Intervju med Markus Robèrt

Markus har tre viktiga delar i livet: Familjen, forskningen och extremsporten.
För när Markus inte sitter med stora forskningsansökningar eller arbetar med modellen CERO, så är han ute och sätter världsrekord på isarna. 111 km i timmen kom han upp i med långfärdsskridskor på fötterna och en kite i händerna, på en lunchrast i februari!
– Jag behöver den delen lika mycket som jag behöver vara den torra forskaren.
För den som vill lära känna den äventyrligare delen av Markus, kan man följa honom på Instagram under profilnamnet ”Surfmackan”.

Hållbarhet i sitt DNA

Markus Robèrt är teknisk fysiker och forskare vid KTH. Sedan ett år är han ledare för Klimatnätverkets fokusgrupp Tjänsteresor. Engagemanget för hållbarhetsfrågor har han med sig i sitt DNA och från uppväxten. Det var hans far, Karl-Henrik Robèrt som grundade miljöorganisationen Det naturliga steget.
– Inget snack om hur diskussionerna kring middagsbordet låtit under uppväxten rörande hållbarhetsfrågorna. Genom min utbildning är jag mer matematiskt inriktad än pappa, så min väg in i hållbarhetsarbetet har blivit en annan, förklarar Markus. Han var industridoktorand på Ericsson med fokus på hur smart IT kan integreras i ett hållbart transportsystem.
 – Man kunde plötsligt låsa upp sin bil via mobiltelefon och därmed skapa bilpooler, eller dela en studio där man kunde koppla upp sig via videolänk till andra utan att resa fysiskt, samt en rad andra tekniska lösningar som var nya för världen då. Det här var omkring 2005, så 15 år innan Zoom och Teams blev en vardag för många av oss.

CERO-modellen

Genom sin doktorsavhandling utvecklade Markus modellen CERO – Climate and Economic Research in Organizations, som idag har hjälpt över 150 organisationer att nå uppsatta klimatmål för resor. I modellen analyseras hur medarbetarnas resor kan bli i takt med våra klimatmål, utifrån en statistisk analys av resbeteende och den förändringspotential som kan uppnås vid respektive arbetsplats utifrån medarbetarnas preferenser inför potentiella åtgärder till stöd för hållbart resande.
– KTH började använda CERO-modellen omfattande både resor till och från jobbet, och i tjänsten. Det visade sig att KTH kan hålla kurs i hållbart resande till och från jobbet, men att vi flyger som ett multinationellt företag.
Då startade man projektet FLIGHT, som gick ut på att undersöka vad som skulle få forskarvärlden att flyga mindre. Det togs fram ett tydligt verktyg med pokermarker, där varje marker symboliserar en flygresa och ett visst antal kilo utsläpp. Avdelningar handleddes därefter att fördela en resebudget som överensstämmer med det övergripande klimatmålet på KTH. Markus forskarkollega Aksel Bijörn Hansen från FLIGHT-projektet har sedan dess implementerat detta system på avdelningar vid varje skola på KTH.

Live-data och hållbara skolresor i fokus

Nu arbetar Markus vidare med en utveckling av CERO, nämligen CERO Live. Verktyget består av samma princip som många affärer numer har, där man kan trycka på en röd, orange eller grön gubbe beroende på hur nöjd man är med servicen.
– Vi har här istället en mjukvara som kan installeras på en surfplatta med symboler för cykel, elbil, vanlig bil, samåkning, fotgängare, elsparkscykel etc. Då vi tidigare samlat in statistik på utsläpp per färdmedel vid respektive arbetsplats/skola/idrottsplats kan vi förse medarbetare och skolbarn med daglig live-statistik från resor, med en visuell ”hastighetsmätare” som visar avvikelse mot ställda klimatmål i CERO-processen. En slags kombination av nudging och live-datainsamling som säkerställer att resorna ligger i takt med klimatmålen.
– Vi har jobbat med ett väldigt stort antal företagsledningar genom åren och nu gör vi likadant med skolbarn i ett projekt tillsammans med Region Gotland. Vi ska försöka dana in ett hållbart resande i skolorna och få barnen med i beslutsprocessen. Vad krävs för att de ska bli mindre beroende av föräldrarnas bilskjuts, eller att de skaffar EPA-traktorer för sitt dagliga resande till skola och fritidsaktiviteter?
Projektet har hållit på i ett år och är nu halvvägs.
Precis som med företagsledningarna, får barnen sätta sig in i CERO-modellen; där de får visuellt underlag över hur resor påverkar utsläppen och vad som skulle krävas för att målen ska uppnås? En blandning av att de förstår hållbarhetsproblematiken, deras befintliga resandesituation, och i vilken utsträckning alternativa åtgärder stöder ändrade resvanor.
– Men till skillnad mot när vi gör det här arbetet med företagsledningar, så ligger besluten inte enbart hos barnen, utan framförallt hos föräldrarna. Föräldrarna vill skjutsa på grund av säkerhet – eller för att deras vardag blir lättare. Det är ett Moment 22. Barnens och föräldrarnas bevekelsegrunder för ett mer hållbart resande behöver därför analyseras separat, för att kunna dra statistiska slutsatser om åtgärder som inte krockar mellan de olika perspektiven.

Lyckas med forskare

Utvärderingen får utvisa om det är lättare för barn att ändra sitt beteende än vad det är för forskare.
För att forskare ska motiveras att ändra sitt resebeteende anser Markus att det krävs främst tre saker:

1) Vi behöver komma ner på avdelningsnivå med hur vi reser, sitta runt bordet och se varandra i ögonen då vi diskuterar alternativa sätt att ligga i takt med målen. Månad för månad eller åtminstone år för år. För detta behövs bättre data från resebyråerna och datan behöver vara mer lättåtkomlig.

– Vi har en yrkeskår som är mycket svårstyrd om det saknas rationella argument eller att beslutsunderlaget/datan är svajigt. På ett tekniskt universitet som KTH behöver siffrorna stämma, det finns väldigt låg acceptans för flummiga cirklar på whiteboarden och lite lösa argument. Man vill veta att datan såväl som de kvantitativa målen är tillförlitliga, samt vilken effekt ett ändrat resbeteende innebär för just dem. Om det empiriska underlaget blir ifrågasatt läggs energi på detta istället för att fokusera på det verkliga förändringsarbetet. Det ligger i forskarens natur.

2) Vi behöver jämförbara mätmetoder mellan universiteten, så att vi kan använda benchmarking och hjälpa varandra med framgångsrika lösningar. Vad som fungerar på ett universitet, fungerar ofta på nästa.

3) Forskningsfinansiärerna bör överväga att införa ett fält där forskargruppen får räkna ut en antagen koldioxidbudget då man söker pengar. Det skulle sannolikt medföra viss självsanering bara att detta uppföljningstal fanns med i ansökningsunderlaget, och det är även tänkbart att det skulle understödja forskarnas egna kreativitet hur utsläppen kan minimeras på olika sätt. Hur många behöver medverka fysiskt vid möten, konferenser etc? Vilka resor kan läggas inom tågavstånd i Europa? Hur stor andel resor kan ersättas med digitala möten? Finns andra konstruktiva lösningar som passar inom olika forskardiscipliner?

– Vem kan svara på dessa frågor bäst om inte forskarna själva som ju känner sin vardag bäst? Det har ett symbolvärde att forskarvärlden arbetar med detta, då det ju är denna yrkesgrupp som definierat de högt ställda klimatmålen och därmed kan betraktas som fanbärare av övriga samhället, säger Markus Robèrt.