Världsarv med gränsöverskridande naturvägledning

Roliga och kluriga aktiviteter och ny kunskap. Det är vad vuxna med skolbarn (8+) kan vänta sig på den interaktiva Världsarvsstigen – en 1,5 kilometer lång stig som går genom lätt kuperad terräng med utgångspunkt från Hotell Höga Kusten, helt nära Högakusten-bron i världsarvsområdet Höga Kusten/Kvarkens skärgård.

Familjer utrustas för äventyr

Innan familjen ger sig ut på äventyr hämtar den ut en ryggsäck i receptionen på hotellet. I den finns utrustning som behövs för att lösa uppdragen på de fem olika stationerna.

Väl ute visar rosa markeringar vägen framåt längs stigen. Vid varje station finns en skylt som liknar ett sjömärke samt en text om världsarvet och ett specifikt tema. Skylten har två olika luckor på baksidan, en som det står Kvarkens skärgård på och en med Höga kusten. Lucka väljs genom att singla en slant som man hittar i ryggsäcken. Bakom luckan väntar en utmaning som vuxna och barn ska lösa tillsammans med hjälp av samarbete och medhavd utrustning. När det handlar om exempelvis landhöjningen ska en vuxen lägga sig på en filt på marken och så ska barnen trycka ner magen på personen. Det är så isen har tryckt ner landet. När man släpper magen, visar det hur det blivit när isen smält bort. Det är ett enkelt sätt att visa hur landhöjningen funkar.

– Jag gillar det analoga och tror på att hjälpas åt, säger Anna Carlemalm, föreståndare på naturum Höga Kusten som varit ansvarig för arbetet med familjeleden.

Världsarvets naturvägledningsplan förbättrar kommunikationen

Världsarvsstigen är en del av ett större svensk-finskt projekt finansierat med EU-medel inom Lystra-projektet. Man tog också fram en naturvägledningsplan för hela Världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård.
– När det handlar om ett såhär stort område med många intressenter är det bra att ha en naturvägledningsplan, säger Anna. Då kan alla utgå från samma teman och fördjupa dem på olika sätt på olika platser. Det ger riktning, mål och mening.

I processen med att komma överens om vad man ville berätta tog man hjälp av Centrum för naturvägledning. Efter möten och diskussioner valdes landhöjningen efter istiden som huvudtema för naturvägledningen i det stora området.
– Detta är världens bästa plats för att kommunicera landhöjning, säger Anna. Det bestämde vi oss för att ta vara på.

Till naturvägledningsplanen lades också ett antal underteman, som isens spår, havets påverkan och biologisk mångfald. Även mer svårtolkade teman, som samarbetet mellan olika länder och olikheterna mellan naturen på den svenska och finska sidan av världsarvet finns med, liksom världsarvs- och fredstanken med koppling till FN-organet UNESCO.
– Det finns de som väjer för att ha med fred och bevarande i UNESCOS anda i naturvägledningen, det är ju svårt att förklara. Men det är mitt jobb att bryta ner det till en nivå som passar för varje målgrupp, säger Anna Carlemalm.

Därför finns fredstanken med även på familjeleden Världsarvsstigen. Det femte stoppet handlar om varför det finns världsarv, och vuxna och barn uppmanas att samtala om vilka platser som de anser vara viktiga att bevara för framtiden.
– Det blir ett fint tillfälle att prata om sådant som man sällan pratar om hemma, tänker jag.
Sedan ska familjen skriva ner sina tankar i en anteckningsbok som hör till stationen – och lämna för andra att ta del av.

Naturvägledning med skyltar vs med guide

Skyltar är klassisk och kostnadseffektiv naturvägledning, men de kräver att folk verkligen orkar och vill läsa, resonerar Anna. Egentligen tycker hon att personlig naturvägledning är överlägsen. En guide kan möta besökarna där de är och utveckla och anpassa guidningen efter responsen.
– En besökare som är ointresserad av geologi i början av turen kan bli omvänd av en inspirerande guide, säger Anna.

Att använda sig av testpersoner innan man spikar utformningen av naturvägledningen är också något Anna förespråkar.
– Du själv – en nördig världsarvsintresserad biolog – är ju oftast inte målgruppen, säger hon.

Ett skyltsställ visar vägen och ger information. Foto Patrik Bylund.

Granruska eller dass för behoven...?

En nöt som Anna och hennes kreativa kollegor inte lyckats knäcka än är kommunikationen kring utedassen längs lederna: Varför gör besökare så ofta det som nöden kräver i det fria istället på utedasset strax intill? Och varför lämnar de toapappret efter sig på marken? Anna skulle vilja göra en utvärdering därute i skogen med frågan ”Vad kan vi göra för att förbättra din dassupplevelse?”.
– Men jag vet inte hur den ska utformas utan att låta anklagande. Jag är faktiskt bara nyfiken: Varför valde du att sätta dig bakom en liten granruska istället för på dass där du kan stänga dörren om dig?

Intervju och text: Åsa Ottosson