Try it, learn it, live it, love it!

Snart övergick känslan mer och mer till oro och smått panik, ”hotellet” visade sig vara att vi skulle bo hemma hos folk, hur ska man orka vara trevlig mot någon i två veckor??!? Och hösten i Minnesota är ju ganska lik hösten hemma…. Och naturupplevelser i USA? Går det? Tänker på ”trespassers will be shot”… och vad sjutton ska jag kunna bidra med där, USA är väl landet som kan naturvägledning? Typ de som kom på det?  Vad har lilla jag att komma med? Jag som bara umgås med barngrupper hela dagarna? Jag som knappt varit på någon konferens? Jag som bara gissar bajset, trycker med löv och letar gråsuggor under stenar… och dessutom måste man ju prata engelska, det har jag ju inte gjort sen jag pluggade och det var otroligt länge sen….  Men vi skulle ju åka, så det var bara att packa… ångesten låg tät i luften hemma de sista dagarna…vilka kläder packar man och hur ska det gå för klimatet, är det verkligen värt att resa?

På plats

Väl framme började allt lösa sig, så där som det bara gör på amerikanskt sätt… Vi blev upphämtade på flygplatsen, jag fick åka amerikansk pickup (bil) och bo hemma hos någon som inte hade ungar, inga barn att få i frukost, vi kunde dricka kaffe på stående fot och sedan bara åka iväg på morgonen. Och första dagen fick vi vara med på en utbildningsdag för naturvägledarna inom parkdistriktet. Det var cirka 80 personer som var helt som jag! De jobbade med att gissa bajs, leta gråsuggor och ta emot skolklasser. Det är ganska fantastiskt hur vi kan jobba med samma saker på olika sidor av Atlanten.  Under en veckas tid fick vi se hur de jobbade och hur deras organisation såg ut. Vi fick höra hur de tänkte och vad de prioriterade. Det finns mycket skillnader men även väldigt många likheter. 

Den största skillnaden är ju allemansrätten. Något som för oss känns så självklart, men som  inte finns där. Allemansrätten som gör att vi lätt bara kan komma ut i skogen och andas, ni vet den där frihetskänslan. Vi var i Minneapolis, ett område med mycket folk på ganska liten yta. Här finns det inte lika stora naturområden att vara i, och de områden som finns har ganska strikta regler hur man får uppföra sig, bara gå på stigar och så vidare. Men de jobbar väldigt aktivt att få ut folk i naturen, till deras ”parkområden”. I Sverige är naturen något som finns integrerat i människors liv, man har skogen kanske nära, går ut och plockar svamp, går ut och går med hunden, springer och picknickar lite var man vill.  Alla sådana aktiviteter blir i USA hänvisade i områden som är tilldelade denna funktion, i deras ”parker”.

Stegvis engagemang

Våra kollegor i Minneapolis arbetade mycket efter devisen ”try it, learn it, love it, live it”. Att första steget är att prova på någonting, sedan kan man lära sig om det, därefter kan man börja älska det och till slut helt införliva det i sitt liv. Mycket av finansieringen i USA bygger på volontärer och bidrag, så för dem var det viktigt att få folk engagerade hela vägen, för att de senare ska kunna få fortsatta medel och för att kunna finansiera sin verksamhet. Men det största fokuset låg på att få folk att vilja prova! Att under lustfyllda former ta sig ut till naturen/parken. Och för att få folk inspirerade fanns det inga ”No-no” utan man utforskade alla möjligheter, med olika samarbeten, både med organisationer och företag. En kvinna uttryckte det som: ”Vad är våra mål? Vad är era mål? Överlappar de något så kan vi samarbeta om det”. Det kändes som det fanns en positiv kraft i det, ett sätt att leta lösningar mer än att se begränsningar, något som jag kan känna saknas ibland här i Sverige. Många gånger brottas jag med tanken