Hur kan cyklister och vandrare mötas i naturen?

Genom att anpassa vägval och körsätt kan man minska påverkan på naturen. Det gäller att undvika marker som är mjuka och blöta, samt undvika att bromsa på ett sätt som lämnar spår. Det gäller också att visa hänsyn till andra besökare i naturområden, och vara uppmärksam på lokala regler som begränsar cykling på vissa platser. E-cyklar är inte tillåtna, eftersom allemansrätten inte gäller motoriserade fordon. Läs mer om e-cyklar i naturen på Naturvårdsverkets webbplats.

Friluftsfrämjandet ordnar många olika cykelaktiviteter och kurser. Olivier Louis är kursledare inom mountainbike.

”Kolla upp vilka regler som gäller där du vill cykla, och anpassa körstilen på ett natursnällt sätt. Bromsa och sladda på ett sätt som inte lämnar spår, undvik att cykla på känslig mark där du riskerar att skada naturen”, säger Olivier. (Friluftsfrämjandet om mountainbike och allemansrätten)

På många platser anläggs nya cykelleder för att separera cyklister från andra besökare och för att skydda känslig natur från slitage. I Naturturismföretagens vägledning ”Turism på annans mark” finns en beskrivning av hur olika cyklar och cyklister påverkar naturen och hur cykelleder kan planeras i samråd med markägare.

Zonprojekt för ökad hänsyn

I naturområdet Fulltofta försöker Stiftelsen Skånska Landskap möta det ökande intresset för att cykla på vandringsleder. Här har man skapat en indelning av området i olika zoner för att hjälpa besökare att visa hänsyn och respektera varandra och allemansrätten. Zonindelningen ingår i projektet Fulltofta för alla, där syftet är att guida vandrare, hundägare, cyklister, barnfamiljer med flera för undvika konflikter och skydda känslig natur. Kartan består av röda, gula, blå och gröna zoner.

Johanna Pedersen, strateg för friluftsliv på Skånska landskap, berättar om projektet.

– Röda zoner är entrézoner fyllda med aktiviteter där många friluftslivsutövare samsas. Blå zoner är aktiva zoner där man kan vandra och cykla med visad hänsyn enligt principen ”långsammast går först”. Gröna zoner är för mer stillsamma aktiviteter. Cyklister rekommenderas till exempel att leda cykeln i betesmarken. Här ska hundar också alltid hållas kopplade. Gula zoner är känsliga områden, exempelvis mossmark med blöta partier där stigen lätt kan skadas. Här får man inte cykla under perioden oktober till mars.

Tanken är, enligt Johanna, att istället för att bygga nya cykelleder lägga resurser på att behålla och förstärka de leder och den infrastruktur som finns. Skyltarna var uppsatta i somras, men marknadsföringen kom igång senare så det är för tidigt att utvärdera projektet. Informationen har spridits genom egna nätverk och kommunens nätverk, men också i sociala medier och genom pressmeddelande.

Projektet har mött en del reaktioner, berättar Johanna. Vissa cykelföreningar upplevde det som begränsande, eftersom man uppmanas att leda cykeln i känsliga områden. Men tanken är att det ska vara ett område där alla är välkomna, men med visad hänsyn. Förvaltare från andra platser i landet har varit intresserade, men det är först i juni 2021 som projektet kommer att utvärderas.

Ett sätt att prova på nudging

Stiftelsen Skånska Landskap var intresserade att arbeta med nudging och testade olika alternativ. Nudging handlar om att skapa förutsättningar för att göra bra val, att göra det lätt att göra rätt. Men i projektet blev det tydligt att det inte alltid är så lätt att avgöra vad som är rätt.

-Vi fick tillfälle att granska våra egna föreställningar om rätt och fel när det gällde cykling i naturen. Cyklingen har ökat mycket på kort tid och det finns starka uppfattningar både för och emot. Även om man kommer överens om vad som är ”rätt” kan det vara svårt att avgöra vilka åtgärder som kommer att få önskad effekt. Cykelställ och möjlighet att skölja av cykeln kan vara ett sätt att visa att cyklister är välkomna, men hur gör man för att göra det lätt att cykla med hänsyn till natur och andra besökare? I Fulltofta valde man att prova en zonindelning för att hjälpa besökare att visa hänsyn, berättar Johanna Pedersen.

Text: Åse Ahlstrand