Biologisk mångfald är inte bara tigrar, blåvalar, sillkremlor, snytbaggar och annat "vilt". Äpplet 'Ingrid Marie', rosen 'Flammentanz', schersminen 'Voie Lactée' och västeråsgurkan är också biologisk mångfald. Inom Pom har vi valt att kalla detta för odlad mångfald. Utan den skulle vi människor inte klara oss, eftersom den förser oss med mat, värme, kläder, mediciner, skönhet och mycket annat.
Inom Konventionen för biologisk mångfald ges den odlade mångfalden förstås lika stor betydelse som all annan mångfald. Vikten av att skydda, förvalta och bruka den odlade mångfalden har slagits fast i mängder av dokument och internationella avtal. FAO har en särskild hemsida för detta arbete.
På Åkerö gård, i Flens kommun, står ett mer än 200 år gammalt äppelträd. Det är moderträdet till sorten Åkerö, det vill säga det allra äldsta kända trädet av sorten. Särskilt av fruktträd finns det urgamla individer som står kvar i trädgårdar och landskap: äpplena Sävstaholm utanför Vingåker och Gubbäpplet på Källslätten utanför Falun.
Men vårt land rymmer också annat, historiskt, växtmaterial av en mängd slag som ännu efter långt över 100 år fortfarande är livskraftigt. Måhända är det kanske inte det som ger den största skörden, de vackraste frukterna, eller den längsta blomningen. Helt klart har dock växterna visat sig ha egenskaper som gör att de överlever svåra vintrar eller på annat sätt har gjort sig populära. I sitt historiska sammanhang, som kulturmiljöer och liknande, är de förstås "helt rätt".
Pom lägger stor vikt vid de kulturhistoriska aspekterna av våra kulturväxter. De har utvecklats i en intim relation med oss människor, och del av tillhör det svenska kulturarvet precis lika mycket som runstenar, lador och träharvar.
Bakgrunden till att Pom så aktivt tar hänsyn till de kulturhistoriska och kunskapsmässiga sidorna av den odlade mångfalden står att finna i Konventionen om biologisk mångfald som brukar förkortas CBD (Convention on biological diversity). Det är framför allt två artiklar som är relevanta här: artikel 8(j) tar särskilt fasta på den lokala och traditionella kunskapens roll för att bevara och hållbart bruka biologisk mångfald in situ ("på platsen", i naturen), och art. 10(c) lyfter fram vikten av att skydda den traditionella kunskapen för det hållbara nyttjandet.
CBD:s mekanism för att rättvist fördela de vinster som kan komma att uppstå när man använder den odlade mångfalden (de genetiska resurserna) – det s.k. Nagoyaprotokollet – ska också ta hänsyn till sådan traditionell kunskap som hör ihop med den genetiska resursen i fråga. Man får alltså inte utan vidare exploatera människors kunskap om hur de genetiska resurserna ska bevaras och nyttjas. "Gammal" kunskap kan ju visa sig oumbärlig i framtiden.
I motsats till våra kulturväxter lever de vilda växterna i en tuff värld. Det gäller att konkurrera om utrymme, näring och ljus, att försvara sig mot olika skadegörare, att föröka sig maximalt och att sprida avkomman så väl som möjligt. Inte undra på att de under årmiljonernas gång utvecklade en mängd olika sätt och strategier för att försvara sig och nå högsta möjliga förökningsframgång.
För våra förfäder var det förstås viktigt att försöka bli av med alla oönskade egenskaper. Tornar, taggar, oätliga eller giftiga ämnen, svaga strån som vek sig, frön som trillade av för minsta vindpust. Tusentals generationer av jordbrukare har - medvetet eller omedvetet - genom historien gjort sina urval bland miljontals plantor. Så småningom har de fått ett utseende som liknar de kulturväxter vi odlar i dag.
Det är faktiskt bara under de senaste drygt 100 åren som människan har bedrivit aktiv växtförädling. Men under den tiden har vi kunnat driva på evolutionen i en alltmer hisnande fart!
"Urgamla" kulturväxter (minst 4 000 år): vete, korn, ris, hirs, åkerböna, sojaböna, äpple, päron, fikon, banan, vindruva, oliv, kål, rova, lök, mullbär, hampa och lin.
"Nya" kulturväxter: raps, blåbär och gummiträd.
Helena Persson, Pom-samordnare vid SLU samt verksamhetsledare för Nationella genbanken och Jens Weibull, Pom-samordnare vid Jordbruksverket och nationell koordinator för växtgenetiska resurser, Växtregelenheten
Helena Persson, helena.m.persson@slu.se, 0735-32 84 92
Jens Weibull, jens.weibull@jordbruksverket.se, 036-15 58 64