Naturrelationen först – sen klimatkrisen

Varma vintrar med väldigt lite snö. Längre varmare somrar med höga vattentemperaturer. Det är några av de allmänna men högst konkreta tecken på klimatförändringar som naturvägledaren och naturskoleläraren Lotta Sörman ser i sin hemmanatur. Hon berättar om en grävd kanal i ett naturreservat i närområdet som helt torkade ut den heta sommaren 2018, vilket gjorde att ett bestånd av flodpärlmussla helt försvann.

– Kanalfåran såg mest ut som en bred stig, säger Lotta. Det kändes helt overkligt.

När hon står vid en torrlagd bäck, en hyggeskant med granbarkborreangripen gran eller en torrlagd våtmark med en grupp deltagare skulle det kunna vara öppet mål att prata om människans påverkan på naturen och klimatkrisen. Men Lotta tar inte alltid upp den tråden. När hon naturvägleder en grupp under bara några timmar tycker hon att det är viktigare att deltagarna, som ofta är ovana vid naturvistelser, i lugn och ro får skapa sig en relation till omgivningarna. Att hon får dem att känna sig bekväma och trivas där ute.

– Jag vill inte prata om hoten innan dess, säger Lotta. Och när jag väl gör det är det viktigt hur jag gör det. Jag vill inte att människor går från guidningen med en stor tyngd på axlarna.

Sällan spontana frågor

Lotta Sörman arbetar deltid på naturskolan i Nora med bland annat skolträdgårdar för barn på låg- och mellanstadiet och deltid som egenföretagare med naturaktiviteter som paddling, cykling, övernattningar ute, vinterbad med mera. Just nu är det mycket svampguidningar, eftersom hon är utbildad svampkonsulent förutom naturguide och trädgårdsmästare.

Vid arbetet i skolträdgårdarna smyger sig klimatfrågan liksom in i verksamheten. Barnen älskar att odla potatis och örter som de lagar till och äter, och då kan man prata om vinsterna med lokalodlat och minskade transporter. När de odlar och äter bönor lär barnen sig att plantan binder kväve från luften och att bönan ger klimatsmart protein och vad det har för fördelar.

– Allt vi gör ska utmynna i mindre koldioxidutsläpp, säger Lotta. Men vi pratar inte direkt om klimatkrisen.

En annan av hennes klimatinsatser lite i skymundan är att hon är bra på att få vuxna som kommer på hennes aktiviteter och guidningar att trivas i sin närmiljö. Det får dem i bästa fall att inse att de inte behöver åka särskilt långt för att få härliga upplevelser.

Enligt hennes erfarenhet ställer människor sällan spontana frågor kring klimatet. Kanske vill de inte riktigt veta, funderar hon.

– Själv skulle jag förstås också hellre paddla, cykla och bara njuta istället för att bli upprörd över alla kalhyggen och ökningen av alger i sjöarna. Men det ligger inte för mig att stoppa huvudet i sanden.

Få människor att tänka själva

Lotta tycker att det är lättare att prata klimat och miljöhot när hon får chansen att naturvägleda samma människor flera gånger. Då kan hon sällan låta bli att starta samtal kring klimat och biologisk mångfald, som hon absolut tycker hör ihop.

När hon har en grupp människor med sig som hon anar åker på utlandsresor ofta kan hon ställa frågan: Hur länge räcker känslan av vila och tillfredställelse efter semestern? Och så låter hon deltagarna resonera två och två. Hon vet att svaret oftast blir att den sköna känslan sitter i ungefär en vecka, sedan är man tillbaka i en vardag med stress och press. Efter den starten är dörren oftast öppen för att resonera om vad ett lite enklare liv skulle kunna betyda för livskvaliteten: att ta det lugnare, vara ute mer och njuta och lära mer om naturen.

Det händer att människor blir ledsna av att prata om klimatkris och miljöhot. Men också att det leder till ett engagemang efteråt. Att de vill lära sig mer. Göra något.

Men Lotta Sörman har också mött människor som reagerat negativt och inte vill ändra sin livsstil alls.

– Men sen då? säger jag. När det inte finns mer att hugga i skogen? Vad gör vi då?

För att komma vidare i samtalet kan hon då låta gruppen prata två och två om varför de kom till den här guidningen. Vad de får ut av det.

– Mitt mål är inte att ge folk dåligt samvete, jag vill att de ska tänka själva.

Text: Åsa Ottosson

Läs flera artiklar i Naturvägledaren 3/2022.