”Trashtalk” engagerar med magnetfiske för att rena Huskvarnaån

Hur kom ni på LONA-projektet trashtalk?

– Vi gjorde ett event tillsammans med Biosfärsområde Östra Vätternbranterna 2019, då vi samlade skräp i Huskvarnaån med en dykare. Dykaren hade hittat ett tungt föremål som stack upp ur botten som han band fast ett rep vid. Vi visste inte vad det var för något i andra ändan men många behövde hjälpas åt att dra. Plötsligt dök det upp en motorcykel som legat i ån. Det var så uppenbart att den var farlig för miljön, för den droppade av olja och bensin. Men det fanns också liv på motorcykeln. Det bodde in kräfta i den och en massa vatteninsekter utanpå. En biolog som fanns på plats kunde berätta för alla som var med.

- Det var väldigt spännande, vi bärgade också en 70-tums teve ur ån. Det var upprinnelsen till trashtalk, där vi skapat en utomhuslektion där eleverna får undersöka vattenmiljön – och vara med och skapa en bättre undervattensmiljö. Det är naturvårdsinriktad utomhuspedagogik.

Hur går det till när ni är ute med en klass?

– Vi kör två stationer där ena har fokus på magnetfiske och den andra på livet under vattenytan. Eleverna kastar ut magneterna i vattnet och väntar spänt på vad som ska fastna. Föremålen som kommer upp kan vara allt från hörlurar till föremål som är flera hundra år gamla. Håvningen som är andra stationen går ut på att eleverna håvar och undersöker vilka smådjur som lever i ån. Detta engagerar också då de flesta inte har en aning om hur mycket djur som finns i våra vatten och ibland kommer det även upp en och annan fisk eller kräfta, vilket är extra spännande.

Vad ska man tänka på om man vill magnetfiska med grupper?

– Man måste ta reda på vad som gäller i området, exempelvis får man inte magnetfiska vid fornminnen eller där det finns elkablar. Vi har kontakt med kommunen, polisen och hembygdsföreningen. Sen är det bara att köpa en magnet med rep och ta sig ut och prova. Kom ihåg att det du plockar upp ska du kunna transportera bort och återvinna. Det är inte alla som gör det som magnetfiskar, tyvärr.

Hur engagerar ni eleverna, högstadieelever är ju en erkänt svår målgrupp?

– Det roligaste med projektet är att se elever som aldrig skulle skita ner sig komma dit skeptiska och sedan gå hem genomblöta med ett stort leende. Plötsligt försvinner grupptryck när man upptäcker något spännande. Etnicitet eller ålder spelar ingen roll, vi gör det tillsammans. I trashtalk har vi lyckats engagera eleverna på ett helt nytt sätt. Det behövs inget extra för att engagera eleverna och man får automatiskt upp ögonen för naturen och miljön.

Hur är intresset bland skolorna?

– Jättestort. Vi har nu kört detta med 23 klasser i årkurs sju, åtta och särskola. Skolorna hör nu av sig och vill köra varje år, med flera årskurser. Det svåraste när vi är ute är inte att få barnen att sluta utan att få pedagogerna att sluta. Eleverna tycker att de mest spännande fynden är saker från 90-talet, typ en MP3-spelare. Vi fick upp en gammal amerikansk revolver från 20-talet förra året, det var lite extra intressant. Och en kassaskåpsdörr.

Cyklar och trafikmärken som bärgats ur Huskvarnaån. Foto: Trashtalk.

Ger projektet några aha-upplevelser?

– Man får se alla delar i ekosystemet och får ett helhetstänk om hur ekosystemet funkar, alla har en relation till skräp på något vis. Det blir så tydligt för eleverna att bara man slänger det i vattnet så försvinner det inte. Det konstiga är att det är så mycket skräp under ytan. Vi har fått upp sex ton från nästan samma plats. Det blir en aha-upplevelse för eleverna. Vi har haft med en avfallspedagog som har skapat konst av föremålen tillsammans med ungdomarna.

Läs mer om projektet på Sportfiskarnas webbsida.

Intervju: Per Bengtson, CNV