Nå handling genom känslor

Han skulle kunna ägna sig bara åt powerpointpresentationer i föreläsningssalar. Men sån är inte Alasdair Skelton, professor i geokemi och petrologi (bergartslära) och före detta föreståndare för Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet. Visst gillar han att forska och undervisa, men han är faktiskt ännu mer förtjust i att vara ute i skogen och leda klimatvandringar för gymnasielärare. Eller att tala vid ungdomsmanifestationer och efteråt prata med de klimatförnekare som nästan alltid vill diskutera med honom. I det sistnämnda fallet nyttjar han ett framgångsrikt recept: ”Bore them to death”.

– De kan tro att de är pålästa, men de är inte hälften så pålästa som jag, säger Alasdair. Jag pratar forskningsfakta tills de går sin väg helt enkelt.

Det tycker han dock inte är en taktik som naturvägledare ska ägna sig åt.

– Det är bättre investerad tid att satsa på de 95% som faktiskt lyssnar. Resten kan de skicka till mig.

Bäst att prata klimat utomhus

Alasdairs klimatvandringar för lärare görs i samarbete med Vetenskapens hus i Stockholm och äger rum mellan Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms universitet. Promenaden är ungefär fyra kilometer lång och innehåller stopp på flera platser längs vägen, var och en med ett tema. 1. Varför finns klimatkrisen? 2. Det blir varmare. 3. Det vet vi säkert. 4. Det är illa. 5. Vi kan lösa det. De fem punkterna har han lånat ur Kimberly Nicholas bok Under the sky we make, men annars är konceptet helt hans eget.

Alasdair menar att det är mycket lättare att förmedla klimatkunskap ute i naturen. Det blir mer levande då.

– Det är betydligt svårare med en powerpointpresentation inomhus, säger han.

Han startar sin klimatvandring för lärare vid en plats där det finns ett monument över René Descartes, en inflytelserik 1600-talsfilosof som bodde i Stockholm under sina sista år i livet. Han anses ha lagt grunden till de tankar som ligger bakom många av dagens miljöproblem: separationen av människan från naturen, som i sin tur ligger bakom tanken att naturen är en resurs som är till för oss människor.

Vad betyder några grader hit eller dit?

Efter Descartes-stoppet går vandringen vidare till en plats där man ser tydliga spår i landskapet efter den senaste istiden. Klimatet var då ungefär tre grader kallare än idag ­– och inlandsisen var flera kilometer tjock. Där blir det tydligt att några grader hit eller dit klimatmässigt spelar stor roll.

– Man kan tycka att tre, fyra grader varmare till år 2100 inte låter så farligt, men det är enormt mycket.

Efter det går vandringen vidare och Alasdair berättar vid lämpliga och genomtänkta platser om de fossila bränslenas ursprung för flera miljoner år sedan och om koldioxidens två olika kretslopp, det snabba (träden) och det långsamma.

– Det långsamma känner människor sällan till. Det innebär i förlängningen att när vi använder fossila bränslen så släpper vi ut koldioxid som legat bundet i berggrunden i miljontals år. säger han. Och vi gör det snabbt. Att det skulle gå att kompensera genom att plantera fler träd är ett enda stort missförstånd.

Forskning bakom allt

Genom hans berättelser löper en röd tråd av forskning även om deltagarna inte märker särskilt mycket av det. Det får inte bli fluffigt, som Alasdair uttrycker det.

– I mina stöd-anteckningar finns referenser och källor till varenda siffra som jag nämner, säger Alasdair.

Men inte ens för honom som klimatforskare är siffror det viktigaste i just det här läget. Han vill inte skrämmas, hans mål är att få människor att förstå och känna, bland annat genom att visa på att vi faktiskt redan förlorat saker på grund av människans klimatpåverkan. Ett exempel han tar upp är att vintrarna har blivit mycket snöfattigare i Stockholm. I början av 1900-talet åkte huvudstadens skolbarn och många andra skidor på natursnö de flesta vintrar vid Fiskartorpet – som är det fjärde stoppet på vandringen. Det gör de mycket sällan nu för tiden.

– Har vi verkligen rätt att ta vintern från våra barn? undrar Alasdair.

Att få människor att älska naturen

Efter Fiskartorpet är det dags att avsluta vandringen – och just där kommer hoppet in. För professor Skelton tror verkligen att vi kan lösa klimatkrisen. Och han vet vad som krävs.

– Vi måste återförena oss med naturen, säger han. Jag är hoppfull om att det kan gå.

Men det är inte alltid han känner hopp.

– Jag övar ständigt på det, säger han. Som tur är kan man hitta hoppet igen om man tappar det.

Att vara ut i naturen hjälper men det stora hoppet kommer när han ser att människor agerar och blir en del av lösningen. Han vill gärna fortsätta fortbilda lärare, som ju i sin tur når mängder av ungdomar. Kanske kan han sprida klimatvandringskonceptet till fler platser i landet? Men hur? En möjlighet är att göra en studiehandledning som inte är platsberoende, en som naturvägledare och lärare i hela landet kan följa. SLU Centrum för naturvägledning får väl höra av sig om de är intresserade, säger Alasdair Skelton.

– Naturvägledare hjälper människor att se, lära känna och älska naturen. På så sätt bidrar vi till att rädda planeten. Man förstör ju inte det man älskar.

Text: Åsa Ottosson

Läs flera artiklar i Naturvägledaren 3/2022.