’Påskpäron’ och ’Gult Äggplommon’

’Påskpäron’ och ’Gult Äggplommon’ har flera gemensamma nämnare och är lite udda fåglar i den svenska pomologin. Båda sorterna är senmognande och befinner sig hos oss på sin nordgräns. För båda har odling på spaljé mot sydvägg förordats – i den mån odling alls rekommenderats. Så det är lite mot alla odds som de överlevt och nu finns bevarade i Nationella genbanken. Såväl ’Påskpäron’ som ’Gult Äggplommon’ är utländska sorter. De anses ha sina rötter i belgiskt 1700-tal respektive holländskt 1600-tal. Båda har under tidernas lopp haft otaliga synonyma namn. ’Doyenné d'Hiver’ och ’Witte Eijerpruim’ är idag deras accepterade namn både internationellt och i Svensk kulturväxtdatabas (Skud). Samtidigt lever de svenska namnen vidare och ger oss viss information om sorternas egenskaper. 

’Påskpäron’ synes ha kommit till Sverige på 1840-talet då det planterades i en päronspaljé vid Adelsnäs i Östergötland. Olof Eneroth berättar i sin pomologi från 1866 att tyska pomologkollegor hade förklarat att sorten aldrig skulle kunna gå att odla i Sverige, ett påstående som han dock kunde vederlägga då ett träd vid Adelsnäs under åren 1861–64 årligen gav cirka 30 liter fullt utbildad dessertfrukt. Träd av ’Påskpäron’ blir tämligen små, kommer snabbt i bördighet och ger sedan goda skördar. Frukten är medelstor, kvitten- eller äggformad och till färgen grön. Ibland förekommer en rödbrun rodnad på solsidan. Fruktköttet är vitgult och något grönt närmast skalet. Runt kärnhuset finns ett karaktäristiskt skikt av gulaktiga stenceller (se foto). Vid spaljéodling på varm växtplats kan frukten under gynnsamma år bli förstklassig med ett smältande, saftigt och aromatiskt fruktkött. Frukten bör plockas så sent som möjligt, dvs. i mitten/slutet av oktober. För tidigt plockad skrumpnar den och blir tämligen oätlig. ’Påskpäron’ har fått sitt namn då frukten efter en lyckad odlingssäsong och påföljande sval förvaring i fruktkällare (eller motsvarande) är hållbar till påsk, men den kan också med fördel ätas redan i januari-februari. Några dagar innan frukten ska avnjutas tas den in i värmen för tillmognad. ’Påskpäron’ har hittills förblivit ett kuriosum inom svensk päronodling.  

’Gult Äggplommon’ är en av de allra första storfruktiga plommonsorterna som odlats i Sverige. Förmodligen kom den hit i början av 1700-talet, då den bland annat nämns i förteckningen över fruktsorter vid Hässelby utanför Stockholm. Träd av ’Gult Äggplommon’ växer kraftigt, till en början upprätt, senare mer utbrett. De inträder sent i bördighet, men ger som äldre relativt goda skördar. Frukten är stor, ofta mer än 5 cm lång, oval, ibland tillspetsat äggformad. Som riktigt mogen blir den vackert gul och under gynnsamma år kan väl solbelysta exemplar anta en skir rosa ton. Skalet är tjockt, segt och belagt med vitaktig dagg (se foto). Fruktköttet är fast, ganska grovt, guldgult, sällan aromatisk på våra breddgrader. Det lossas endast med svårighet från stenen, som är stor och flat (se foto). ’Gult Äggplommon’ mognar mycket sent, ofta inte förrän i oktober och fordrar därför en fördelaktig växtplats. Den danske pomologen Anton Pedersson konstaterar i sin pomologi 1935 att ’Gult Äggplommon’ vid dålig utveckling är tämligen oätligt och endast brukbar som dekorationsfrukt. Samtidigt tillstår han att den i goda år har ett visst berättigande genom sin storlek och sitt vackra utseende. I den mån ’Gult Äggplommon’ odlats i Sverige har den främst funnit användning i hushållet till exempel vid syltkokning och annan konservering. Idag är ’Gult Äggplommon’ utkonkurrerad av andra mer välanpassade sorter.

Text: Inger Hjalmarsson, Alnarp, dymmelonsdagen 2021