Jörgen vill slippa bli förskräckt över våra fiskkunskaper

– Jag blev förskräckt ibland över vilka fragmentariska kunskaper gymnasieleverna har i naturkunskap, berättar Jörgen Wiklund, som jobbat som gymnasielärare i matte och naturorienterande ämnen i 25 år.

– Jag får en känsla av att de är bättre på globala än lokala frågor numera, fortsätter han. De kan resonera om energiförsörjning, virus och översvämningar på andra sidan jordklotet och kopplingen till klimatförändringar, men de kan väldigt lite om det som händer runt huset och vilka arter som finns i närheten. Spolar man tillbaka till 40-60-talet kunde man mer om saker som jordbruk och närnaturen. Jag upplever att det skett en förändring där.

Vad går ni igenom i naturkunskapen som har någon koppling till vatten?

– Det man pratar om är vattnets kretslopp. Det hänger med från mellanstadiet, men blir lite mer invecklat på gymnasiet även om det fortfarande är väldigt basic. Man har också ett visst utrymme som lärare att ta upp andra saker inom NO som man är intresserad. För min del har det då blivit mycket om fåglar och fiskar.

Även om Jörgen även lärde ut naturfoto så var det inte direkt någon språngbräda för naturintresset hos hans elever.
– De var mest intresserad av naturen från ett estetiskt håll. De struntade i vad det var för blomma de fotograferade så länge den var fin, men de kom ut i naturen i alla fall och de flesta tyckte det var kul.

Det var under åren som fotolärare som Jörgen började fundera på ett nytt projekt. Han hade länge fotograferat fåglar, men kände nu att han ville hitta något nytt. Fiskintresset hade han med sig sedan barnsben när han var ute och fiskade med sin morfar. Efter många år nästan helt hängiven åt fåglar vaknade nyfikenheten för fiskar igen och samtidigt fick han tillgång till skolans fotostudio.
– Jag upptäckte att det var kul att fota i studio. Det hade jag inte gjort så mycket innan. Jag började testa med att fotografera fiskar i akvarium i studion. Det hade jag inte sett tidigare. Det tog ett antal försök, men till slut blev det rätt bra. Redan efter att jag fotat 2-3 arter väcktes tanken om att göra ett läromedel med alla Norrlands fiskarter. Kanske kunde det delas ut böcker i skolorna eller göras planscher av Vindelälvens alla arter och sättas upp i skolorna i närheten. Så att de får se vilka arter som finns i deras älv.

Lake, fotograferad i akvarium. Foto: Jörgen Wiklund.

Jörgen berättar att han tror på planscher och böcker även i dagens digitala värld.
– Vi som är lite äldre har fått det “in your face” på en vägg som en plansch eller i en bok. Allt finns på nätet idag, men eleverna måste aktivt leta upp det själva. Det är inte alltid så lätt att hitta. Med en plansch kanske det är nån unge som stannar upp och kollar på fiskarna.

Kanske kan något väckas hos eleverna när de tittar på bilderna på fiskarna som lever i älven intill där de bor, men som väldigt få har sett. Däri ligger en utmaning menar Jörgen Wiklund. Enligt den gamla devisen att man bara bryr sig om det man känner till – vem ska bry sig om Sveriges ungefär 50 sötvattensfiskar?

– Det finns stora kunskapsluckor. Under mina år som gymnasielärare kunde mina elever ingenting om svenska fiskar. Det gäller även mina egna barn – de kan knappt namnet på en handfull fiskarter, avslöjar Jörgen.

Hans förklaring är att det är “bökigt att se fiskar”.

– Du kan titta ut över vatten och ser inte en enda fisk. Du ser ju inte vad som finns under ytan. Dessutom har få av dagens lärare några större kunskaper om fiskarter. De kan kanske gädda, abborre och mört, och några till beroende på var man bor. Det är allt. Då är det inte så lätt att känna något för fiskar. Annat är det med till exempel tigrar. Det pumpas ut bilder och fakta och folk har skapat sig en relation till arten, men svenska fiskar finns det nästan ingen information om och nästan ingen har sett dem. Då är det svårt att få en känsla för dem.

Det är i den känslan av att de svenska fiskarna är bortglömda som ett annat syfte med "Sveriges sötvattensfiskar" vuxit fram. Kanske kan det gå att väcka liv i intresset om man åtminstone får höra namn som sutare, sarv och hornsimpa och får se hur de ser ut.

– Hur ska man få svenska folket att förstå och se vad som händer under ytan? Det är som ett lock som döljer allt därunder. Det är ingen lätt nöt att knäcka, då hade den antagligen knäckts för länge sedan.

Mört, fotograferade i akvarium. Foto: Jörgen Wiklund.

Vad skulle du själv rekommendera – hur skapar vi mer känslor för våra fiskarter? Är det att vada ut med en vattenkikare och försöka se fiskarna?

– Jag tror inte vattenkikare räcker och vi är inte gjorda för att vara under vatten. Oftast ser man bara fiskar från ovan i en damm , men det är en jätteskillnad att se dem från sidan. Jag tror på att vara i ögonhöjd med djuren. Det skulle behövas fler akvarier runt om i landet där det finns våra svenska fiskarter. Akvarium med abborrar och sötvattensgråsuggor i varje skola. Då kanske man skulle kunna nå ut.

Du kanske ska börja hyra ut akvarium med svenska sötvattensfiskar till kontor?

– Ja det kanske vore något. Jag kommer och byter mörtar efter ett tag, ungefär som om det var en fruktkorg.

Vad tror du att det skulle få för effekt om de flesta svenskar till exempel skulle kunna åtminstone hälften av arterna i Svenska sötvatensfiskar?

– Jag tänker dels att fiskeintresset skulle öka. Men också att fler skulle bli måna om hur sjöar och vatten faktiskt mår. Det finns ju ingen som vet hur en sjö egentligen mår. En skog kan man se om den mår bra eller dåligt. Sjön bara är där. Fiskevårdsföreningar kan ha koll, men inte gemene man.

Som exempel nämner Jörgen att han fiskar lake på samma plats och tid i 30 års tid. Det sker på ett ganska standardiserat sätt.

– Vi har märkt tydligt att de blivit färre och mycket mindre. Nu får vi kanske 20 på en kväll. Förr kunde vi få 120. Vi frågar oss vad det beror på, men sedan blir det inte mer. Det är ganska få som tar tag i saker. Privatpersoner känner inte att det finns så mycket att göra. Vad kan någon enskild person göra för havet? Det är som för mycket.

Intervju och text: Erik Hansson.