Solklar koppling mellan natur och hälsa

Anastasia Viklund guidar och leder naturaktiviteter för människor i alla åldrar. När hon är ute med skolklasser kan det bli mycket stoj och stim. Ett knep hon har för att få dem gå ner i varv i början är att samla dem i en ring och säga åt dem att blunda och räkna hur många olika naturljud de kan höra. Eller så säger hon att de ska räkna till tio olika ljud innan de får öppna ögonen. Sedan får alla rapportera sina hörselupplevelser. Efter det brukar det gå bra att gå vidare till de planerade aktiviteterna.

Barn växer i naturen

Hon märker hur naturen påverkar barnen, hur de växer av att leta och hitta småkryp med lupp och klara av nya saker. Även om de inte säger något ser hon hur roligt de har. De vuxna som hon är ute med – inte sällan äldre – uttrycker ofta hur skönt det är i ord.
Det händer vid enstaka tillfällen att det blir upprörda diskussioner under guidningarna, exempelvis om skogsskötsel eller om vargens vara eller inte vara. Då vill deltagare ibland att Anastasia ska säga vad hon tycker.
– Men min roll är inte att lägga in mina egna värderingar. Jag håller mig till fakta och försöker fylla i de kunskapsluckor som finns.

Vill öka hälsoeffekten

Anastasia vill hitta flera olika sätt att öka hälsoeffekten ytterligare under hennes guidningar, exempelvis genom att förlägga turerna till extra vackra platser. Ett annat sätt vore att väva in enkla mindfulness-övningar i naturvägledningen – där deltagarna med hjälp av sinnena blir mer medvetet närvarande. Det skulle kunna handla om (som med den stojiga skolklassen ovan) att blunda och lyssna på naturljud på olika sätt, titta efter mossor som ser olika ut eller hitta en svamp som doftar gott och en som inte gör det.
Rörelseövningar är en annan möjlighet. Hon skulle kunna ta med gruppen till mer krävande terräng för att göra guidningen mer fysiskt utmanande. Där kan man erbjuda möjligheten att gå balansgång och kliva över omkullfallna träd.
– Men det är förstås viktigt att känna in vad gruppen klarar, säger Anastasia.

Man måste ju inte ut på långa promenader eller avancerade äventyr för att ha det härligt. Även det lilla räcker långt.
Det märker hon tydligt när hon är ute på träffpunkter för äldre i Upplandsstiftelsens projekt Träffpunkten flyttar ut. Det räcker ofta långt att elda i ett eldfat och koka kaffe på en innergård med lite grönska för att få en känsla av att vara ute i naturen. Då finns möjlighet till mysig samvaro och enkelt naturpyssel som exempelvis att forma rosor av lönnblad i vackra höstfärger.

Länk mellan människa och natur

När hon står i receptionen på Biotopia, det interaktiva naturmuseum i Uppsala där hon arbetar halvtid, får hon också på ett enkelt sätt inspirera till naturvistelser. Där får hon frågor från folk om var man kan hitta ätbar svamp, var det är bäst att grilla och liknande. Hon jobbar också med tillgänglighet på webben. Då syntolkar hon bilder, det vill säga beskriver för personer med synnedsättning vad bilderna föreställer.
– Det är också en viktig form av naturvägledning, säger hon. Jag gillar att få fungera som en länk mellan människa och natur.

Anastasia Viklund växte upp i Kiruna och var tidigt intresserad av djur och natur. Hon läste biologi på universitetet och kände att hon ville jobba med människor. Tidigare har hon arbetat med naturvägledning på naturskolan i Uppsala, nu delar hon sin tid mellan Upplandsstiftelsen och Biotopia.
– Att entusiasmera är lite av min specialitet, säger hon.

Att det finns en koppling mellan natur och hälsa tycker hon är solklart. Själv får hon bäst återhämtning i skogen, i stillheten och den relativa tystnaden.
– Då blir det liksom lugnt inuti och jag kan släppa tankar som maler. Samtidigt blir jag glad och fylls av energi, säger hon.
Hon är ute så ofta hon kan på fritiden. För tillfället har hon snöat in på svampar. Hon tar gärna med sig en bra svampbok och en termos med te och går ut i hösten. När hon fått nog sätter hon sig under ett träd och lutar sig mot stammen.
– Sen sitter jag där och lyssnar efter fåglar, säger hon. Det låter rätt idylliskt, och det är det nog.

Text: Åsa Ottosson