Fakta:
Definition
Blågrön infrastruktur (BGI) – Förståelse för operativa konsekvenser, kostnader och acceptansen för expanderande trädklädda skyddszoner längs små vattendrag genom att tillämpa hyggesfritt skogsbruk.
Strandskogsekosystem är i gränssnittet mellan vatten och land och stödjer många ekosystemfunktioner. I det här projektet undersöks skogssektorns attityd till hyggesfritt skogsbruk i närheten av strandskogar.
Blågrön infrastruktur är ett sammanhängande nätverk av ekologiskt funktionella miljöer på land och i vatten. Den innehåller spridningsvägar som ger växter och djur möjlighet att förflytta sig mellan sina livsmiljöer. Strandskogsekosystem är i gränssnittet mellan vatten och land, blå och grön infrastruktur. De stöder många ekosystemfunktioner, inklusive vattenrening, kol och näringsämnens kretslopp, temperaturreglering genom skuggning, tillförsel av löv, insekter och död ved som fungerar som föda eller livsmiljö för vattenlevande organismer, såväl som naturliga livsmiljöer och korridorer.
När bäckar rinner genom produktionsskogar är bevarandet av skyddszoner ett nyckelverktyg för att förhindra eller mildra de effekter som närliggande markanvändning kan ha på vattendragen. Bevarandet av skyddszoner representerar också en viktig klimatanpassningsstrategi, allt mer relevant i sammanhanget med utgångspunkt från den förutspådda förändringen av nederbörd i Sverige, vilket sannolikt resulterar i fler översvämningar med höga flöden, mindre flöden under snösmältningen och oftare sommartorka
För att skyddszoner ska upprätthålla sina viktiga funktioner har trädklädda skyddszonsbredder på minst 30 meter rekommenderats. Men i svenska produktionsskogar är skyddszonerna mycket mindre, särskilt längs små bäckar, som sällan har skyddszoner över fem meters bredd. Detta beror delvis på den långa historia av skogsbruk i Sverige som där man rätat ut och fördjupat många små bäckar för ökad dränering, vilket lett till förvirring om vilka typer av vattendrag (modifierade eller inte) som kräver skydd idag.
Dessutom fokuserar många politiska instrument (t.ex. EU:s ramdirektiv för vatten) på skydd av stora vattendrag och har inga skyddszonsstandarder för små, men ekologiskt och biokemiskt viktiga vattendrag som uppskattningsvis utgör 90 % av vattendragens längd i Sverige.
I Sverige anger policyer aldrig en skyddzonsbredd (Swedish Management Objectives, Forest Stewardship Council, FSC och Program for the Endorsement of Forest Certification, PEFC). Detta lämnar utövare att själva bestämma var i landskapet de ska placera skyddszoner, och detta leder sannolikt till stora skillnader i mängden produktiv skog som bevaras inom skyddszoner.
Vid sidan av skyddszonsdebatten finns det ett stort intresse för nya former av skogsskötsel, i synnerhet hyggesfritt skogsbruk. Även om implementeringen av hyggesfritt skogsbruk står inför betydande hinder, kan införandet av hyggesfritt skogsbruk öka den gröna infrastrukturen, vilket gynnar den biologiska mångfalden och motståndskraften mot klimatförändringen.
Om hyggesfritt skogsbruk tillämpas i skyddszoner, kan det vara ett sätt att öka skyddszonens bredd samtidigt som man minskar de ekonomiska kostnaderna för att lämna många avverkningsbara träd, och som bevarar eller till och med förbättrar skyddszonernas ekologiska funktion på lång sikt. Att implementera hyggesfritt skogsbruk längs vattendrag kan därför vara en vinnande lösning.
Ändå är framtiden för en sådan ny förvaltningspraxis i det komplexa svenska skogsförvaltningssystemet beroende av skogssektorns attityd till hyggesfritt skogsbruk, vilket för närvarande är tämligen okänt.
I detta projekt tillämpar vi ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt för att
Blågrön infrastruktur (BGI) – Förståelse för operativa konsekvenser, kostnader och acceptansen för expanderande trädklädda skyddszoner längs små vattendrag genom att tillämpa hyggesfritt skogsbruk.