Flygbildstolkning

Senast ändrad: 14 april 2023

Flygbildstolkning är en inventeringsmetod i basinventeringen som ger data över stora landskapsavsnitt. Tolkningen bildar bland annat underlag för naturtypsklassificering och areaberäkning.

Syftet med flygbildstolkningen i basinventeringen är att:

  • Ge information om landskapets sammansättning
  • Följa förändringar i landskapet
  • Utgöra grund för riktade fältinventeringar
  • Ge information för skattningar av tillstånd i områden som ej besöks i fält
  • Utgöra underlag för fältkartor 
  • Tillsammans med fältdata ligga till grund för tvåfasskattningar

Basinventeringen har valt att använda sig av bilder i IR (infrarött) eftersom de är överlägsna när det gäller att skilja mellan olika typer av vegetation. Möjligheten att skilja på vegetationstyper beror på att reflektionsskillnaderna mellan olika växtslag är störst inom det infraröda våglängdsområdet. Reflektionsskillnaderna beror på många faktorer som till exempel bladens yta och vatteninehållet i mark och vegetation.

Flygfotograferingen sker med digital flygbildskamera och själva flygbildstolkningen görs i digitala flygbildstolkningsstationer. Med en polariserande skärm och specialglasögon får man då en tredimensionell bild med hjälp av två flygbilder i en så kallad stereomodell.

I flygbildstolkningen används programvaran Datem Summit Evolution för att orientera IR-bilderna. Programvaran har även funktioner för att mäta trädhöjder i medeltal, lutningar och arealer. Med Esris programvara ArcGis görs avgränsningar som speglas in i Datem Summit Evolution för att säkerställa det exakta läget för polygoner, punkt- och linjeobjekt

Utformningen av metodik för flygbildstolkningen har skett i nära samarbete med Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet.

Tillvägagångssätt

Flygbildstolkningen sker genom att man avgränsar homogena områden genom stereobetraktning av IR-flygbilder. Avgränsningen sker i så stor uträckning som möjligt utifrån tydliga gränser i naturen. Därefter beskrivs varje objekt med avseende på viktiga marktäckeparametrar.

Inventeringsarbetet innehåller följande moment:

Avgränsning av polygoner

Avgränsningen inom kilometerrutan (1x1 km) sker inom en något större kvadrat med sidorna 1100 m för att minimera kanteffekter vid tolkningen. Därefter beskrivs varje objekt bland annat med avseende på viktiga marktäckeparametrar.

Gränserna mellan polygonerna dras i så stor utsträckning som möjligt utifrån tydliga gränser i naturen. Polygonerna måste normalt vara minst 0,1 ha för att avgränsas. Detta motsvarar cirka 32x32 m på marken.

Mindre polygoner ned till 0,05 ha avgränsas om det förekommer skillnader i markanvändning samtidigt som det finns en tydlig skillnad i marktäcke. Exempel på sådana mindre objekt är åkerholmar, täkter, skarpt avgränsade myrar och hällmarker.

Objekt som är mindre än minsta karteringsenhet karteras som punkt- eller linjeobjekt om de uppfyller kriterierna för dessa typer av objekt. Vattendrag ytbildas till exempel om bredden överstiger 6 m, vilket är en anpassning till Lantmäteriets databaser (GGD/GSD). Andra långsträckta objekt ytbildas vid en bredd på 10 m eller över.

Kartering av linjeobjekt

Den minsta längd på linjeobjekt som karteras inom NILS är 20 m.Olika minimibredder förekommer för olika typer av objekt. Vattendrag karteras till exempel som linjeobjekt då de är smalare än 6 meter. När objekten är för smala för att redovisas som polygon karteras de som linjeobjekt.

Maximalbredden som karteras är normalt 10 m. Vägar och järnvägar karteras alltid som linjeobjekt oavsett bredd.

Linjeobjekt karteras mitt i objektet. För alléer och trädrader innebär detta att de mäts in vid trädtopparna. För diken innebär det att de karteras efter dikesbotten (lägsta punkten).

Lantmäteriverkets grunddata (GGD/GSD) används både direkt och som stöd för att kartera vägar, järnvägar, stigar, vattendrag och ledningar.

Följande linjeobjekt karteras inom NILS:
•Transportled
•Hägnad
•Vegetationsremsa
•Jordvall och brink
•Dike, vattendrag
•Anlagd träd- och buskrad
•Ledning
•Bergrasbrant, stup, skärning
•Övriga linjeobjekt

För många linjeobjekt registreras variabler som till exempel bredd och täckningsgrad av träd och buskar.

Kartering av punktobjekt

Objekt som är mindre än minsta karterade enhet för polygonerna och större än 5 kvadratmeter karteras som punktobjekt

Punktobjekten mäts in mitt i objektet. Det betyder att mittpunkten i till exempel en liten åkerholme får representera objektet.

Höga objekt som solitära bredkroniga träd mäts in vid objektets högsta punkt

Följande punktobjekt karteras inom NILS:
•Bredkroniga solitärträd
•Biotopholme
•Stensamling, stenblock, häll
•Småvatten, våtmark, källa
•Täkt, deponi
•Byggnader
•Byggnadsverk i vatten

Utifrån de variabler som registreras vid tolkningen är det sedan möjligt att göra olika typer av klassningar enligt den så kallade a-posteriori-principen. Det är alltså möjligt att utifrån variabler i efterhand utföra många olika typer av marktäckeklassificeringar utifrån användarnas önskemål.

Uppgifterna registreras i olika GIS-skikt i basinventeringens databas. Separata GIS-skikt finns för ytor (t ex olika markslag, sjöar och öar), punktobjekt (t ex åkerholmar och stenrösen) och linjeobjekt (t ex vägar och diken).

Externa databaser nyttjas vid tolkningen där aktualitet, innehåll och noggrannhet motsvarar de krav som ställs inom inventeringen. Lantmäteriets Grundläggande Geografiska Data (GGD), Geografiska Sverigedata (GSD) och Lantmäteriets Fastighetskarta används antingen direkt, eller som stöd, vid tolkningen av byggnader, vägar och vattendrag.

Se senaste flygbildstolkningsinstruktion under NILS publikationer för mer detaljerad beskrivning av hur tolkningen utförs och vilken information om landskapet som registreras.

Kontaktinformation

Anna Allard, forskare
Institutionen för skoglig resurshushållning/Avdelningen för landskapsanalys, SLU
anna.allard@slu.se, 090-786 84 65