Grisar i ekologisk produktion

Utevistelse och grovfoder ger bra djurvälfärd för slaktgrisar

Grisar i ekologisk produktion har större ytor att röra sig på inne i stallet och svenska grisar som är KRAV-certifierade har möjlighet att vara ute och beta och böka i marken. Ekologiska grisar som är kontrollerade enligt EU:s regelverk har tillgång till en rastgård. Av de svenska ekologiska grisarna är cirka 70 procent KRAV-certifierade. Ekogrisar har också tillgång till fiberrikt grovfoder, såsom hö eller ensilage (mjölksyrajäst växtmaterial, oftast olika klöver- och gräsarter) bestående av till exempel klöver, gräs, cikoria eller majs. Detta sammantaget ger eko-grisarna goda möjligheter att utföra grundläggande beteenden som att söka föda, böka och utforska sin miljö.

Ett foder med mer fibrer ökar mättnadsgraden hos växande grisar [Ref 1] och man har sett att grovfodret gör grisarna aktivare och stimulerar deras födosöksbeteenden [Ref 1][Ref 2][Ref 3][Ref 4][Ref 5]. Den rikliga tillgången till grovfoder i ekoproduktionen sysselsätter grisarna, vilket gör att de spenderar tid med grovfodret istället för att rikta sin nyfikenhet mot sina boxkompisar eller boxinredningen. Det leder till färre skadliga beteenden, som till exempel bitskador [Ref 1][Ref 4][Ref 5][Ref 2]. Utevistelse gör också grisarna mer aktiva och de väljer att spendera mycket tid på utearealen, om de har möjlighet att välja. Denna miljö främjar naturliga beteenden och minskar mängden skadliga beteenden [Ref 1][Ref 6]. Sammantaget kan tillgång till grovfoder, större ytor i stallet och utevistelse minska stress och stressrelaterade skador [Ref 7][Ref 8]. Ensilage ger också positiva effekter på grisarnas mag- och tarmhälsa och minskar andelen svåra magsår [Ref 9].

Eko ger även välfärdsfördelar för suggor och smågrisar

Välfärdsfördelar finns också för suggor och smågrisar som får gå i lösdrift, på större ytor och i grupp under digivningen.  Suggornas naturliga beteende främjas och smågrisarnas sociala utveckling stimuleras samtidigt som en anpassning till tiden efter avvänjningen underlättas [Ref 10][Ref 11][Ref 12][Ref 13][Ref 14]. En mer gradvis och förlängd avvänjningsprocess, som ekologisk uppfödning innebär, är positiv för grisarnas beteende [Ref 12] eftersom det efterliknar den naturliga avvänjningsprocessen hos grisar [Ref 15]. Det är däremot viktigt att inte äventyra den lilla smågrisens hälsa under den första tiden efter födseln. Resultat från ett svenskt forskningsprojekt har medfört att man rekommenderas vänta till omkring tre veckor efter grisning innan suggorna med sina smågrisar släpps ihop i större grupper [Ref 16].

Forskning har också visat att grovfoder såsom till exempel ensilage har potential att stärka suggors och smågrisars immunförsvar [Ref 17]. Längre digivningsperiod och mer successiv avvänjning gör att smågrisarna börjar äta fast föda tidigt, vilket gör dem bättre rustade inför avvänjningen, och ökar chanserna att de är friska och växer bra [Ref 18].

Vissa hälsoproblem hos ekologiska suggor

Risk för dåligt hull Längre digivningstid i ekologisk produktion ställer höga krav på utfodringen för att suggan inte ska tappa i hull. I kombination med att suggan får många griskultingar per kull kan det göra att det är svårare att hålla ekologiska suggor i bra hull. Då tillgången till ekologiskt godkända proteinråvaror av god kvalitet är begränsad, kan det vara svårare att få en foderblandning som når en hög näringsmässig kvalitet. Även detta kan öka risken för att suggorna tappar i hull [Ref 19][Ref 20]. Grupphållning på större ytor gör dock att suggorna kan styra digivningen, vilket ger en mer successiv avvänjning, något som är gynnsamt för hullet.

Reproduktionsförmåga Suggor på ekologiska gårdar, eller som föds upp i andra mer extensiva och utomhusbaserade system, har generellt sett något sämre reproduktionsresultat och en större individuell variation i resultatet, än suggor på konventionella gårdar [Ref 21][Ref 22][Ref 23]. Reproduktionsresultat mäts ofta i produktionsutfall, det vill säga antal levande  per kull, antal kullar per år, antal dagar från avvänjning till brunst med mera. Lägre produktion behöver dock inte betyda att djurhälsan är äventyrad och hög produktion är heller inte att jämställa med god djurvälfärd.

Grisningsfeber Precis som hos grisar i konventionell uppfödning förekommer grisningsfeber bland suggor i ekologisk uppfödning. I en forskningsstudie som utfördes på ekologiska gårdar i åtta EU-länder, inklusive Sverige, uppgav lantbrukarna att detta var ett stort hälsoproblem bland suggorna [Ref 24].

Smågrisdödlighet är ett problem i grisproduktion generellt

I både ekologisk och konventionell produktion är smågrisdödlighet en stor utmaning. Den vanligaste dödsorsaken är att smågrisarna drabbas av undernäring, vilket ökar risken för att de blir ihjälklämda [Ref 25][Ref 23][Ref 26]. Den totala smågrisdödligheten på ekologiska gårdar i Europa under perioden innan avvänjningen, det vill säga då grisarna skiljs från suggan, har rapporterats vara cirka 20 procent [Ref 27][Ref 28]. Det är högre än i konventionell produktion i andra länder i Europa (cirka 13 procent) och något högre än i Sverige (cirka 17-18 procent). Den högre dödligheten i ekoproduktionen kan till viss del förklaras av att miljön är annorlunda, till exempel när suggorna grisar utomhus i hyddor, eller går i gruppboxar, med kallare temperaturer och större ytor. Detta gör det svårare för lantbrukaren att övervaka och sköta om smågrisarna [Ref 29]. Dessutom får suggorna varken i ekologisk eller i svensk konventionell produktion fixeras under grisningsperioden, vilket är vanligt i konventionell produktion i flera andra europeiska länder. Fixeringen inkräktar starkt på suggornas djurvälfärd, men innebär att färre smågrisar kläms ihjäl, vilket förklarar den lägre dödligheten. Om grisarna var utomhus året runt, om de var delvis utomhus i perioder, eller inomhus med tillgång till utevistelse på platta spelade inte någon roll för smågrisöverlevnaden i ekologiska system [Ref 28].

Bättre lunghälsa hos ekologiska grisar i Sverige?

Forskning har visat att grisar i ekologisk produktion har bättre lunghälsa än grisar i konventionella system [Ref 24] och att utevistelsen har en positiv effekt [Ref 28] på lunghälsan. Men det finns också studier som inte kunnat påvisa någon större skillnad i vare sig risken att drabbas [Ref 30] eller förekomsten av luftvägsinfektioner mellan grisar i ekologisk och konventionell produktion [Ref 31].

I Sverige har man dock sett en ökande trend av luftvägsproblem bland ekologiska slaktgrisar, enligt en rapport från Hushållningssällskapet [Ref 32]. De senaste siffrorna som är från 2012 visar att lungsäcksinflammationer var vanligare hos grisar vid slakt i svenska konventionella besättningar, medan andelen grisar med lunginflammation var högre i ekologiska system (KRAV-grisar) och att det  också ökat under en följd av år. En ökad förekomst av luftvägsproblem kan bero på att slaktgrisar i Sverige idag är mer inomhus med tillgång till utevistelse på en betongplatta utanför stallet och tillbringar mindre tid på bete än tidigare. Men det finns inga studier som kan bekräfta detta.  

Ben- och ledproblem när grisar går ute – men problemen minskar i svensk ekoproduktion

Ben- och ledproblem är ett angeläget hälsoproblem som kan kopplas till miljön som grisarna vistas i. Det är viktigt att man försöker minska risken för hälta eftersom det är smärtsamt [Ref 33]. Uppgifter om hur vanligt det är med ben- och ledproblem hos suggor och slaktgrisar i ekologiska system varierar. Det finns forskning som visar att ekologiska suggor är mindre drabbade [Ref 19][Ref 34][Ref 28][Ref 24], men också att det är ett av de vanligaste bekymren hos ekologiska suggor. I några länder, bland annat Sverige, Italien och Tyskland, uppges också att ben- och ledproblem är ett av de stora hälsoproblemen bland ekologiska slaktgrisar [Ref 24]. Att ekologiska grisar har ben- och ledproblem beror på att grisar som går ute lättare drabbas av infektion av jordlevande bakterier som kan ge ledinfektioner*. Ledbroskförändringar som ger hälta kan bero på att utegrisar rör sig mer i ojämn terräng som gör att de blir halta. I Sverige har andelen ledanmärkningar vid slakt hos grisar från ekologiska gårdar minskat och är relativt låg enligt nyare forskning. Det är viktigt att även ha koll på om grisarna haltar under uppfödningstiden eftersom alla hältor som påverkar djurens välfärd inte syns i slakterianmärkningarna [Ref 29].

* Ledproblem kan delas upp i två olika typer; ledinflammation, artrit, och ledinfektion orsakade av jordlevande bakterier (rödsjukebakterier), samt andra förändringar i leder eller ledbrosk utan inflammation, artros, eller osteokondros. Risken för ledinflammationer och ledbroskförändringar ökar vid utevistelse.

Ledförändringar leder inte alltid till hälta

Förekomsten av ledbroskförändringar i armbågs- och haslederna hos svenska slaktgrisar som vistats fritt utomhus var högre, jämfört med grisar som var inomhus i konventionella boxar [Ref 35]. Trots att ledbroskförändringarna var fler och av svårare grad, visade inte grisarna mer hälta. Det kan tyda på att fysisk träning kan hjälpa till att stärka ledens vävnader och att grisarna därmed påverkas mindre och upplever mindre smärta [Ref 36]. I kombination med användning av snabbväxande grisraser kan utomhusbaserade system medföra risk för benhälsoproblem. I en svensk studie såg man dock inte att benhälsan hos ekologiska grisar förbättrades genom att byta ras på galtarna i aveln. Man bytte till rasen Duroc, som ofta anses vara mer robust, istället för den i Sverige vanligt förekommande rasen Hampshire.

Utegrisar har mer parasiter än de som hålls inomhus

Eftersom man i ekologisk produktion inte får använda avmaskningsmedel i förebyggande syfte är det viktigt att lantbrukaren har en strategi för hur betesmarkernas ska nyttjas så att risken för att djuren ska drabbas av parasiter minimeras. Inälvsparasiter är vanligt bland ekologiska grisar och grisar som hålls ute, jämfört med konventionella inomhusgrisar [Ref 24][Ref 23][Ref 30][Ref 37][Ref 31]. Speciellt förekommer höga nivåer av spolmask [Ref 38] både före och efter avvänjning av smågrisar. Detta ger också en högre andel leveranmärkningar vid slakt hos ekologiska grisar. Leverskadorna beror på att maskens förstadium passerar levern under sin utveckling.

Även om det är vanligt att man inte låter grisarna gå på samma mark år efter år, utan låter betet vila 2–3 år mellan varje gång grisarna är där, visar studier att det troligen inte är tillräckligt för att bekämpa de långlivade parasitäggen från spolmask och piskmask. Detta innebär en stor utmaning inom ekologisk produktion [Ref 39].