Vad är naturvägledning? Definition och historik

Nordiska ministerrådet kom med en definition av naturvägledning 1990 och den lyder så här: ”Med naturvägledning menas förmedling av känsla för och kunskaper om naturen. Naturvägledning syftar till att öka förståelsen för de grundläggande ekologiska och kulturella sambanden och för människans roll i naturen. Därigenom förbättras möjligheterna till positiva upplevelser i naturen och till ökad miljömedvetenhet hos den enskilde och i samhället.” 

Enligt ett modernare sätt att se på naturvägledning ska naturvägledaren bidra till att deltagaren utvecklar sin egen relation till naturen och kulturlandskapet. Naturvägledningens mål kännetecknas av en kombination av lärande och positiva upplevelser hos deltagaren samt stimulans av deltagarens tänkande. Naturvägledning har ett budskap och syftar alltid till att i viss mån påverka deltagarens attityder och/eller beteenden. Naturvägledning är mer kommunikation än information. Med natur menar vi både natur‐ och kulturelement i landskapet.

Ordet naturvägledning infördes i Sverige i slutet av 1980-talet, men började användas först under 2000-talet. Det finns många begrepp och verksamheter som står för ungefär samma sak som naturvägledning. På svenska finns närbesläktade ord som naturinformation, tolkning och guidning. I Danmark talar man om naturvejledning och i Norge om naturveiledning och naturformidling. Definitionerna skiljer sig delvis åt, liksom syftena. När man i Norden beskriver denna verksamhet på engelska används i regel ordet heritage interpretation. Freeman Tilden anges ofta som en av de första som definierade heritage interpretation, och han gjorde det i sin bok Interpreting our Heritage.

Inom kulturmiljösektorn finns samlingsnamnet kulturarvspedagogik, bestående av fyra underformer. Av dessa är begreppet kulturmiljöpedagogik särskilt relevant här. Även andra termer förekommer inom kulturmiljösektorn, till exempel: förmedling, tolkning, interpretation, göra tillgängligt, levandegöra och guidning. Värt att nämna här är att det för världsarv inom kultumiljö formulerats sju principer för interpretation. De presenteras i ICOMOS så kallade Ename Charter.  

Historik

Naturvägledning som begrepp började användas först på 1980-talet, men att visa natur har en lång historia.

Många metoder för och tankar kring naturvägledning har utvecklats under det senaste seklet. Vilka syften, behov och idéströmningar ligger bakom utvecklingen av naturinformation, naturtolkning och naturvägledning i Sverige?

Naturvägledning fanns med i grundtankarna när det svenska naturskyddet skapades kring sekelskiftet 1900. Naturskyddsföreningens portalparagraf innehöll redan 1909 orden väcka och underhålla kärleken till vår svenska natur. Då hade det redan funnits naturhistoriska museer i 170 år och botaniska trädgårdar ännu längre.  

Efter 1950 organiserades den statliga natur- och miljövården och Sveriges första naturum inrättades på 1970-talet. Naturskolorna kom på 1980-talet, då det gjordes många satsningar på naturguidning, nya utbildningar med mera. De ideella föreningarna hade en kraftig tillväxtperiod från 1950 till 1990 och nya organisationer som WWF tillkom. Man började även inse att barnen var en viktig målgrupp – bland annat skapades Skogsmulle inom Friluftsfrämjandet 1957.

Under 2000-talet har naturvägledning blivit en allt mer omfattande verksamhet, bland annat som resultat av att naturvård för människans skull fått en ökad betydelse. Naturvårdsverket arbetar sedan 2004 efter principen Värna-Vårda-Visa. Regeringsskrivelsen En samlad naturvårdspolitik blev avstampet för många centrala satsningar på social naturvård, friluftsliv och kunskapsspridning. På den ideella sidan kan nämnas Närnaturguiderna, där nästan 500 personer fått fortbildning sedan 2004. Inom kulturarvspedagogiken har man arbetat framgångsrikt med metoden tidsresor för att ge upplevelser av landskapet och historiska händelser.

Rapporten Naturvägledning i Sverige ger en beskrivning av de aktörer som under resans gång varit och är engagerade i naturskydd och naturvägledning.