Sannahedspäron

På Häradsdomargården i Sannahed alldeles nedanför den vackert rundade stentrappan vid köksingången står det gamla päronträdet, som sedan slutet av 1800-talet gått under namnet "Mormors päronaträ". Emil Ring med hustru Hanna Bäckgren och sönerna Harry och Gusten Bäckgren, som nu bor på gården är sjunde generationen. "Mormor", Stina-Cajsa Olsdotter, som gett smeknamnet åt päronträdet är Harrys o Gustens farmors farfars mormor. Hon var en kraftfull kvinna, älskad och respekterad på gården. I det undantagskontrakt som finns bevarat står att hon hade rätten att under sin livstid få frukten från detta träd. Hon dog 1894.

Min far Ingvar Samzelius (1914-2002) skrev om trädet "Trädet var i min barndom stort och mäktigt och bar god frukt. Dock var det redan då ihåligt och omgärdat med järnkedjor. Vi barn tyckte om att leka i håligheten vid besök hos farmor och farfar i Sanna". Även på 1950-talet lekte vi barn i håligheten.

Idag är trädet bara en skugga av sitt forna jag, men det lever. Endast en yttre del av stammen finns kvar. Det märkliga var dock att år 1982 när min familj flyttade till Södra Sanna växte en ny kvist ut ur den gamla stammen. Denna är idag en livskraftig gren med blommor och frukt. En kall vinternatt på 1990-talet hördes ett väldigt brak utanför sovrumsfönstret. Den största delen av päronträdet hade fallit. Vi trodde inte trädet skulle överleva! Just i år (2016) ser det dock ovanligt friskt ut. Kanske påverkas det av den uppmärksamhet det nu rönt!

Nu till trädets historia! Professor Rutger Sernander skriver i boken Parker och trädgårdar i det gamla Närke – "Det enda medeltida fruktträd jag hittills kunnat spåra i Närke är ett päronträd som står på häradsdomare A. G. Anderssons gård i Södra Sanna i Kumla socken. Dess stam håller ej mindre än 3,5 m i omkrets och därmed torde nog 1500-talets början bli trädets minimiålder. Frukterna, som är mogna i september äro små men söta och välsmakande. De påminna om augustipäron (men kallas ej så på gården), en grupp av flera närstående sorter."

Trädet har varit föremål för stort allmänintresse. Det omnämns i Anton Nilssons välskrivna päronbok och flertalet är de tidningsartiklar som varit införda i traktens lokaltidningar. Där finns bilder med både min far och min son Emil och hans syster Sara fotograferade i päronträdets hålighet.

År 2008 hade ryktet om päronträdet nått POM och man kom till gården och tog några kvistar från trädet. Döm om min förvåning när Inger Hjalmarsson ringde upp mig för några veckor sedan och berättade om de två små träden som man lyckats få fram och som skulle planteras vid invigningen av den nya genbanken. Tänk om vi i framtiden – innan det gamla moderträdet dör - kan få möjlighet att plantera ett nytt träd på gården.

Text och foto: Kerstin Samzelius Ring