Kontaktinformation
Tobias Vrede, vetenskaplig projektledare, 018 - 67 31 17, tobias.vrede@slu.se
Stina Drakare, vetenskaplig projektledare, 018-67 31 02, stina.drakare@slu.se
Den viktigaste metoden för att motverka försurning är kalkning. Det kan låta enkelt, men det är en komplex fråga hur man ska kalka för att effekten ska bli den önskade utan att skada närmiljön. IKEU har som vision att ta fram data och vetenskapliga analyser som kan ligga till grund för en hållbar och effektiv kalkningsverksamhet.
Med ett fint ord heter det antropogen försurning. Vatten och marker kan nämligen försuras i naturliga processer. Antropogen försurning orsakas främst av förbränning av fossila bränslen för uppvärmning och transport. Det här har varit känt sedan 1800-talet, men det var först under 1960- och 1970-talet man insåg den stora skalan på problemet och följderna.
De försurande föroreningarna regnar ner. De orsakar skador på vegetation i skog och mark. Surare miljö för växterna påverkar deras livsbetingelser så mycket att floran kan förändras. Djurlivet kan påverkas. Mer långtgående effekter kan vara tungmetaller och andra gifter löses upp i den surare miljön och orsakar svårare problem.
Den sura nederbörden samlas i sjöar och vattendrag där den kan mätas och analyseras. Direkta effekter av försurning i sjöar kan vara att vissa fiskarter, t.ex. mört försvinner på grund av att fortplantningen inte fungerar i surt vatten (pH under 5,5).
Kalkning av försurade sjöar och vattendrag motverkar försurningens negativa effekter på djur- och växtlivet. Men att släppa ut kalk kan ha negativa effekter om det görs på fel sätt.
Man mäter inte bara på en plats, utan har flera provtagningspunkter i ett årgärdsområde. Det kan vara t.ex. ett avrinningsområde med våtmarker, vattendrag och sjöar. Kalkningen kan ske på ett område och ge effekt på punkter längre ner i vattensystemet.
Tobias Vrede, vetenskaplig projektledare, 018 - 67 31 17, tobias.vrede@slu.se
Stina Drakare, vetenskaplig projektledare, 018-67 31 02, stina.drakare@slu.se