Era dikter om skogen

Senast ändrad: 08 april 2021

Här publiceras dikter som skickas in till tävlingen. Det är skribenterna själva som står för sina dikter, och det som uttrycks i dem. Såklart tar vi bara med bidrag som följer lagen, håller god ton, inte är kränkande eller på annat sätt oschyssta.

Utan titel

Med väggar av buskar och stammar,
med tak av barr och blad,
står den skönaste boning på jorden,
fridfull, hemlig och glad.
Golvet är mossmjukt och lever,
möbler är stock och sten,
och ingen som bor härinne
är någonsin helt allen.
Jag ropar: "vem äger det sköna,
svara mig, rådjur och mus.?"
Då hör jag svaret i vinden:
"Skogen är allas hus".

Ulrika Stensdotter Blomberg

Utan titel

Balsampoppel, björk, syrén,
och hägg och fläderblom
ni gör den tröttas vandring lätt
med dofters rikedom.

Höstens doft är jord och skog
och multna löv, och fukt,
och vintern lång finns ingen doft,
blott en och annan lukt.

Men nu finns balsam, blomparfym,
och lönn och lind och ros.
Tag över luften om ni vill.
Förför min kalla nos.

Ulrika Stensdotter Blomberg

Dawn of the forest

Here, there and now, with your enchanted stands,
Of unique, evergreen and long-lasting fragrances,
That only retain the clouds, bards, and dances,
Reverberated silence in our innerlands.

Of orange, your harmonies faded and degraded,
Clearcutt and bare, your soil was cemented,
But suddenly, mutted we stared at you with new eyes,
Your absence was the craddle of our future demise.

We searched for more chromatic glades,
Impressionistic, pointilistic styles of shades,
Mixing canopies, services and sustainabilities,
Changing gaga for alpha and beta diversities.

Pierre Chopin

Parts of a Whole

On the canopy we peek, low and deep
A thousand sounds vibrating to the same heartbeat
Thump
Thump
Thump

We are a whole that never rests.
Who is to tell who are the pests
In our realm, You are our guests!
Our silence is so full and so dense
That only a proud fool without sense
May mistake is for emptiness.
Lightness, shades, beams of fingers like a caress,
A thousand colors shine and unfold on our seasonal dress.

We are tall, small
We fall and we crawl
We each have our role
But share the same soul
Stump
Stump
Stump

We are a whole that never rests

Laura

Utan titel

Den vackraste skogen är full av liv
det myllrar från rötter till toppar,
det växer och visslar och prasslar och grävs,
och häckar bland grenar och knoppar.

Den urgamla skogen är full av död,
av flarn som lossnat från barken,
av ömsade skinn och vitnade ben
och löv som blir förna på marken.

Den levande skogen är full av hopp,
av arternas tusende öden.
Det fallna trädet ger plats åt ett nytt.
Så växlar livet och döden.

Ulrika Stensdotter Blomberg

Utan titel

Nu ska jag berätta om människor och träd.
De förstnämnda är klena och mjuka,
de myllrar runt omkring och ser likadana ut,
de dör rätt snabbt och jämt är de sjuka.

Träd har många former. En del har vassa barr,
och andra bär på lövtunga kronor.
En del har raka stammar och andra slingrar runt,
en del är både hannar och honor.

Människorna gapar, de tjattrar och de gnyr,
och dödar träd och djur och varandra.
Men träden står och växer för det är trädens liv,
och inget är förmer än det andra.

Var som ett träd, du mänska! Det är en förebild:
skänk av din frukt och skugga, var tålmodig och mild.

Ulrika Stensdotter Blomberg

Skogsalvens sång

Härliga träd i min barndoms rike,
doftande valv där livet alltid log.
Stod era stammar som jättars like,
Skänkte sin spänning i min barndoms skog.
Vart jag än gick var jag alltid hemma,
träden var folk, jag var en av dem,
sjöng mig till sömns med sin varma stämma,
vakande vänner i min barndoms skog.

Kraftfulla träd i min ungdoms rike
toppar där örnen sin vila tog,
rötter som sträcktes mot flodens dike.
Jublande red jag i min ungdoms skog.
Klängde jag tveklöst och utan svindel,
fick jag en juninatt en hand i min,
sprang jag mig vilse i stiglös vindel,
allting var glädje i min ungdoms skog.

Multnande träd i min ålders rike,
stigar där långsamt mina tankar drog.
Susande sång från den magnifike
eken som vakar i min ålders skog.
Bark är som händer med ålderns valkar,
löv är som huden, så glatt och tunn.
Minnen som bränner och vind som svalkar
för mig mot Väster ur min ålders skog.

Ulrika Stensdotter Blomberg

Severed Cord

The Resignation
Once we were old, old and wise
In ancient times folk said of us
That we went where we wanted
Spoke in the old tongue, now long forgotten
Circled the earth covering all but a fraction of the land
With a warm blanket of leaf and fir
Not now my friend, no

For we are all but gone, a threadbare patchwork and a ragtag shamble
Short in stature and thin of branch
The majestic canopy covering entire continents a distant memory
Those that remain have fewer rings
All are siblings with no ancients to guide and nurture them
They are not so wise, but it is not their fault
They are little more than saplings when they are harvested

And the soil is sick and our friends who live there are weary as well
But it’s not just the dirt that aisles
The fetid air chokes our lungs and there are too few of us to clean it
Still, we try, we must, it is our calling
I was angry once, so much so that it would kill a man with fright if he saw me rage
My creatures were everything to me, I kept and fed them through warm season and bleak winter
But few of them also remain and their fate is settled as is mine and we must accept it
It is our time

Like those that passed so long ago
My kind will go knowing that we did our best
Provided for all
Gave food and shelter to the creatures
Cleaned the air and maintained the seasons
Kept the soil healthy and never asked for anything in return
Just the space to lay our roots and spread our branches

But my time is done now my friend, the hour is late, I must go
I have overstayed my welcome and I am no longer valued
I will say goodbye and wish you well
God willing hope that you persevere in years to come
Think fondly of my kind
And remember the day you led in the cool shade beneath my broad boughs,
Marvelled at the sun sparkling as the leaves danced in the wind
I was never so happy as I was that day when we were kindred spirits and together as one

But it is time, I go to my cremation, that is how it is done now and it is my last act of usefulness

Your true servant and humble friend, The Tree

The Pledge

Your words shake me my friend like the most violent storm
I know the truth of what you say and I cannot bear to let you go
I will not allow it, I cannot
For what am I without you
I am nothing
I will be nothing
I will not survive

And it is not you who are my servant, I am yours
To you I owe everything
Though I curse my stupidity for not seeing it sooner
How could I have been so foolish
Like a spoilt child at play thinking himself a god
Distracted by all his toys and trinkets
While his friends were being slaughtered
I repent my sin and regret it with every waking breath and swear this

I will take up this sword, though it be only short and not so sharp of tip
And plunge it into the hearts of the men who cut and hack off your limbs
Who slaughter your brother and sisters, fell and defile your bodies in countless number
Till all that is left is waste and ash
The men who scatter your creatures, leave them with no shelter, or food
Nor place to go, at the mercy of men that treat them with contempt
Label them as a pest and kill them for trying to fill their empty stomachs
This sword I will sharpen for them
And their precious coin that they place above all else
On that you have my word

I go to my death of that I am sure
But I must if I am to die with honour
And while a slim hope of saving all which is dear to me remains

Woodhenge

Hand i hand - rot mot rot

Skenbart skilda från varandra
vandrar vi hand i hand
Fångade i tron på -Jag vs Världen-
drar vi ut i strid
Ibland segrande
Ibland nedslagna och krossade
Oavsett
lastar vi världen på våra axlar
Ensamma och stolta
som en vindpinad tall
Men tallen ler
och vajar stilla
Den ber oss vila en stund
-
Du kan luta dig, och hela världen
mot min trygga stam
En tall vandrar aldrig ensam
glöm aldrig det
Fader sol och moder jord
föder mig dagligen
Skenbart skilda från varandra
växer vi tallar hand i hand
rot mot rot i jord

Känn min bark
Se min glädje
när mitt gröna solfångarsegel
vajar i vinden
Vet att livet går bortom
det du kallar livslängd
Kan du namnge världens delar
allt som bildar din mull?
En underjordisk fröbank
bortom gott och ont
En liten mikrob
i ett nät av omtanke
är lika mycket jag
som ett spirande löv på min gren
Jag har givetvis gäster ibland
Myror som kilar tätt
och så sådana som du
Ser du att vi är samma?
Varje individ (om du så vill)
på samma plätt
gör sitt bästa att nå sin potential
Ser du dansen?
Alla i samma ram
Värmande strålar
från en intergalaktisk stjärna
(långt ifrån ensam)
Vår jord
(en deg av himlens restavfall)
Och så vatten från en forntid
(kondens från en het planet)

En tunn tillfällig biofilm
(livets skådespel)
Känn min bark
hård och tung men den lever
Lämna din packning hos mig
Lyssna till sången och dansen
i denna glänta.
just här, just nu

Träden, fåglarna och fjolårsgräset
Aldrig mer skilda från allt annat
Alltid intimt tillsammans
Alla sjunger och viskar de sin hyllning
till livet och platsen
Bortom, bortom
Långt bortom
Fullständigt bortom
Allt väl på andra sidan
Så är det
Låt din stora tyngd falla
vi omfamnar dina rötter
i djupet av våra hjärtan
Allt som finns
gör dig till du
Och vi finns för dig.

Björn Eriksson

Mitt barndomsparadis

Bakom morfars röda hus fanns mitt barndomsparadis:
tomtehus förklädd som svamp, gömt i blåbärsris,
sovande troll kamouflerat som stora stenar,
och mäktiga granjättar med skägg på sina grenar.

Bakom morfars röda hus möblerade skogen ständigt om.
På våren var det vita hav med snödroppar och vitsippor som kom.
På sommaren fanns alla möjliga färger i skogen
och jag väntade otålig för bären att bli mogen.
På hösten la skogen ner en tjock lövmatta och dolde sitt vissnade ris
och på vintern täckte skogen allting med glittrig snö och is.

Bakom morfars röda hus fanns mitt barndomsparadis
som visade upp sina inredningskonster i en ständig repris.
Alla träd likadana, samma växter år efter år.
Skogen som hade känt så mäktig, hade egentligen en väldigt monoton dekor.

Bakom morfars röda hus hade stormen rast förbi
Och morfar stod bland dem fällda träden röd av raseri.
Efter några år var det dock vindfället som jag älskade mest
eftersom där såg skogen annorlunda ut, och var hallonskörden bäst.
Morfar höll dock inte med, pekade mot granjättarna och så bara
att det var så och inget annat som skogen skulle vara.

Bakom morfars röda hus avverkas mitt barndomsparadis idag
och jag är knappast överraskat att det inte finns någon diversitet i morfars avverkningslag.

Freja De Prins

Ett eget rum

En tidig morgonpromenad,
Med en vän.
Vi följs åt in i ett rum,
Dit där dörren alltid står på glänt.
Dit där vi alltid kan gå och känna oss hemma.

Där golvet ibland är täckt av förmultnande löv
Eller ett lapptäcke av mossor.
Där takets trädkronor ibland står bara
Eller skiftar i olika nyanser av grönt.
Där vårsolen kan ta sig in
Och värma våra frusna ansikten.

Just idag upptäcker jag en växt
Jag aldrig sett förut och tänker,
den ska jag komma ihåg att
Ta reda på vad den heter.
Min vän har som alltid nosat upp ett spår.

Kanske har ett rådjur varit här berättar han
Och drar mig otåligt vidare längs stigen.
Vi går förbi en glänta jag känner igen.
Min vän ser på mig och jag säger:
”I höst ska jag lära dig allt om svampar.”

Anonym

Skogsdrömmar

Jag sökte för själen ett vidunderligt bo
Utav bäckar och stammar och stenar
Jag sökte. För något längtade så
Efter livet, bland vindlande, lavklädda grenar

Viljan var seg som grankådans flöde
Den fick mig att söka mig ut
Och Längtandes vilt efter skönhetens boning
Jag trädde min resa som lockat förut.

Var är nu min sagas och urtidens skog?
Där rötter och svampar får saven att rinna
Där tassar och vingar och allt levandes blod
Kan finna ett hem som aldrig försvinna?

Mitt hjärta då åter skälvde av smärtan
När förtvivlat jag sökte, och söker ändå.
Efter hemmet, i skogen, bland små bultande hjärtan
Trots jag vet att min boning jag aldrig kan nå

Med frågande ögon vi ser mot den himmel
Där alltjämt stjärnor träder sin dans
De lockar till drömmar och vi drömmer och minner
Den skog och det liv som någonstans fanns

Och vi ska alltid helga och älska och hoppas
Det sköna, det vilda, det vi håller av
Vi kan inget annat, vi skogsfolk i Norden
Än tro att naturen står upp ur sin grav

Så stilla dig människa, se upp mot appellen!
Sluta med skövling och gå ut fram mot kvällen.

Hör ugglor och tassar och tystnad och tro
Att du kan leva och lära att bygga ditt bo
Utan att girigt taga av daga
Allt vackert som bara vill finnas, behaga

Det räcker med lite och du kan låta vara
Bli vuxen och bry dig, var människa bara

Låt grannlåt och fåfänga vara passé
Låt skogen och livet få vara ifred.

Så kanske en gång jag går ut för att finna
ett hem för min sökande själ
Och hittar precis det jag hoppats att vinna
En vidunderlig skog där livet mår väl!

Kim

Skogen

Farfar tog mig vid handen
ledde mig ut i skogen
Granar stod sekelgamla med vida kjolar
att bygga koja under
att rida på i cowboylek
Tallarna stod i en planrundel
höga och stolta
Grävlingen röjde gångar i eget hörn
Ekorren smackade runt bland topparna
En djupmörk tjärn att undvika

Pappa tog mig vid handen
ledde mig ut i skogen
kantareller skildes från höstlöv
Blåbär färgade läpparna
Lingon söktes till vintertröst
Myrorna byggde sina hem
i ett evigt samarbete utan ände
flitigt stretande i smala spår
Spindlarna vävde sina mönster
med daggdroppar i

Sorgen tog mig i handen
ledde mig ut i skogen
Granarna susade tröst
Tallarna stärkte min tåga
Mossan tog mjukt emot mig
Tårarna vattnade svampen
Myrorna viftade framtidshopp
med små spröt emot evigheten
Fåglarna ledde mig hem igen
Med skogens styrka i ryggen

Vem vore jag utan skogen?

Maj Sundblad

Desperation

Åh jag är så trött
jag lägger mig ned
på gröna sköna lakan
och vilar en stund

Det drar en finstämd sång
en liten kuling över bergen
och du sjunger
med svajande stammar

Jag håller handen
i din för i mig drar
en storm som inte
är finstämd sång

Det river i mina armar
det trycker i mitt bröst
men det lindrar
när du är nära

En del av dig
spatserar över mitt bröst
jag ser det i ögonvrån
det går bra.

När stormen rasat ut
reser jag mig och
släpper din hand
för en stund

Åh om det bara vore
för en stund
men jag vet att nästa gång
jag kommer -är du borta

Jag kämpar så
för att du inte
ska försvinna
men det hjälper inte

Jag är bara en liten lort
sedd som rättshaverist,
miljöterrorist
- för jag älskar dig.

Linn Svensson

Saknad

Du susade nästan alltid
när jag gick förbi
Men ibland var du tyst
som en stor hemlighet

Du var så vacker
med gnistrande ångmoln
snirklade mellan stammarna
efter regnen

Du var så sval
en het sommardag
när solen gassade på din
nakna kortklippta granne

Du var så tålig
när vinden oförtrutet
böjde dina starka stammar
i stormiga kastande byar

Du var som en stor
famn av ro
som en lisa för själen
som en god vän

Fast det var visst bara jag
som såg dig så
jag fick höra
du mest var pengar

Men det gör så ont
varje gång jag går förbi
jag saknar dig så
och det läker aldrig.

Linn Svensson

Vulnerable forest

So mighty, magnificent and divine,
yet vulnerable and in decline.
Your beauty and virtue so admired,
exploited by men that conspired.

I adore your selfless greatness,
while sheltering those defenceless.
Although invaluable in my eyes,
for some, you have a price.

Long before your time is over,
men with saws descend all-over.
For biodiversity, if you please,
let there be some retention trees!

Ly Lindman

Bortom orden

Du lockar mig upp ur solstolens famn.
Förväntar mig guld när vi möts.
Går dig till mötes, öppnar min hand.
Din rikedom flödar, jag sträcker mig, trånar.
Glömmer bort svetten, njuter av doften
blickar nära, blickar långt bort.
Kroppen arbetar, tanken vilar.
Bitvis du bjuder så rikligt.
Tackar och niger, har jag nåt att ge
annat än trohet och vördnad?

Så går det en tid. Jag glömmer dig inte.
På väg till ett nygammalt möte.
Nu guldet är borta, men ändå du glöder
bjuder mig pärlor att smaka och samla.
Det finns inga ord mellan oss när vi möts
helighet stavas: b o r t o m.

Ett täcke läggs på, jag lever på minnen
och njuter den frukt jag har samlat.
Guldet och glöden de smakar så ljuvligt:
Mmm… Hjortron och tranbär.
Jag älskar dig, Myren!

Tant Grön

Grånad lada

Igenbommad lada, grånad av tiden.
Tiden är den som bommar igen.
Snöhöljda vidder belägrad av friden.
Friden som flytt, vi önskar igen.

Så går jag förbi igenbommad lada,
som står där och talar för alla som vill
lyssna till visdom från det som har grånat.
Skänker oss friden, om bara vi vill.

Men bakom den snöhöljda, grånade ladan
står ung-granen stadig, frodig och grön.
Grön i sin ungdom, vajar så yvigt
sträcker sig utåt och viskar en bön:
Om en gång jag också blir sågad i bitar,
grå utav tiden, bortglömd och stum.
Så vill jag dock tala och nynna om friden.
Friden vi flydde – ge den ett rum.

Tant Grön

Skogen

Skogen
Här är den
Tyst och stilla

Bruset i huvudet lägger sig
Sakta

Hör
Ett ljud
Det prasslar

Ser
En skugga
Den skyndar

Känner
En doft
Den kittlar

Inte tyst
Inte stilla

Små ljud
Små rörelser

Olika ljud
Olika rörelser

Liv
Fullt av liv
En mångfald av liv

Skogen
Fylld av liv
Samtidigt lugn och stilla

Skogen

Här är jag
Lyssnande
Spanande
Kännande
I skogen

Skogen

Anonym

(Utan titel)

På Biologisk mångfaldiska
läser jag denna dikt
Obegriplig sommargyllen ett syltåg av hieroglyfnyckelpigor
Jag drar i alla blåtåtlar, lyfter mindre märgborre svart sköldlav
Höjer mindre märgborre renfana
Med pipdån, dunder och brakved
Och sätter klofibbla och kärringtand i prästkragen
På skogstordyvel-bolagen
Jag skäller utter svinroten efter notblomster!
Nötskriker: grävling där du står!
Men ingen förstår
Bryr sig inteveronika ett skvattram
Om att arter i Tivedtrappmossa
Försvinner som trollsmör i solsken.

Jag letlavar, är en ängssmygare och lövsångare,
Som lägger mindre vattensalamander panna i djupa nervveckmossa
Och sveper mig i sorgmanteln över glanslös dvärgborre industri
Sommargyllen viskar
blodrot,
blodlav,
Blodticka
blodriska
ängsklockorna klämta och tallticka
Det finns en gränsticka
Där grön vårtbitare forssörteri
Stinknäva värre än purpurbärfis.
Där ekorrbärsystemet klippfibblas bort
Av granbågmätare, övertallhedlöpare och bandithoppspindlar
Byråkratidiglocke lika fyrkantig johannesört som en kvadratspindel
Som samlar harklöver och tävlar om ärenpris i att säga
Det hare aldrig funnits sångsvan mycket skogsvicker
I Sverige sommargyllen nu,
När de menar trädpiplärka-plantager...
Vilken dubbeltrast-moral!

Mindre hackspett gräs längtand
Går steglits för steglits in i skogsnäppor
med flyttblocktrappmossa täckta av
Korallav, stor revmossa.
under vågig sidenmossa.
Bland Gammelgranslavar,
Flagellkvastmossar signalarter
Lysmossande som opalmosser
Och skogstjärnor i mörkfruktig xylographa nattviol.
Mindre hackspett kärleksört
Blomkålsvampar för aprikostofsspinnare,
Stensöta mosippa, klockpyrola.
Amors pilört
Har träffat denna skogsfräken
Jag faller på knärot
Inför det liv som tätörter saknar

Och med detta i ryggsimmaren
Kantvitmossa vide väl konstatera
Att: Ja!
Det finns något Större hackspett än Stockholm!

Lovisa Larsson

Skogen

tvärsöver en fallen trädstam
som väntat i hundra år,
ser hänglaven fram emot natt

sjumilaskog blev enmilaskog,
kvar bara stråk
av gammelskog

träd i alla åldrar, från späda
skott till död ved som ger liv
gror, lever, dör, förmultnar

stilla duggregn möter barren,
bladen och grenarna, landar
på stenar, på tickor, på ris

ner genom granen klättrar små
droppar, växer och sväller,
trappar upp takten, tyngden, tapp

tunga faller de mot marken,
dropparna som granen format,
når mattan av mossa och barr

två sträva stammar gnisslar mot
varandra, stöttar eller
skaver, pratar, gnirkar, lyssnar

hör vinden i trädtopparna
rasslande i asparna
viskande i vridna tallar

innan hackspetten trummar fram
tystnaden –

Sara Berg

Substratus variatus pro viva

Liv på liv på liv genom tid och rum
Ramverk och boplats i glänta och skugga för omsättning och rörelse mot framtiden i språng och vila
Osynlig ostoppbar tillväxt och delning är liv ger liv och livfullhet åt en liten planet som suger i sig av ljuset
Insikter och utsikter
Drömmar Hopp och Tro
som drivs av samma bränsle av detta uråldriga system
Av denna vackra mångfald

Magnus Jonsson

(Utan titel)

Ljuden i tystnaden
Vinden i rönnens grenar
Svalornas dans
Bergens visking
Tjärnens ro
Gräsets sus
Skällans taktfasta slag

Lutar mig mot vallstugans solbrända timmervägg
och själen ler

Margit

The forest

The forest is whispering
So much I can see
I see a forest with a house in a tree
I hear the birds sing a good song
In the forest I find a path that is long
In the forest I find animals on the mossy floor
And now in the forest I will find more

Ludvig

(Utan titel)

Ändlösa vidder
Stenöken
Kala marker där lav och mossa torkat ut
Bränt av solen
Bortspolat av regnet
Stora maskiner kört djupa diken genom marken
Varje dag nya skiften
När tar det slut
När inga gamla skogar längre finns

Skogsfotografen

(Utan titel)

Ser du en vårmorgon
Då de stilla ståtliga rådjuren
skrapar sina stela hovar
mot mossan.

Ser du deras små killingar
kila från tall till tall
då vårmorgonsolens strålar stryker
trädens toppar.

Ser du deras lilla väninna, dimma,
då hon reser sig från skogens stenar
stannar en stund
sedan, sakta, sjunker samman.

Anonym

Skogen

När hela världen av coronan är i kris
Kan jag ändå hitta mitt paradis
Bort från stadens buller och trafik
Till fåglars kvittrande musik
En plats där livet kan få ro
Långt bort från stress och oro
Här vid varje promenad
Finns något som gör mig glad
Vintern kall med snö och kyla
Vacker och i vila
Vårens strålar värmer skönt
Väcker blomster och även grönt
Sommarens solar kan stråla för mycket
I skogen finns skugga som pallar för trycket
Hösten kommer med bär och svamp
Kraft och styrka till nästa avstamp
Så mycken det finns i skogen att finna
Rädda mångfalden vi ännu kan hinna
Må denna fantastiska vackra natur
Få räddas för alla människor, växter, djur

Lilie Bogerud

(Utan titel)

Under granarna
glimmar det till som av guld.
Kantarellstället.

Marie Kvarnström

Samma stig

Året runt går jag samma stig
I min skog
Känns som min fast jag inte äger
Ensam med träden som välkomnar alla
Olika möten vid olika tider
Skogen är för alla

Vinter på skidor
Spår av älg, hare, rådjur och lo
Människa på skidor, på skoter eller i skogsmaskin
Vinden viner i trädkronorna
Spillkråkan har ätit slarvigt
Ekorren har ätit noggrant
Orren flaxar iväg
Skogen är för alla

Vår med avslägset tranrop
Fågelkvitter från träden
Björnspillning på stigen
Nu har den vaknat och jag ser mig omkring
Blåsippan blommar
Sippan fick hjälp av myran till en ny plats
Buketten förbjuden i söder men inte i norr
Älgkon med kalven tittar på mig
Jag ökar takten för att inte störa
Skogen är för alla

Sommarens värme ger dofter av bär
Bredvid stigen har hygget smultron och hallon
Plockar och njuter
Hästhovar i galopp på den fina stigen
T-shirt och jeans
Matsäck i gläntan bredvid stigen
Skogen är för alla

Rallarrosen visar att nu är det höst
Svampen lyser bland löven som faller
Lingon och blåbär fylls i hinkar
Tranorna samlas och sjunger i kör
På myren finns guldet – myltan på jamska
Hjortron och mygg på samma ställe
Stigen är avstängd
Jakten har börjat
Hem till frysen där bären finns
Längtar tills stigen är öppen igen
Skogen är föra alla

Lena Fernlund

(Utan titel)

Hur mycket liv rymmer ett frö?
Vem får leva, vem ska dö?
Ett litet strå av solen göder
fjäril, sarv, ovän, bröder.
Alla får älska, alla ska dö.
Så mycket liv rymmer ett frö.

Fredrik Lindholm

(Utan titel)

Ståtlig strävar du genom årstiderna mot ljuset och sanningen.
Sommar, höst, vinter och vår.
Knäcks en gren av klimatförändringens stormvind, växer en ny gren ut, varifrån en kärleksfågel kan sjunga kärlekssånger om livet för världen

Solveig Hagfors

Trädkramare

Jag stannar längs stigen
och kramar ett träd
Det står stadigt
Rötterna håller det fast
Grenarna strävar mot ljuset
Låt mig få del av trädets vishet
Lär mig står fast och söka ljuset

Ulrika Tasev