Nationella kommissionen för snabbväxande lövträd fokuserar främst på videväxter (asp, poppel och salix) och björkväxter (björkar och alar). Dessa trädslag odlas antigen som skottskog med korta omloppstider eller som enkelstammiga träd. Omloppstiderna är upp till 30 år, förutom när det gäller björk som kan ha något längre rotation.
Familjen Salicaceae består av släktena Populus och Salix. Släktet Populus omfattar ca 30 arter varav det enda i Sverige naturligt förekommande trädslaget är asp (P. tremula), medan det finns hela 36 inhemska arter av Salix, såväl trädformade som sälg (S. caprea) och knäckepil (S. fragilis) eller buskformade som gråvide (S. cinerea) och grönvide (S. phylicifolia). I familjen björkväxter är vi främst intresserade av björkar (Betula spp.) och alar (Alnus spp.). I båda släktena ingår inhemska arter vårtbjörk (Betula pendula), glasbjörk (B. pubescens), dvärgbjörk (B. nana), samt klibbal (A. glutinosa) och gråal (A. incana). Förutom de naturligt förekommande arter planteras även hybrider mellan olika arter. Det handlar framförallt om poppelhybrider, hybridasp och salixhybrider. Huvudsyftet med dessa förädlade och importerade arter är att öka produktion av biomassa för olika ändamål.
Läs mer om Salix, Poppel, Asp och Hybridasp, Björk och Al
Det finns 330-500 arter av Salix i världen, huvudsakligen i tempererade och arktiska områden. De flesta arter av Salix hör hemma i Kina (ca 275 arter), f.d. Sovjetunionen (ca 120 arter), Nordamerika (ca 100 arter) och Europa (ca 65 arter). Salix är ett besvärligt släkte att artbestämma på grund av stor individuell variation inom en art (polymorfism) och spontan korsning mellan olika arter (hybridisering och polyploidi). Korgvide, Salix viminalis, infördes redan i början av 1700-talet till Sverige eftersom den lämpade sig väl för korgbindning. Idag används korgvide mest för energiskogsodling då den har en utomordentligt snabb tillväxt. Salixarter och deras hybrider kan växa inom ett brett spektrum av klimatförhållanden, vilket gör att de odlas över hela världen. Salix förädlas i Sverige och idag planteras flera svenska kommersiella sorter (kloner) som energiskog både i Sverige och utomlands. Odling av trädformad salix har begränsats till enstaka försök. Framförallt har man testat att odla knäckepil, oftast i kombination med gråal. Trädformad salix har definitivt en potential som biomassaproducent och som en multifunktionell resurs i jordbrukslandskap.
Släktet Populus är systematiserat inom sex sektioner. Arter som vanligen benämns som popplar är grupperade under sektioner Aigeiros (svartpopplar) och Tacamahaca (balsampopplar). Aspar däremot tillhör sektionen Populus. Här återfinns också vitpoppel som evolutionärt och genetiskt är besläktad med aspar men liksom övriga popplar växer helst i alluviala låglandsmiljöer. Aspar däremot är typiska pionjärer på skogsmark.
Popplar är pionjärträdslag med den naturliga förekomsten som är knuten till känsliga och artrika biotoper präglade av flodernas översvämningsdynamik. De bomullsbeklädda fröna är mycket små och sprids ganska långt med vinden för att hitta nybildade, blöta sand- och grusavlagringar. Vid gynnsamma förhållanden gror fröna inom 24 timmar och växer snabbt. Roten kan förlängas flera centimeter under ett dygn, ofta i takt med vattnets tillbakadragande. Samspelet mellan fröspridning, groning och översvämningsdynamik är mycket finstämt, vilket innebär att de rätta förutsättningar inträffar sällan, kanske endast någon enstaka år under flera årtionden. Omfattande reglering av Europas flodsystem med syfte att ge plats åt bebyggelser och jordbruk, har kraftigt minskat arealer lämpliga för föryngring av vissa poppelarter. Särskilt allvarligt hotad är den europeiska svartpoppeln (P. nigra).
Popplarna växer främst i mindre grupper eller bildar ett relativt smalt bälte utmed vattendragen, ofta tillsammans med salixarter. Under naturlig succession övergår dessa biotoper i skogar som domineras av andra lövträd så som al, ek, ask och bok. Förutom att via fröspridning invadera färska sanddyner har popplarna förmågan att också bilda skott från stubbar, brutna stammar och grenar. Grenar kan alltså rotas från adventiva knoppar, vilket kan leda till att de mest framgångsrika individer sprids nedströms där de bildar nya subpopulationer. Vissa popplar förökar sig även med rotskott som jämfört med aspar förekommer i mindre antal och har kortare räckvidd från moderträdet. Normalt förnyas kommersiella odlingar av poppel antigen via nyplantering eller genom stubbskott. Vid stubbskottsföryngring är det möjligt att fylla eventuella beståndsluckor med träd som utvecklas från rotskott.
I Sverige har poppel introducerats sedan lång tid tillbaka, främst som alléträd och vindskydd. Huvudsakligen planterade man så kallad kanadapoppel, alltså hybrider mellan den amerikanska P. deltoides och den europeiska P. nigra. De första produktionsbestånden etablerades först i samband med omställningen av jordbruksmark på 1990-talet. Dessa odlingar domineras av klonen 'OP42', som är en korsning mellan två balsampopplar, den asiatiska P. maximowiczii och den nordamerikanska P. trichocarpa. Både SLU och Skogforsk har under de senaste 30 åren jobbat med förädling och urval av nya poppelkloner, dels för att öka den genetiska variationen bland det planterade materialet och dels för att ta fram odlingsmaterial för nordligare breddgrader. Plantskolorna säljer för närvarande klonen ’OP42’ samt vissa kloner selekterade av Skogforsk och registrerade som 'Ekebomix'. Ett antal kloner förädlade vid SLU har också introducerats på marknaden under varumärket 'SnowTiger' (SweTree Technologies AB). Det materialet består av svenskförädlad P. trichocarpa med ursprung i områden längs den amerikanska västkusten och i Brittiska Columbia (Kanada). Den snabba tillväxten och en hög produktionspotential har på senare tid lett till ett ökat poppelintresse i hela Östersjöregionen.
Asp (P. tremula) är ett trädslag av stort värde för den biologiska mångfalden. Äldre aspträd blir alltmer sällsynta vilket är ett resultat av den kommersiella skogsskötseln som gynnar andra trädslag samt av ett högt betestryck. Gamla aspar kan innehålla höga naturvärden och bör gynnas samtidigt som man behöver se till att spara grupper av yngre träd som så småningom ska ersätta dessa. Hela 128 rödlistade arter kan kopplas till asp. Aspen är också viktig viltföda och råvara för massaindustrin samt för vissa specialprodukter så som tändstickstimmer.
Aspfrön är nästan identiska med poppelns och kan spridas långt, periodvis i enormt stora mängder. Till skillnad från poppel som har en relativt jämn fröproduktion, varierar aspens rikliga fröår lite mer beroende på väderförhållanden under föregående år. Så har man till exempel noterat stora mängder av asfrön under våren 2019, vilket sannolikt initierats av den extremt torra sommaren 2018. Den varma sommaren resulterade i ett stort antal skogsbrännor där aspfrön hade en god chans att etablera sig under nästkommande vår. Asp har också förmågan att föryngras med rotskott. Rotskottsföryngring sker på skogsbrännor men är också ett sätt att återerövra mark på kalhyggen eller invadera obrukad mark intill skogsbrynen där äldre aspträd finns representerade. Som ett ljuskrävande trädslag blir aspen med tiden undanträngd av mer skuggtåliga trädslag. Därför hittar vi aspen vanligen på åkerhållmar, samt i skogens kantzoner där de mest livskraftiga träden bildar grupper av genetiskt identiska individer.
Rena bestånd av asp är sällsynta och i förekommande fall mycket små. Det skulle vara möjligt att etablera odlingar av asp med högproducerande kloner, på samma sätt som man odlar poppel eller hybridasp. Däremot förekommer inte urval och förädling av asp i detta syfte och det är mycket sällsynt att vanlig asp planteras i något sammanhang. Istället anläggs odlingar av hybridasp.
Hybridasp är en korsning mellan den inhemska P. tremula och den amerikanska P. tremuloides. Den amerikanska aspen är ett trädslag med stor spridning över så gott som hela den nordamerikanska kontinenten. I Kanada bildar P. tremuloides stora bestånd som inte är föremål för någon skötsel och som kan ibland bestå av endast ett fåtal kloner. Vissa av dessa monoklonala bestånd anses vara de största levande organismer (indivder med samma genetiska kod) och som kan vara flera tusen år gamla.
Den första korsningen i Sverige gjordes 1939 och den fortsatta förädlingen visade att hybriden var tillväxtmässigt överlägsen den vanliga aspen. Förädlings- och urvalsprogram på hybridasp har fortsatt fram till idag och bedrivs på Skogforsk. Inledningsvis var hybridasp intressant som råvara för tändsticksindustrin. På senare åren har den planterats på nedlagd åkermark främst i syfte att producera massaved. Efter avverkningen förnyas hybridaspen genom ett tätt uppslag av kraftiga rotskott som behöver gallras ut redan efter några år. Skötsel av den andra generationen hybridasp har studerats i ett antal fältförsök och går i grunden ut på att hitta en kostnadseffektiv metod för röjning och tidig gallring av det unga rotskottsbeståndet.
För närvarande kan man köpa ett testat klonblandning med 15 kloner som rekommenderas främst för södra Sverige. Det finns även material från Finland och Baltikum som går bra att använda men som inte testats i samma omfattning och därför bör vara ett andrahandsalternativ i dagsläget. För närvarande pågår tester för att ta fram ett härdigt och produktivt växtmaterial för mellersta och norra Sverige.
Björk är ett pionjärträdslag som har först på senare tid blivit intressant för kommissionens arbete. Intresset riktas i första hand mot anlagda eller spontant uppkomna björkbestånd på olika typer av jordbruks- och marginalmark. Trädslaget förekommer över hela landet och utgör ca 12% av det totala virkesförrådet men behovet är större än tillgången så att björkvirke måste importeras. Idag finns redan ett ökande intresse för att ändra skogsskötsel mot en större andel björk men det kan också finnas en anledning att titta på mer intensiva odlingsmetoder på marginalmarker. Björken är estetiskt tilltalande och intressant för en rad viktiga ekosystemtjänster. Det finns också stora möjligheter för en effektiv genetisk urval riktad mot tillväxt och kvalitet. Björk kan också klonas för att uppnå högre produktion och bättre kvalitet eller anpassas till tätare produktionsodlingar. Viltbetning innebär oftast den största utmaningen i samband med plantering av björkodlingar.
Både klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (A. incana) är intressanta för odling på marginalmarker. Klibbal växer i södra och mellersta Sverige, kräver god vattentillgång, trivs på näringsrika jordar och tål mycket fuktiga och tidvis översvämmade marker. Gråal har en nordligare förekomst och växer på liknande lokaliteter men behöver inte lika fuktiga marker som klibbal. Gråalen tål också torrare marker och marker med pH ända ner till 4, utan att tillväxten påverkas. Karakteristiskt för alen är att den binder kväve genom symbios med Frankia bakterier. På så sätt är alen närmast självförsörjande på kväve, vilket reflekteras i det att bladen fälls gröna. Därmed återförs årligen stora mängder bladkväve (upp till 100 kg per hektar) till marken som kan bli tillgängligt för andra trädslag och för marklevande organismer. Därför anses al vara lämplig för blandning med andra trädslag, vilket har testats i ett antal försök men effekten var antigen liten eller inte alls har kunnat påvisas. Både klibbal och gråal kan odlas som skottskog. I den odlingsformen är det möjligt att uppnå en hög biomassaproduktion i nivå med den i salix och poppel.