Utsädeslagstiftningen

Lagstiftningen kan tyckas krångla till handeln med utsäde men i grunden finns den till för att köparen av frö ska vara garanterad att få ett friskt utsäde av en sort med kända egenskaper. Den som odlar livsmedel ska inte göra en ekonomisk förlust eller oavsiktligt sprida sjukdomar för att utsädet inte är bra eller har andra egenskaper än det man förväntade sig. Det ska också produceras tillräckligt med livsmedel som har bra kvalitet ur försörjningssynpunkt och då ska det finnas utsäde av sorter som leder till dessa mål. Den nuvarande lagstiftningen har i princip funnits sedan 1960-talet med viss modifiering då vi gick med i EU. Men även före 60-talet reglerades handeln.

För att få säljas som utsäde måste sorten finnas på en sortlista och för att komma dit behöver den prövas och godkännas. Lagstiftningen omfattar bara de grödor som tas upp i regelverket. Sorter av grödor som inte finns med kan därför säljas utan att finnas på någon sortlista.

Marknaden för äldre sorter är oftast för liten för att bära kostnaden för att få en sortprovning gjord, vilket har lett till att många äldre sorter inte kunnat komma in på listan. För att råda bot på detta så finns ett undantag i lagstiftningen för bevarandesorter och amatörsorter där godkännandet är förenklat. Syftet är att inom utsädeslagstiftningens ram göra det möjligt att få in äldre och udda sorter på sortlistan så att utsäde av dessa kan saluföras och det finns idag äldre sorter på sortlistan.

Trots denna möjlighet är lagstiftningen dåligt anpassad för de många utsädesodlare som behövs för en produktion av många sorter där varje sort har ganska liten produktion. För dessa små företag kan det bli väldigt mycket byråkrati i förhållande till fröproduktionen. För att gynna den odlade mångfalden behövs därför ett helt nytt tänk där riskerna med spridning av sjukdomar och dåligt utsäde vägs mot en stor variation av sorter från många odlare. Samtidigt så ska det fortfarande vara den sort i påsen som det utger sig för att vara.