Sveriges havslevande däggdjur lockar besökare

Valskådning eller valsafari är världen över en stor näring. Branschen omsätter miljarder och sysselsätter tiotusentals personer. På vissa håll i världen har intresset för valar förändrat hela samhällen. Utanför Kaikoura på Nya Zeeland finns goda möjligheter att se de mäktiga kaskelotvalarna. När de började med valsafari i den lilla staden ökade antalet besökare under en tioårsperiod från drygt 3 000 till nästan 900 000 per år.

I det lilla vackra kustsamhället Mölle i nordvästra Skåne klättrar flådiga villor upp för bergväggen fram till gränsen för Kullabergs naturreservat. Kullahalvön sträcker sig ut i Öresund som ett pekfinger mot Danmark och i vattnet utanför råder förbud mot bottentrålning. Kanske är det därför ekosystemet här är så rikt på fisk och därför så många tumlare rör sig i området. Den lilla valen, stor som en vanlig delfin, finns här i sådana antal att det sedan många år går att åka på valsafari även i Sverige.

Mölle har inte blivit en turistmagnet som Kaikoura, men en strid ström av besökare kommer nu även för att uppleva naturen utanför kustlinjen. Emil Lindvall och David Arborelius har kört ribbåtar i området länge. På 90-talet låg fokus på hastighet och de var en av de första aktörerna som tog ut gäster i de snabba båtarna. I slutet på 00-talet började de fundera på om inte de tumlare som sågs i omgivningen skulle kunna intressera en bred allmänhet.

– Det var en chansning, minns Emil Lindvall. Jag trodde nog inte att man skulle se tillräckligt med tumlare här, men vi ändrade inriktning på företaget och började fokusera mer på naturen och tumlare. Vi smög runt försiktigt med båtarna istället för att ha hög fart.

Satsningen föll väl ut och i dagsläget är företaget Kullabergsguiderna både etablerat och prisbelönt (Ekoturismföreningens mångfaldspris 2018 och Grand Travel Awards Ekoturismpris 2015). Dessutom har allt fler fått upp ögonen för att vi faktiskt har en liten val i våra hav.

– Alla skolbarn i nordvästra Skåne vet hur varg och björn ser ut, men få känner till tumlaren trots att det är ett däggdjur som finns i närheten, säger Emil.

Tumlarna vid Kullaberg går med lite tur att se med kikare även från land. Deras ryggfenor dyker upp och försvinner ofta så snabbt att det är svårt att tro sina ögon. På turerna med ribbåtarna kommer du närmare och har lättare att vara beredd på när tumlarna visar sig. Det är en både overklig och exotisk känsla att ha valar runt omkring sig så nära kusten, i våra vatten. Skulle du ha oturen att inte se dem, naturen är som bekant nyckfull, så är det ingen dum upplevelse att få se den vackra Kullahalvön från havet.

Vad är det som gör att tumlare är lämpliga att bygga en guidning kring?

– Det är ett stort däggdjur och precis som alla andra stora däggdjur är det spännande att se. De flesta tycker det är kul att till exempel upptäcka ett rådjur på promenaden och att se en val är rätt exotiskt. Jag blir själv fortfarande berörd när jag ser dem. Det får nog många att tänka på att vi inte är ensamma på planeten, säger Emil.

Tumlare är den enklaste av valarna att se runt Sverige, men vi får allt oftare besök av andra arter som kan kännas exotiska. Varje år rapporteras till exempel 3-5 observationer av späckhuggare på västkusten. I några fall stannar en grupp i samma område och observeras flera gånger, berättar Linda Gustafsson och Jimmie Lindell. De är initiativtagare till projektet Sveriges späckhuggare som vill ha allmänhetens hjälp att rapportera in och kartlägga de svartvita valarnas besök i våra hav.

Att det skulle gå att basera turism på späckhuggarna är dock inte så troligt enligt Linda Gustafsson:

– Som det ser ut just nu är nog observationerna alldeles för spridda och oregelbundna för att bedriva någon typ av lönsam turism med späckhuggare som fokus. Å andra sidan finns det ju chans att se dem om man är ute på till exempel säl- och tumlarsafari eller fisketurer, så man kan ju alltid be sina besökare att hålla ögonen öppna efter svarta ryggfenor!

Fågelskådare brukar snabbt ge sig iväg när någon spännande art dykt upp i landet – skulle något liknande kunna vara möjligt för späckhuggare? Att det erbjuds guidning när ett läge plötsligt dyker upp.

– Teoretiskt sett ja, men det skulle kräva att både båtägaren och de som vill ut och se dem är nära platsen de sågs. De ses oftast inte en längre period och är därmed lätta att tappa bort. Lägg också till att de har synts från Koster i norr till Varberg i söder, och att de kanske kommer in mellan en till fem gånger om året. Om guidning skulle erbjudas vid ett plötsligt läge, skulle det nog förutsätta att guide, båt och grupp är på rätt plats vid exakt rätt tillfälle, säger Jimmie Lindell.

Emil Lindvall på Kullabergsguiderna har även kört sälsafari i över 20 år och är övertygad om att det finns ett stort intresse även för det. Problemet för dem är att det är lite för långt bort till en sälkoloni för att få lönsamhet i turerna.

– Även om vi brinner för att visa naturen så måste företaget gå ihop för att vi ska kunna betala ut löner och annat som krävs. Vi kombinerar tumlarsafarin med företagsteambuilding och det är tack vare den tryggheten som vi vågade satsa på tumlarna. Det kan vara svårt att jobba heltid med guidningar i Sverige, samtidigt behövs det besöksföretag som jobbar året om.

I dessa dagar med återkommande rapporter om kollapsande fiskbestånd och utbredd bottendöd, kanske guidningar för att se våra havsdäggdjur kan bli ännu ett argument för att vi behöver livskraftiga ekosystem längs våra kuster.

Text: Erik Hansson.