Naturguidning för 2010-talet i Visby

Presentationer 

Tomas Carlsson från Riksutställningar inledde med att visa ett äpple och prata om hur det kloka äpplet – visst doftar det gott? – lurar oss att sprida det medan vi äter, mosar eller mustar det. Historien om äpplet kan leda hur långt som helst. Interpretation är dela sin entusiasm för något, att hjälpa eller vägleda människor att uppskatta det som du tycker är speciellt genom att tolka och gestalta vårt arv i form av landskapet, tingen och varelserna. Tomas berättade om interpretationens historia och gav exempel på förgrundsfigurer i Sverige (Linné, Erik Rosenberg, Nils Linnman) och i USA (John Muir, Enos Mills, Freeman Tilden). I USA blev interpretation ett ämne i och med nationalparksbildandet och är idag stort med åtskilliga utbildningar och professurer. Kan vi hoppas på en liknande utveckling i Sverige? Som Enos Mills sa i början på 1900-talet: Ere long nature guiding will be an occupation of honor and distinction. May the tribe increase.

    
Kajsa Grebäck från Studiefrämjandet har drivit Närnaturguiderna sedan starten 2004. Hon visade ett bildspel med exempel på Närnaturguidernas pedagogik: att ge en upplevelse genom att använda alla sinnen, ge nya perspektiv på naturen och använda berättande och myter. En viktig del av guideutbildningarna har varit att skapa utrymme till reflektion över guidningen, både enskilt och tillsammans med andra: vad förmedlade jag egentligen och hur? Vad fungerade bra respektive mindre bra? Vad fick deltagarna med sig? Kajsa tror att något av det viktigaste med Närnaturguiderna är att ha skapat forum för möten – både guider emellan och mellan guider och deltagare i guidningar.

Workshoppar

Efter dessa inledande presentationer tog våra workshopledare Maria och Agneta över och introducerade sina workshops i gestaltning respektive processledning.

Maria Winton, dramapedagog och skådespelare, reflekterade över vad som händer i en guidning eller ett skådespel - det växelspel som sker i mötet mellan guide och publik och den subjektiva upplevelsen som varje individ i publiken får. Vad är det som gör att jag kan nå den andra personen?  En av de viktigaste bitarna i guidning är att se publiken. Det är en konst är att låta ljuset växla mellan artist och publik! Det är tråkigt att bara bekräfta någon som ”står på scenen”. Som guide har man så mycket man vill förmedla – det gäller att sålla i sitt material och slå av på ambitionen så att man istället kan ta tillvara erfarenheten i gruppen. ”Inte försöka träffa hela gruppen med allt ert lärande som en tung säck i huvudet.” Berätta inte för mycket – håll igen!

Marias grupp fick jobba med övningar kring andning och kroppsspråk, att vara uppmärksamma på andras kroppsspråk genom att ”tala” med kroppen och spegla varandras rörelser och slutligen gå in i en berättelse och förmedla lika mycket med rösten och kroppen som med ord. Det var spännande att se hur mycket längre man kan nå i sin kommunikation genom små, små skiftningar i röst och kroppsspråk.

Rubriken på Marias workshop var ”Hur kan man våga vara Linné?” Maria menade att innan man kan våga vara någon annan, måste man vara sig själv. Man måste jobba med sin närvaro innan man kan gå in i en roll. Publiken ser att man inte ÄR Linné – det måste finnas en överenskommelse om berättelsen man gestaltar för att publiken ska vara bekväm och man själv ska kunna vara trovärdig. För att vara närvarande och våga vara kaxig, ta plats och beröra gäller det att själv ha kul!

Agneta Setterwall som jobbar som processledare och utbildare i miljökommunikation höll en workshop om delaktighet och dialog i grupper. Kommunikationen i en guidning blir mycket mer effektiv om man kan involvera gruppen i sitt budskap. I Danmark är naturvägledning ett verktyg i demokratiska processer kring till exempel markanvändning. Men hur kan man skapa verklig demokrati och delaktighet? Människor är olika och har olika förutsättningar att göra sin röst hörd i grupper.  En del av oss tycker att det är mycket obehagligt att tala inför många, andra tar gärna mycket plats. Det gäller att hitta metoder för att underlätta för alla att bidra med det de vill bidra med.

Agneta presenterade två av sina bästa verktyg, Koosh-bollen och Pinnen. Koosh-bollar användes ursprungligen av maorier då de sittande i cirkel ska nå konsensusbeslut. Nu används Koosh-bollar i hela världen, de är gjorda av plast men det fungerar med en sten eller vad som helst. Man skickar ut en fråga och låt bollen vandra. Man måste inte säga något utan kan ge den vidare.  Detta kan få personer som annars inte skulle sagt något att faktiskt ta möjligheten att säga vad man tycker. Koosh-bollen fungerar bra som förväntnings- eller feedbackinventering.Pinnen fungerar som ett alternativ till talarlista. Den som vill tar pinnen och talar, lägger sedan tillbaks den i mitten. Man märker tydligt i gruppen när någon vill ta pinnen. Ett sätt att ge möjlighet till alla att agera.

Agnetas grupp fick öva på att vara aktiva lyssnare genom ”peripatetiska samtal” (grek. peripateo 'vandra omkring'). En metod som grundades av Aristoteles och används för att hjälpa den som talar utan att försöka styra samtalet. I par fick deltagarna sätta ord på sina erfarenheter av exempelvis en situation när allt blev mycket värre än man hade förväntat sig. Sedan reflekterade gruppen över metoden och hur den skulle kunna användas i en guidning.

I dagens samhälle är många bra på att prata men dåliga på att lyssna. Men det går inte att tala folk till att lyssna, däremot kan man lyssna folk till att lyssna. Agneta gick igenom ”samtalets hjälper” – hur försöka se hur något ser ut från ett annat håll – och förmedla att man gör det genom att fråga, bekräfta och spegla den man talar med.