Forskningsresan och naturvårdsarterna

Ett av landets främsta utbildningstillfällen för att lära sig känna igen skyddsvärda skogar och dess arter är troligen den så kallade ”Forskningsresan i Naturvårdens utmarker”. I över 30 år har det gjorts årliga resor ut i det norrländska skogslandskapet för att inventera naturskogar, som tidigare inte har kalhuggits men som är utan skydd och därför hotas av avverkning. Det var naturvårdaren, skogsaktivisten och eldsjälen Anders Delin som drog igång resorna 1991. Numera är de ett samarbete mellan Skydda Skogen, Naturskyddsföreningen och ideella krafter och med naturvårdsmykologen Helena Björnström som en motor i arbetet med Forskningsresan.

Med arter i fokus

Metodiken för inventeringar av skog har inspirerats av Steget före-metoden som Mats Karström utvecklade och som går ut på att hitta arter som avslöjar att skogen hyser höga naturvärden. För precis som olyckor kommer naturvårdsarter sällan ensamma. Har du hittat en ullticka är det stor chans att du också hittar en rosenticka, eller gränsticka i samma område. Det beror på att alla dessa arter kräver granskog som fått växa i fred under mer än 100 år och att träden fått dö och falla omkull i skogen. Dessa arter klarar sig inte i unga planterade virkesåkrar av gran eller tall. När man hittar ullticka i skogen kan man därför vara säker på att man är i en äldre naturlig skog med död ved och chansen att hitta flera andra naturvårdsarter är stor.

Sebastian Kirppu, skogsinventerare och skogsambassadör hos Skydda skogen, var en av de som var med som ledare under Forskningsresan sommaren 2022. Som vanligt var resan populär och lockade ungefär 50 personer.

– Det underbara är att det samlas människor från hela landet som alla är intresserade av skogens biologiska mångfald. Det är allt från väldigt kunniga till de som är nybörjare på skog. De får under en vecka vara ute i skogen tillsammans och med hjälp av varandra förkovra sig i kunskap om skogen som ekosystem. Jargongen mellan deltagarna är väldigt varm och vänskaplig och det är ett fint sätt att leda in människor i naturen. Alla kanske inte har så stor kunskap från början, men efter några dagar har de snappat upp en hel del och då ökar också intresset eftersom ju mer man vet desto mer nyfiken blir man. Det är som en förälskelse och deltagarna får blodad tand, kan man kalla det, säger Sebastian. 

Även nybörjare lär sig snabbt grunderna

Sommaren 2022 var Forskningsresan i Västernorrlands län och Sebastian Kirppu hade hand om nybörjargruppen. Första dagen åkte de ut i en naturskog och pratade om skogens ekologi, skogarnas historia och tittade på naturvårdsarter. Dag två besöktes en ny skog och sakta men säkert lär sig deltagarna att jämföra skogar och börjar få en känsla för de naturvårdsarter som är grunden till att avgöra om en skog har höga naturvärden eller inte. På kvällarna sitter de olika grupperna i olika arbetsrum och diskuterar dagens skogar, fynd av arter och försöker få ihop en inventeringsrapport.

– I slutet av veckan kan även de som var nybörjare känna sig delaktiga i inventeringen och skriva rapporter, säger Sebastian. 

Forskningsresan 2022. Foto: Helena Björnström

– Den bästa naturvårdsarten i våra barrnaturskogar är garnlaven, nämner Sebastian Kirppu. Den behöver äldre och relativt orörda naturskogar med gran och tall och är ganska lätt att känna igen samt hittas inte i de virkesåkrar som växer upp efter kalavverkningar. Lär man sig den har man en bra art att hålla utkik efter i barrskogen. Naturvårdsarter är verkligen det bästa verktyget för att kunna skydda skog. Att lära sig känna igen 5-10 naturvårdsarter som är knutna till de olika barrträdsarterna och några arter knutna till lövträd som asp, rönn och sälg räcker långt och ger dig stora chanser att kunna bevara en skog.

– Vi försöker få folk att bli involverade i arterna med alla sinnen eftersom alla människor har olika inlärningsmönster. Vi visar på arterna och berättar om deras ekologi, vi låter människor ta på dem, lukta på dem och självklart fota dem för att de ska få möjligheten att lära sig arterna så bra det bara går. När deltagarna till slut hittar arter vi visat på egen hand, ja då har de lärt sig hur de ser ut och hur de växer. Nu har de ett verktyg som de kan rädda skogar med,   säger Sebastian. 

Hur brukar du lära ut om skogens ekosystem och dess biologiska mångfald under dina guidningar?

– Jag har jobbat i många år med guidningar vid Fulufjällets nationalpark. Där vill många gå och titta på vattenfallet eller den gamla granen Old Tjikko. På vägen försöker jag alltid berätta om trädens livscykel för att ge folk en förståelse för hur fantastiskt det är. Till exempel är en grans livscykel här i norrlandsskogarna omkring 500 år. Från att ha varit ett frö som gror till att det blir en vuxen gran och en gammal gran som sedan dör av ålder och till slut faller omkull till en låga som så sakteliga förmultnar till jord, näring och kollager i skogsmarken - 500 år! Det säger en del om tidsperspektiven i skogen. För tallar handlar det om 1000 år. I en naturskog kan man visa människor alla dessa olika stadier vilket är omöjligt i en planterad virkesåker. På det sättet får människan en relation till skogens trädindivider medan det i den planterade trädåkern inte finns några egentliga trädindivider, alla är ju likadana. Det blir en ögonöppnare för folk och de får en insikt i att skogen inte måste skötas eller huggas. Skogen mår som allra bäst om dess träd bara får leva, bli utsatta för stormar, bränder, barkborrar och svampar och dö där i fred.

Sådana berättelser om skogarna – som ger deltagarna en minnesvärd upplevelse, kopplad till kunskap lyfter Sebastian Kirppu som väldigt viktiga när man håller på med naturvägledning.

– Naturguider måste ge folk en känsla av “Wow!" eller ”Aha!”. Annars lockar kanske inte naturen. Deltagarna ska inte efter en guidning/kurs i skogen tänka; “fy tusan vad jobbigt det var att gå där genom skogen" – naturen ska inte vara ett hinder utan en glädje och de ska komma ihåg de där ”Wow”-känslorna. Då kommer de gå på sina skogspromenader med helt nya ögon. Kunskapen ger dem nyfikenhet, inspiration, glädje och en känsla av tillhörighet. 

Vad har ni märkt av för reaktioner från deltagarna på Forskningsresan?

– Många känner sig inspirerade och taggade att vara delaktiga i att försöka göra skillnad och själv kämpa för hotade skogar i sin närhet eller gå med i någon lokal skogsgrupp. Det är väl det finaste man som naturvägledare kan känna tycker jag. Man har gett en människa verktygen för att få en möjlighet att hjälpa naturen. Ju fler vi är som bryr oss om naturen desto större chans att vi kan hålla den beboelig i framtiden – den är trots allt vårt enda hem.

Intervju och text: Erik Hansson