Värphöns och slaktkycklingar

Värphöns i ekologisk produktion har större möjligheter att utföra naturliga beteenden

För att öka välfärden hos ekologiska värphöns har de mer utrymme i hönshusen än konventionella höns och de har också möjlighet till utevistelse. Inom konventionell äggproduktion används ofta flervåningssystem med hög djurtäthet för frigående höns inomhus. Hönsen i ekologisk produktion har därmed större möjlighet att utföra viktiga artspecifika beteenden. Exempelvis utför de i större utsträckning beteenden som att sandbada och sköta fjäderdräkten, och de uppvisar färre aggressiva beteenden och lägre stressnivåer [Ref 1]. Förekomst av skadliga beteenden som till exempel fjäderhackning och kannibalism kan därmed minska [Ref 2][Ref 3]. Men flera andra faktorer påverkar också förekomsten av dessa skadliga beteenden, såsom genetiska faktorer, brister i utfodringen eller felaktig uppfödningen av unghönsen.

Fjäderhackning är ett allvarligt problem i både ekologiska och konventionella hönsflockar

Fjäderhackning är, trots mer utrymme och utevistelse för ekologiska höns, ett av de största problemen i värphönsflockar, både i ekologisk och i konventionell produktion, och orsakerna bakom fjäderplockning är inte helt klarlagda. Fjäderplockning bland ekologiska höns i Sverige bedöms till och med vara större än i konventionell produktion, vilket kan orsakas av en obalans i fodret, framförallt i relation till proteininnehållet [Ref 4]. Det kan vara svårt att få fram ett ekologiskt foder med tillräckligt innehåll av högvärdigt protein, det vill säga med tillräckligt höga nivåer av vissa aminosyror. Syntetiska aminosyror används i konventionell produktion för att nå en optimal proteinkvalitet, men dessa får inte tillsättas i ekologiskt foder. Forskning har visat att bland höns som fick foder med god proteinkvalitet och även tillgång till grovfoder, minskade problemen med fjäderhackning och således kan det förbättra djurens välfärd [Ref 5].

Utevistelse förbättrar hönsens fot- och benhälsa, vilket märks genom exempelvis lägre förekomst av benfrakturer [Ref 6][Ref 3].

Inte mer parasitinfektioner hos ekohöns trots utevistelsen

De viktigaste tarmparasiterna hos värphöns är rundmaskar som spolmask och blindtarmsmask [Ref 7]. Infektion med denna typ av parasiter förknippas med ökad dödlighet i ekologisk äggproduktion och förr ansågs utevistelse öka risken för detta bland värphöns. Genom kontrollåtgärder kan man sänka nivån och nyare forskning styrker att det inte är någon skillnad i förekomsten av spolmask mellan höns i system för frigående höns inomhus och ekologiska höns [Ref 8][Ref 9]. I en studie där man utvärderat olika skötselrelaterade riskfaktorer, såg man att hönor som har mer tillgång till att vara ute hade lägre förekomst av spolmask [Ref 10]. Avsaknad av en hygienbarriär för de som sköter djuren vid ingången till stallet är en riskfaktor för ökad smittspridning, och detta tyder på att parasitinfektioner snarare sprids genom att människor tar in smittan till djuren och att den sprids från gård till gård, och mellan avdelningar, än det sker en spridning från vilda fåglar när hönsen vistas ute. Inte heller verkar spridning utomhus från tidigare flockar vara ett stort problem [Ref 8].

Kvalster kan orsaka hälsoproblem bland frigående höns, både ekologiska och konventionella

Det röda hönskvalstret är en mycket vanlig blodsugande hudparasit bland värphöns i Europa, och den är vanligare i flockar med frigående höns än bland höns i inredda burar [Ref 11]. Eftersom parasitinfektionen huvudsakligen beror på stallinredning och skötsel av inomhusutrymmen (kvalstren lever och lägger ägg i trädetaljer i inredningen), är risken troligen inte större för hönor i ekologisk produktion än andra höns. Kvalstren trivs inte i kalla miljöer vilket gör att de inte trivs i hönsens utomhusområden.

Långsamväxande korsningar, hybrider, används idag i ekologisk kycklingproduktion

Kycklingar på ekologiska gårdar i Sverige är idag alltid långsamväxande hybrider (korsning mellan olika raser). Att använda dessa ger bättre förutsättningar för djuren att anpassa sig till systemet och den längre uppfödningstiden som ekologisk produktion bland annat innebär. Det kan ge en bättre välfärd vilket ekologisk produktion strävar efter.

I de nordiska länderna användes, fram till 2015-2016, i stor utsträckning samma snabbväxande hybrider som vid konventionell slaktkycklingproduktion i ekologisk uppfödning. I konventionella system slaktas de efter fyra till sex veckor. Att föda upp dem under den längre tid som de ekologiska reglerna kräver, i mer än 70 dagar, ökade risken för att man måste avliva kycklingar på grund av benproblem i samband med den snabba tillväxten [Ref 12], med högre dödlighet som följd [Ref 13]. Sambandet mellan produktionsformen och vilken hybrid som används, är väl undersökt, och detta har lett till att dessa fågeltyper inte längre används i Sverige i ekologisk slaktkycklingproduktion, och vanligen inte heller i ekologiska besättningar i Norden.

De långsamväxande hybriderna är aktiva och stresståliga

De långsamväxande hybriderna är aktivare, står upp mer och sitter på sittpinnarna oftare jämfört med de snabbväxande hybriderna som sitter mer still och äter och dricker oftare [Ref 14]. Forskning har också visat en större variation i beteenderepertoaren hos långsamväxande fåglar och att de utnyttjar hela betet utomhus jämfört med medellångsam- och snabbväxande fåglar. Studier har dock visat att de långsamväxande slaktkycklingarna behövde en mer varierad miljö med till exempel fler möjligheter att vila i en upphöjd position än bara sittpinnar för att säkerställa en acceptabel välfärd och hälsa. Värphöns föredrar i mycket högre utsträckning sittpinnar än dessa kycklingar [Ref 15]. Långsamväxande hybrider har setts reagera mindre på stress och har även bättre befjädring av alla kroppsdelar och färre skador på fötter och hud över bröstet [Ref 16].

Bättre fot- och benhälsa om kycklingarna har större utrymmen och är ute

Utevistelse och större ytor kan leda till bättre fot- och benhälsa hos slaktkycklingar. Något man sett är att hudinflammation på fotdynan (Foot Pad Dermatitis, FPD) är mindre vanligt hos kycklingar i ekologiska system med utevistelse jämfört med konventionella inomhussystem [Ref 17][Ref 18]. Detta beror troligtvis på att inhysningen är annorlunda, både vad gäller underlaget och ytan per djur, vilket gör att gödselmängden blir mindre per ytenhet.

Men andra faktorer påverkar också risken att kycklingarna drabbas av hudinflammation på fotdynan, såsom utformning och skötsel av golv och ströbäddar, vilken hybrid som användes samt kycklingarnas kroppsvikt. Foder med lägre näringsinnehåll (som gör att kycklingarna växer lite långsammare) och utevistelse hjälpte till att göra kycklingarna mindre halta [Ref 19]. I Sverige och Danmark är hudinflammation på fotdynan och hälta mindre vanligt bland kycklingar i ekologiska jämfört med konventionella system [Ref 20][Ref 21]. Detsamma gäller för andra hälsoproblem som dödlighet och fjäderdräktens renlighet.

Befarad större smittorisk i utesystem – men det har inte bekräftats

Utevistelse kan också innebära ökad risk för sjukdomar från vilda fåglar, parasitinfektioner, angrepp av rovdjur, samt ökad kontakt med smittsamma ämnen i jorden [Ref 22], men forskning har sett att kycklingar med tillgång till utevistelse i frigående system ändå haft lägre dödlighet [Ref 23]. Fjäderfän som har tillgång till utevistelse, har inte heller högre risk att drabbas av salmonella [Ref 24].

Ekologiska kycklingar vaccineras ofta mot den vanliga tarmparasiten koccidios

Koccidios är en diarrésjukdom som kan leda till att kycklingarna dör [Ref 25]. Den orsakas av encelliga parasiter och sjukdomen är så vanlig att alla konventionella kycklingar får förebyggande antiparasitmedel i fodret (koccidiostatika) under uppfödningen. Det finns få studier av förekomsten av koccidier hos kycklingar i ekologiska jämfört med konventionella system, men parasiterna och sjukdomen förekommer även hos kycklingar i ekologisk produktion. Eftersom förebyggande behandling med koccidiostatika inte är tillåten i ekologisk produktion, är det vanligt att kycklingarna vaccineras. Den lägre djurtätheten i ekologisk slaktkycklingproduktion, såväl som de mindre djurgrupperna, är dock troligen gynnsam för att minska smittorisken.