Förundran mår man bra av

När Peder Curman är ute med en grupp händer det att han mitt i guidningen stannar upp och bara ber deltagarna se sig omkring en stund. Eller säger åt dem att gå och sätta sig var och en för sig i fem minuter.
– Då kan de liksom landa på platsen, säger han. Det är väl investerade minuter. Deltagarna ser ibland lite frågande ut först, men efteråt är de förvånade över hur det känns inuti.

Själv är han inte särskilt bra på att göra ingenting, men är det någonstans det funkar även för honom så är det i det fria. Det händer att han lägger sig på gräsmattan hemma i trädgården och vilar eller sätter sig lutad mot ett av fruktträden en stund och bara låter sig översköljas av sinnesintrycken. Att sitta på en fin plats, gärna under ett träd, är ett perfekt sätt att varva ner för honom.
– Jag tycker om det lugn som gamla träd utstrålar, säger han. Ur ett mänskligt perspektiv har de alltid stått där de står – i alla väder. Det känns fantastiskt att tänka på.

Vila i att inte veta

Peder är utbildad biolog och arbetade tidigare som naturvägledare på Naturum Nationalparkernas hus Tyresta i tjugo år. Nu har han en tjänst som kommunekolog på Järfälla kommun, men guidar också för Storstockholms naturguider (som drivs av Naturskyddsföreningen i Stockholms län).

Han blev naturvägledare för att han ville dela med sig av sin egen fascination och glädje över naturen. Att stimulera människor till nyfikenhet på arter och sammanhang därute ser han som en av hans och kollegornas viktigaste uppgifter. Men han tycker också att det är viktigt att förmedla att man kan ha kul, njuta och förundras även utan förkunskaper.
– Man kan vila i att man inte vet precis vad man har framför sig. Man kan se en snygg insekt och bara tänka: Det där är en kool krabat!
(Själv behöver han också öva på detta. Han är lite yrkesskadad, säger han, och har svårt att låta bli att artbestämma det han ser.)

Peder tittar efter vad som finns på trädets bark. Foto: privat.

Kravlösheten är viktig

I guidesituationen har han aldrig mött någon som inte verkar må bra av att vara ute. Att gå i grupp tillsammans med en naturvägledare skapar en otvungen situation där man kan välja om man vill prata med någon annan eller inte. Det är kravlöst.
Han får ofta positiva reaktioner efteråt, men kan tydligt se det redan under turerna: deltagarna är glada över att komma ut och bara vara.
Det verkar inte ens vara viktigt att guidningen lyckas uppfylla sitt i förväg uppsatta mål.
– Vi kan vara ute för att lyssna efter ugglor och inte höra en enda på hela kvällen. Men deltagarna är nöjda ändå.

I sitt arbete som kommunekolog märker han att naturens betydelse för hälsan och forskningen kring detta numera är ett ämne som det pratas om inom förvaltningen. Det gläder honom och ger bränsle åt hans argument för närnaturen. Peder håller också regelbundet öppna natur- och kulturguidningar tillsammans med en kollega. Det är mest nyfikna äldre som kommer, oftast är de redan naturfrälsta. Men det händer också att de lyckas locka människor som aldrig är ute annars. Att se glädjen efteråt är fint.
– Ibland kanske vi tar naturen för given, säger Peder. Den finns ju bara där.

Vill ge hopp

Peder Curman drar sig till minnes att han någon enstaka gång varit med om att människor blivit nedstämda på något vis av fakta han förmedlat. När de sett förödelsen efter den stora Tyrestabranden 1999, när han berättat om kommersiellt skogsbruk eller om att träden kan må dåligt av för hårt tryck på leder och stigar. Peder vill absolut inte förmedla bilden av att jorden håller på att gå under, men bland måste han ändå lyfta fram ett problem, säger han. Då försöker han vara noga med hur han lägger fram det, för han vill ingjuta hopp i människor, inte motsatsen.
– Positiva upplevelser ger människor känslor för naturen, säger han. Det är viktigt om de ska vilja kämpa för att ha den kvar.

Text: Åsa Ottosson