårdsarbetet. Enligt Naturvårdskedjans modell behövs fyra övergripande komponenter för att åstadkomma effektiv naturvård:

• Tydliga mål på olika nivåer (Sveriges miljökvalitetsmål, aktionsplaner för biologisk mångfald, sektorsmål).
• Fungerande styrmedel som styr verksamheten mot målen (internationella konventioner, nationell lagstiftning, information och utbildning).
• Rätt skötsel för att nå målen (skyddade områden, bruksmetoder i olika sektorer, restaurering).
• Utvärdering för att veta när målen har uppnåtts (tillfälligt eller som kontinuerlig övervakning av tillståndet i naturen och av styrmedel och åtgärder).

Läs mer om Naturvårdskedjan i Biodiverse nr 3 2007.

Naturvårdens historia

Den svenska naturvårdens drygt hundraåriga historia karakteriseras av stora skillnader mellan det första och det andra halvseklet. Efter en lång period av resursbrist och stagnation har de senaste drygt 50 åren präglats av en snabb utveckling vad gäller resurser och metodik. Betydande insatser har gjorts – samtidigt som utarmningen av den biologiska mångfalden har fortsatt och i viss mån intensifierats, inte minst i skogslandskapet och det äldre odlingslandskapet.

Läs mer om naturvårdens historia i en artikel av Per Wramner, i Biodiverse nr 4/18.