Efterlängtad utbildarträff om naturvägledning

Under två ovanligt varma dagar i höstens novembermörker träffades utbildare från folkhögskolor, gymnasier, universitet, ideella föreningar och många fler i lokalen Framtiden på Campus Ultuna för att “inspireras, diskutera viktiga frågor, planera samverkan och utbyta erfarenheter” som det stod i inbjudan. Efter flera års uppehåll för utbildarträffar anordnade CNV denna träff som samlade en bred representation av aktörer och intressenter inom naturvägledning för att prata om hur man arbetar med att utbilda inom området.

Vem kan kalla sig naturguide?

En het fråga under träffen handlade om vad utbildningar och certifiering till naturguide egentligen handlar om. Vem får kalla sig naturguide? Fokus låg på frågan “natur”. En fråga som i sin tur väckte många fler frågor: Vems natur? För vem är naturen? Vad behöver vi veta om naturen för att vägleda i naturen? Räcker det med att vara i naturen för att vara naturguide – och om så, vem är inte naturguide? Är naturen tillgänglig för alla?

Arbetet med både utbildningsnormen för naturguider samt certifieringen certifierad naturguide har båda brottats med många frågor, kunskapsområden, målbilder och hänsyn till intressenter i framtagandet av de båda. Något som alla inte kände till är att en certifierad naturguide även kan jobba som kulturguide och att naturvägledare även vägleder i kulturmiljöer.

Naturkrisen driver på arbetet

En av anledningarna till varför diskussionen om utbildningarna för naturvägledare är så viktig handlar om den pågående klimatkrisen och den alarmerande förlusten av biologisk mångfald. Under träffen diskuterades vikten av att förmedla kunskap om naturen, ekosystem, ekosystemtjänster och artutdöende. Det handlade om känslan som guiden förmedlar snarare än att vara en faktaspruta. Flera menade att det viktiga är att först skapa en grundläggande uppskattning för naturen för att därefter skapa omständigheter för att gynna en djupare förståelse för naturen. Naturguiden har möjlighet att skapa relationer till naturen hos sina gäster. Genom förståelse skapas uppskattning, genom uppskattning skapas omtanke. Den känslomässiga relationen till det man blir guidad om, är det som kan skapa förändring, till exempel i form av krav på skydd av naturmiljöer eller kulturhistoriska lämningar, eller genom förändrad livsstil och/eller uppfattning i miljöfrågor.

Tankar från en deltagare

Kersti Beck Larsson, certifierad naturguide, utbildare samt ordförande i Föreningen för utbildningsnorm för naturguider (FUN), reflekterade över behovet av kunskap och samordning :

– Det börjar hos utbildarna. Att skapa trygga guider som vågar möta sina deltagare och prata om de stora frågorna reflekteras i hur utbildningen handskas med samma frågor. Därför är det viktigt att utbildarna även jobbar med naturkunnande, tycker jag. Alla gula blommor kan inte heta smörblomma eller en fibbla. När vi utbildare får chansen att träffa varandra inser vi att vi ofta brottas med liknande frågor. Och någon annan kan ha kommit längre. Nätverkandet stärker utbildningarna som i sin tur stärker guiderna.

Just att jobba vidare med nätverkandet för att ha ett forum för att bolla alla dessa frågor är någonting som Kersti direkt tog tag i å FUNs vägnar. Hon berättade under träffen att FUN kommer ordna fler utbildningsträffar, digitalt och förhoppningsvis även fysiska. Kersti fortsätter:

– När jag åkte till träffen var jag osäker på FUNs roll: fanns det behov för en utbildningsnorm? Behövs en förening för de som är aktiva inom utbildning för naturguider? På ett sätt var jag lättad när jag åkte hem. Efterfrågan finns, den är större än någonsin. Vi har ett jobb att göra och kommer skapa just denna mötesplats för utbyte, nätverkande och kunskapsdelning mellan utbildare, samordnare och andra aktörer.

Hammaren på spiken

De flesta deltagare upplevde att denna träff satte hammaren på spiken. Det var fem år sedan CNV ordnade en liknande träff, om än i mindre skala. Behovet har ökat för ett forum för utbildare inom natur- och kulturvägledning genom att efterfrågan har ökat för både ideella och professionella guider. En möjlig anledning är en ökad efterfrågan på guider under och efter covid-19-pandemin, och att fler i Sverige har fått upp ögonen för naturen hemmavid. Många är inte riktigt säkra på hur man gör, vad man gör i naturen – och liksom när de turistar i andra länder, är de villiga att betala en guide för att få ut så mycket som möjligt av deras vistelse.

Samtidigt uttryckte flera närvarande under träffen att just ett nätverk eller en gemensam mötesplattform med andra utbildare är nödvändig, oberoende var i landet man befinner sig och oberoende av vilket nivå man utbildar på. Liksom många inom guideyrket ofta kan känna att de är ensamma och saknar någon att bolla med, är de inom nischen att utbilda naturguider i en liknande situation. Det är viktigt att det finns någon som leder dessa träffar och som formaliserar träffarna så att det skapas en regelbundenhet.

En annan del av samtalen handlade om guiden och hur kan man utbilda för de nödvändiga kvalitéer som en bra guide kräver. Uffe Bergman, bergsguide och aktiv inom arbetet med Fjälledarnormen, påpekar att något av det viktigaste för att vara en bra guide är just någonting som det är svårt att utbilda i: “Omdöme och självinsikt är de viktigaste förutsättningarna för att vara en bra guide.” När man arbetar med människor handlar det om att kunna forma relationer, på kort sikt men framförallt på väldigt kort tid. Man kan ställa sig frågan “varför väljer jag att vara guide? Där finns också svaret på hur bra jag kommer att bli som guide”, säger Uffe.

Det som framkom i en del diskussioner var att mycket om guideteknik kan gå att lära ut, men det som skapar magin under en guidning, det som kräver omdöme, balansgång och fingertoppskänsla i att hantera grupper, kommer från erfarenheter. Hur man i en utbildning kan jobba med att ge deltagarna förutsättningar för att utforska just detta och träna sig i vägledningens konst blev en fråga att ta med sig för framtida samtal.

Besöksnäringens behov behöver finnas med

Just behoven som formar utbildningarna var en fråga som även togs upp av representanter från turismnäringen. Frågan handlade om hur man skapar en så bra utbildning för guiden som möjligt, samtidigt som många utbildningar direkt kopplar till besöksnäringen och därför kanske bör styras av näringens behov. Den frågan togs upp av Anders Johansson och Petter Gustavsson som båda arbetar med Certifierad Naturguide som presenterade arbetet kring certifieringen och även höll en workshop i hur man bör arbeta med certifieringen de kommande fem åren.

Skillnaden på normen och certifieringen

En förvirring som dyker upp kring utbildningarna är när det pratas om normen och certifieringen. Det är två olika system och även två olika föreningar: Föreningen för utbildningsnorm för naturguider (FUN) är huvudman för den nationella utbildningsnormen för naturguider och Naturturismens Yrkesnämnd (NTYN) är huvudman för Certifierad Naturguide (i NTYN ingår även föreningen Naturturismföretagen som arbetar med driften av certifieringen).

Skillnaden kan kort förklaras så här: normen är något som ser till att utbildningarna är kvalitetssäkrade. Certifieringen är kopplad till den individuella guidens kvalitet och dennes hantverk som guide. Även om både normen och certifieringen arbetades fram under samma process med samma mål - att se till att det finns guider med hög kvalitet i Sverige - är det inte så att man kan bli certifierad bara genom att gå en utbildning som följer utbildningsnormen. För att en utbildning ska bli godkänd enligt normen tas kontakt med FUN och en normeringsprocess påbörjas - detta gör man genom att gå in på FUNs hemsida www.utbildningsnorm-naturguider.se. För att en guide ska bli certifierad behöver den personen besöka www.certiferadnaturguide.se för att påbörja certifieringsprocessen. Även om det finns mycket mer att säga om detta, så handlar det i slutändan om att kunna ge deltagare/gäster en upplevelse som skapar djupare förståelse för det man pratar om och platsen man är på genom att utmana och inspirera.

Det finns mer att säga

Just ‘mer att säga’ är en fras som kunde sammanfatta träffen: det fanns inte nog med tid för alla samtal, samtala med alla, eller att på plats reflektera kring det som sagts. Men i centrum står guiden: de som behöver förmedla kunskap inspirera till ökad förståelse för våra natur- och kulturarv. Förmedlandet handlar om kommunikation – om relation mellan människor och i att kunna skapa känsla för det man pratar om. Naturguidens roll är ibland att vara en tolk åt experterna: Vilka läser den vetenskapliga artikeln? Om få tar del av kunskapen, betyder det att det inte finns något värde i det som forskats fram och skrivits? Där har guiden en roll i att tillgängliggöra kunskap, sprida glädje, och gestalta naturen.

Text: Alexander Baker, Outdoor People of Bergslagen