Natur och kultur formar landskap

T. Beery augusti 2023

Landskapsvägledning

Nature plus culture equals landscape … What we witness when we examine landscape is a process of continual interaction in which nature and culture both shape and are shaped by each other (Wylie, 2007, p. 9).

Begreppet ”vägledning” föregås ofta av ett prefix, som i naturvägledning eller kulturvägledning. Denna avgränsning är många gånger mycket lämplig. Exempelvis när naturvägledning refererar till den kommunikation en guide använder för att hjälpa fågelskådare att höra storspovens lätta stamning med visslade tremolo. Eller när berättelsen om hur det kom sig att danske kungen Christians IV byggde Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad 1617─1628, delas genom kulturvägledning. Jag använder dessa natur- eller kulturexempel från Kristianstad men jag vet att det potentiellt finns så mycket mer i berättelserna än just fågeln och kungen. Och eftersom jag jobbar som lärare och vägledare förstår jag behovet och viljan att hjälpa andra att uppleva och förstå hur berättelsen om en storspov och en dansk kung hänger samman, det vill säga samspelet mellan natur och kultur.

För det mesta används termen naturvägledning för att referera till både natur och kultur. Betrakta denna beskrivning, som till exempel i denna nordiska definition:

Med naturvägledning menas förmedling av känsla för och kunskaper om naturen. Naturvägledning syftar till att öka förståelsen för de grundläggande ekologiska och kulturella sambanden och för människans roll i naturen (Sandberg et al., 2019, s. 7).

Enligt definitionen strävar naturvägledning efter att ge en helhetsbild. Men om målet är att kommunicera samspelet mellan natur/kultur och samhörighet med naturen rekommenderar jag att man överväger ytterligare en vägledningsterm: landskapsvägledning.

Varför just landskap? Adevi (2012) lyfter fram termens historiska bakgrund, och betonar att landskapsbegreppet har förknippats med relationer mellan naturliga och kulturella processer sedan 1600-talet. Tengberg et al. (2012) noterar att en äldre nordisk idé om landskap har en komplex innebörd, ”inklusive många olika slags interaktioner mellan människor och plats” (s. 16). Den europeiska landskapskonventionen, vilken Sverige undertecknade 2010, definierar landskap som ”... ett område, som uppfattas av människor, vars karaktär är resultatet av verkan och interaktion mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer” (Council of Europe, s. 2). Likaså beskriver Sandell (2019) landskap med tre element: naturförutsättningar, kulturavtryck och förändringsprocesser som tillsammans, och inom en viss tidsram, ger en geografisk avgränsning. En sådan beskrivning av landskapsbegreppet kan kanske ytterligare vägleda oss mot en mer relationell diskurs (Beery, 2014). Att betona det relationella är viktigt med tanke på växande oro för människors frånkoppling från naturen (Beery, 2023). Dudley (2011) beskriver den betydelse landskap kan ha för att förstå människans roll som en del av naturliga system."

Landskap som begrepp har genom historien använts för att beskriva en helhet. Jag skulle hävda att den stora majoriteten av ämnen som de flesta natur- och kulturvägledare utvecklar och kommunicerar faller inom denna idé om landskap. Det vill säga fenomen eller processer som belyser interaktionen mellan människan och andra delar av naturen; samspelet som hjälper oss att förstå världen omkring oss. Och inte bara för att förstå världen omkring oss, utan även för att förstå vårt släktskap med den; vår plats som en del av världen. Dessutom kan många av våra nuvarande miljöproblem förstås genom människans ökande distansering från naturen (Beery et al., 2023). Att använda begreppet landskap kan hjälpa oss att ta itu med en sådan frånkoppling, vilket påpekats av Setten, Stenseke och Moen (2012) med idén att landskap ger plats för människor och kan hjälpa oss att undvika de problem som uppstår genom vår tendens att separera natur och kultur.

För att återgå till mitt Kristianstadsexempel, landskapsvägledning ger plats för att förstå samspelets rikedom i de vackra, vidsträckta och viktiga våtmarkerna i nedre Helge å-systemet. En bra landskapsvägledare kan använda berättelser, föreläsningar, observationer, spel eller andra kommunikationsmetoder för att hjälpa publiken att förstå våtmarkernas värden. Dessutom kan de hjälpa oss att se våtmarkerna och uppleva deras värde, även när vi inte står vid vattenbrynet. En god landskapsvägledare kan hjälpa sina deltagare att koppla ihop storspovens rop med våtmarkernas betydelse för biologisk mångfald. Eller hjälpa väcka vår förståelse för våtmarkens roll inom klimatanpassning samtidigt som vi förundras över en dansk kungs stadsplanering på 1600-talet. De som anammar dessa kopplingar får en riktigt djup förståelse för att en våtmark ingår i en rik blandning av fenomen, historia, processer, system, upplevelser och kanske även en känsla för framtiden.

Beskrivningen av naturvägledning ur boken Naturvägledning i Norden påminner oss om att vi kanske inte behöver detta språkskifte. Dock hoppas jag att idén om en landskapsvägledning och mina reflektioner kan understryka vikten av hur vi använder ordet natur. Användningen av ordet natur bör innefatta människan och samspelet mellan natur och kultur bör lyftas fram.

Ett tack för språkhjälpen till Sofie Bruhn, Fabian Rimfors, Maria Rundqvist, och Eva Sandberg.

/Thomas Beery

Foto på Thomas Beery taget av Filip Lexfors.