Mycket av naturvårdsarbetet inom EU styrs av det så kallade art- och habitatdirektivet, som formellt heter Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Syftet med direktivet är att upprätthålla den biologiska mångfalden i unionen genom att bevara europeiska naturtyper som riskerar att försvinna.
De berörda naturtyperna förtecknas i bilaga 1 till direktivet. Ett 90-tal naturtyper finns i Sverige. En del av dem täcker stora arealer, som västlig taiga – naturligt föryngrade, äldre barrskogar som är måttligt påverkade av avverkning och dikning. Andra har en mycket begränsad utbredning, som sandstäpper och permanenta glaciärer.
Länk till habitatdirektivet (pdf).
Länk till lista över svenska naturtyper i habitatdirektivet (pdf).
Direktivet säger att medlemsstaterna ska se till att de utpekade naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Det innebär att
En central del i arbetet med att uppnå detta är Natura 2000. Det är ett nätverk av områden där de utpekade naturtyperna finns och kan bevaras på lång sikt. Över hela EU har medlemsstaterna pekat ut Natura 2000-områden. Inom Sverige handlar det om mer än 4 000 områden med en sammanlagd yta på mer än sex miljoner hektar. I princip är nätverket nu färdigt.
Ungefär 60 % av de svenska Natura 2000-områden har ett formellt skydd som naturreservat. Alla kommer inte att få ett sådant skydd. Mot en del naturtyper finns inga direkta hot, och andra bevaras bäst genom skötselåtgärder. För varje Natura 2000-område utformas en bevarandeplan som beskriver vilka åtgärder som krävs för att de intressanta naturtyperna ska bevaras inom just detta område.
Men hur vet man om åtgärderna är tillräckliga för att de utpekade naturtyperna ska ha gynnsam bevarandestatus?
Enligt artikel 17 i direktivet ska EU:s medlemsstater vart sjätte år redovisa vilka åtgärder man vidtagit och hur detta har påverket naturtyperna. Första gången detta gjordes i full omfattning var 2007. I många fall måste emellertid bedömningarna göras utifrån bristfälliga underlag. För Sveriges del gäller det till exempel merparten av alla naturtyper som berör havsstränder, gräsmarker, bergbranter och ädellövskogar. För att habitatdirektivet ska kunna tillämpas fullt ut måste alltså kunskapsinhämtningen förbättras.
MOTH-projektet går ut på att utveckla metoder för uppföljning av mindre vanliga naturtyper på land och deras bevarandestatus.
Länk till populärversion av Sveriges redovisning 2007 (pdf).
Hans Gardfjell, programchef MOTH
Institutionen för skoglig resurshushållning/Avdelningen för landskapsanalys, SLU
hans.gardfjell@slu.se, 090-786 82 41, 070-620 17 06
Åsa Hagner, koordinator
Institutionen för skoglig resurshushållning/Avdelningen för landskapsanalys, SLU
asa.hagner@slu.se, 090-786 82 18, 070-376 00 28